Den största lögnen som moderniteten uppbringat är lögnen om den frigjorda människan. Det är en lögn som bygger på en uppfattning om att människan innan modernitetens genombrott var ofri, utan förmåga att ge sin personlighet förutsättningar att utvecklas. När den franska revolutionen väl sprängde det organiska samhällets ramar och krämarkasten och krämarandan tog över utrymmet, lovades alla människor del i den nya ordningens möjligheter. Löften om förbättrad levnadsstandard, om lika rättigheter, frihet och broderskap, tycktes ligga i linje med uppfattningen om varje människas rätt att förverkliga sina levnadsmål. Vad les philosophes med Voltaire i spetsen hade klandrat kristendomen för att vara, ett förtryckande tankesystem med stel dogmatik, utgörandes en fjättring för den efter frihet sinnade människan, verkade för revolutionens efterföljande generationer som en mild bris i förhållande till det tankeschema som deklarationen om de mänskliga rättigheterna innebar. Om kristendomens satser syntes innehållslösa, om dess ortopraxi verkade stel och föga levande, repetitiv, irrelevant och icke-suggestiv, är det inget mot vad som kom i dess ställe. Den franska revolutionens satser, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, föreställningen om alla människors grundläggande värdighet, om deras förmenta broderskapskänslor gentemot varandra, vars verkningar och tolkningar vår egen tid i så hög utsträckning påverkas av, är minst lika dogmatiska som den nidbild av kristendomens satser som vi har uppfostrats med – om inte mer.
1.
Nietzsche kritiserade med vrede kristendomen och då huvudsakligen det som han uppfattade som dess hyckleri. I nästan alla hans skrifter löper en stringent kritik mot kristendomens företrädare som patetiska efterföljare till den store Jesus Kristus, vilken ingen lyckats leva upp till; istället för starka personliga naturer gav dennes lära upphov till en kyrka som framträtt med profana maktanspråk och gemen världslighet. Utan att gå djupare in på ämnet kan det konstateras att Nietzsches kristendomskritik i mångt och mycket bygger på en uppfattning om Jesus Kristus som en unik personlighet och de efterföljare som säger sig verka i hans namn. Nietzschekännare som Gilles Deleuze och Gianni Vattimo hävdar att mycket av den kritik som riktas mot kristendomen bottnar i Nietzsches allmänna förakt mot följarnaturer, alltså personer som fullständigt prisger sin egen unika personlighet för att istället oärligt och föga lyckat efterapa tidigare starka personers beteenden. Den besvikelse han kände inför kristendomen, inför dess förmenta oförmåga att uppfordra starka och unika personligheter, lyser igenom i flertalet av Nietzsches skrifter. En tanketrend om betydelsen av unika personligheter framträdde starkt i hans samtid, när industrisamhället växte fram och sprängde sönder den organiska samvaro som existerat i hundratals år, vilket utgjorde en förutsättning för efterföljande rotlöshet och massbeteende. Tanken om att ”gud är död” som inledningen på nihilismens tidevarv kunde ha åtföljts av ett annat konstaterande: ”personligheten är död”.
2.
Om personligheten dog vid 1800-talets slut, så känner vi postmoderna människor dess sura och stickande likdoft desto starkare. Vår hållning gentemot artister, skådespelare, idrottsstjärnor, youtubers och andra slags kändisar, präglas av en stark beundran till deras förmåga att sticka ut. De som lyckats bli kända är fortfarande medlemmar av ”världsbyn” och bär fortfarande världsmedborgarskapet med stolthet – likväl står de högre i rang i den sociala och ekonomiska hierarki som jämlikhetsideologin aldrig lyckats och heller aldrig haft för avsikt att avskaffa. Vi betalar dyra pengar för att se dessa kändisar, för att de skall sjunga för oss, signera sina produkter åt oss, ja, kanske för att de skall beröra oss och försätta oss i trans, som gångna tiders mirakelarbetare. Allt som kändisarna gör för beundrarna ifråga sker utifrån ett strikt förhållande där den kände med sin personlighet dominerar följaren, alltså den som saknar personlighet.
3.
Vi lever alltså i en tid där möjligheterna att differentiera oss gentemot andra aldrig varit fler. Vi har tillgång till en outsinlig mängd olika prylar, kläder, instrument och verktyg vilka kan användas till att uttrycka vår personlighet och unicitet. Likväl väljer det stora flertalet, ja, en förkrossande majoritet, att flyta med trendernas strömmar likt döda fiskar. När så plötsligt någon person beter sig underligt och avvikande i förhållande till vad som betraktas som normalt, förlorar vi all förmåga till självinsikt och börjar dyrka andra, på bekostnad av den uppmärksamhet vår egen personlighet förtjänar. Konsekvenserna av detta blir inte synliga förrän den dag vi av någon anledning känner oss sårbara. Om vårt medvetande inte längre kan fyllas med någon annan personlighets närvaro, samtidigt som vår egen personlighet aldrig funnit sitt unika uttryck, kommer oundvikligen ångestens frätande verkan att vinna fäste, särskilt under dagar då livet inte är så lätt att leva. Den som försöker pantsätta sin vakenhet hos en annan person eller grupp är lika livegen som forna tiders lågbönder till sina godsherrar; att vara tankemässigt livegen är lika förödande för personlighetens utveckling som att vara det i materiellt hänseende.
4.
Denna bundenhet till en rådande tankedogmatik löper inte helt oväntat samman med den mäktiga konsumistiska tidsanda som präglar vår tid. Det är ingen tillfällighet att de ideal och värden som hyllas också är praktiska ur ett kommersiellt perspektiv; vissa värden och idéer gynnar globalisering och gränslös handel, de som inte gör det förkastas. Ett företag vars förespråkare går ut offentligt och som säger sig stå upp för tolerans och allas lika värde, ökar sina möjligheter att avsätta sina produkter och tjänster – det är den cyniska verkligheten. Det är också anledningen till att det stora flertalet artister och kändisar klumpigt ger sig in i den offentliga debatten med sitt vulgära trams och infantilism: de vill synas och höras i egenskap av världsförbättrare och framstå som goda och beundransvärda – om de försvarar allt och alla, om de aldrig tar ställning för något kontroversiellt, kommer de alltid att förhålla sig öppet gentemot de massor av människor som tillika är potentiella konsumenter av deras produkter och tjänster. Det är ett cyniskt, högst medvetet förhållningssätt från kändisarnas sida – och de aningslösa konsumenterna insisterar på dårskapens fortsättning, ad infinitum. För den person som idag tar ställning för något, ja, kanske till och med emot något, väntar svåra kval. Inte nödvändigtvis inre kval – vi har måhända god förmåga att förlika oss med våra val när de väl är gjorda. Detsamma gäller dock inte för vår omgivning; den föraktar oss för vår oanständighet att sticka ut, för vår förmåga att förmedla ett stycke personlighet. För politiskt korrekta koryféer utan förmåga till självinsikt existerar ingen värre förolämpning.
5.
Personlighetens bortgång sammanfaller på ett märkbart sätt med utbredningen av voyeurismen. Denna har framförallt förknippats med pornografins absurda värld, som alltjämt existerar och lär fortsätta göra det, trots ständig moralisering. Att finna njutning i andras njutning, att idealisera den på ett sådant sätt och till den grad att den egna, faktiska njutningen inte längre är möjlig eller rentav upplevs som trivial och sekundär, innebär att ta avstånd från världen, att isolera den från sin personlighet. Ständigt åberopas vilka destruktiva effekter pornografin har på hjärnan och vår övergripande sexuella lust – mer sällan hör vi invändningarna från kritikerna av andra former av voyeurism, som, åtminstone från den unika personlighetens perspektiv, är minst lika destruktiva. Personer som genomgående apar efter andra och aldrig själva reflekterar över sin karaktär och färdighet, vars personlighet saknar djup och endast definieras av yttre attribut som delas av tusentals andra, har det lika svårt att plötsligt uppfordra en äkta personlighet som porrmissbrukaren har att uppbåda en naturlig sexualitet.
Att leva för sig själv, att affirmera livet och följa vakenhetens kall, minimerar risken för trauman som skadar vår personlighet. Det handlar inte om att ge sig hän åt varje impuls som dyker upp. Vad det handlar om är att ära det som ligger för vår personlighet, vare sig det överensstämmer med omgivningens moraluppfattning eller inte. Med en sådan inställning är det viktigt att göra avvägningar, att bejaka sådant som utvecklar vår personlighet och förkasta sådant som kan åsamka den vanära.
6.
Den slags voyeurism som utvecklar sig på sociala medier har som viktig förutsättning en rotlös social ordning, där vi som individer inte längre har ett tydligt avgränsat sammanhang att vinna bekräftelse ur. Tidigare, när samhällena var mer avgränsade och isolerade, tenderade en känsla av lokalt betingad samhörighet att utveckla sig, vilken kändes meningsfull för de enskilda människor som konstituerade den. Människor hade självfallet ambitioner då också, men dessa var lokalt betingade, framsprungna ur en omedelbar kontext. Det fanns ingen självhjälpsindustri då. Idag, när vi genom Internet, TV, radio och andra kanaler blir överrösta med nyheter om händelser som utspelar sig på andra sidan jorden, när vi på bara några sekunder har tusentals upptäckter, avslöjanden och sinnesintryck att bearbeta, odlas å andra sidan ambitioner vilka är betydligt mer anspråksfulla och kontextlösa, ja, i någon mening mer totala. Vi önskar inte längre få bekräftelse endast från vår by eller lokalsamhälle. Efterföljarna till dessa sfärer är idag endast några i raden av tusentals följare och like-are, våra personliga fans vilka känner till detaljerna i vårt liv och som likaledes förväntar sig att vi ska ha ett intresse i deras. En av de avgörande faktorerna bakom att sociala medieplattformar som Facebook blivit så framgångsrika är att de i så hög utsträckning tillfredsställer vårt grundläggande mänskliga behov av bekräftelse. Totalt okända människor, individer vilka under en hel livstid inte uträttar något anmärkningsvärt, som inte ger uttryck för en unik personlighet, som mer eller mindre bara andas, äter, sover och till slut också dör, kan under en period känna glansen från en lägre form av kändisskap. Varje celebritet, låg som hög, blir på sätt och vis indragen i en medial industri där den ursprungliga grunden för kändisskapet inte längre spelar någon roll. Hade Jesus Kristus verkat i vår tid hade han säkert haft merchandise, trendat på Instagram och Twitter samt blivit inbjuden till Renés brygga; ett rejält stycke personlighet som Dostojevskij hade snackat andlighet med Malou von Sivers och en tänkare som Nietzsche hade likt Torsten Flinck verkat som en udda fågel i en offentlighet som mer intresserar sig för spektakel än djup. Även kändisarna som uppvisar personlighet, som verkligen ger uttryck för en unicitet blir förr eller senare avlösta av nya excentriska personligheter vilka sticker ut i den sociala rotlöshetens öken.
7.
Varje jämförelse med andra innebär att vi reducerar vår egen personlighet. När vi väger andra människors situation mot vår egen, när vi ser att de tjänar mer pengar än oss, att de har mer samhälleligt inflytande än vi, ja, när deras allmänna levnadsglädje tycks mycket större än vår egen, blir vi tydligt medvetna om vakenhetens påfrestningar. Vårt medvetande om världen och dess händelser, om dess oberäknelighet och outgrundliga vara, alltsammans tycks lätt att hantera i förhållande till den jämförelsemani som kan behärska en människa. Det är en slags feber som slår ut vår omdömesförmåga och som gör det möjligt för oss att utsätta oss för risker, avvika från principer och tumma på personliga dygder, enkom för att behaga vår outsläckliga vilja. Visst kan vi benämna det som en vilja till makt, men det handlar mer explicit om en vilja att synas, att faktiskt finnas till och sticka ut bland den nivellerande modernitetens oräkneligt intetsägande individer.
Det uppenbart ironiska förhållande som uppstår när människor dyrkar kändisar på grund av deras egen oförmåga att sticka ut, bör uppmärksammas mer. Om fler kommer till insikt om att deras egen personlighet faktiskt har rätt att existera i denna värld och ges möjlighet att utvecklas i sin naturliga riktning, kan de så småningom lära sig att förhålla sig skeptiskt gentemot varje form av massyttring och idénivellering. Den verkliga tragedin, som dagligen upprepar sig, är de oräkneliga människor vilka postulerar framtida målsättningar som de i så hög utsträckning identifierar som ett blivande; det som önskas har då ännu inte blivit uppfyllt, men när det väl blivit det, ja, då kommer allt att vara bra – då kan vår vakenhet vila till slut. Eller? Är det möjligt att vi som människor kan finna ett permanent själsligt viloläge som vi aldrig behöver lämna? Har sinnesfriden en garanterad plats hos människan, eller är den viktigare för oss som illusion, som en morot att sträva efter? Blivandet kan ta sig uttryck på många sätt: att förstora brösten eller läpparna, att skriva och publicera den där boken, att träna tillräckligt så vi klarar av en bestämd vikt, att vi uppnår en bestämd summa i månadslön, besöka hundra länder, kryssa av en bucket-list, sluta röka eller snusa, laga egna nyttiga rätter och skippa alkoholen – samtliga av dessa målsättningar kan betraktas som livsmål, som avgörande för vårt personliga välbefinnande, ja, som hinder vi behöver övervinna för att någon endaste gång bli lyckliga. Genom att söka frälsning genom avgränsade målsättningar gör vi dock vår personlighet stor skada, såvida de inte kan kopplas till en djupare självbild, till en livskraftig vision om vad vi verkligen är.
8.
Att bli den man är – det är att leva autentiskt och att verkligen sträva. Vi kan aldrig bli någon annan, oavsett vilka manér vi lägger oss till med, oavsett vilka åsikter vi ger uttryck för som egentligen inte är våra egna. Vakenheten, vilken är unik för varje människa, agerar alltid ledstjärna; det tar olika lång tid att lära känna oss själva, vilka levnadsmål vi har och vilken mening vi finner i livet. Vad som är väsentligt och ständigt måste påpekas är vårt personliga ansvar, att det inte är möjligt för en livsbejakande människa att lägga ut sin vilja på entreprenad. Livet är oss inte skyldiga någonting – hur det formar sig beror på vår egen vilja och de omständigheter som vår vakenhet har att ta ställning till.
Hur ofta händer det inte att vi postulerar målsättningar som är så avlägsna från vår aktuella situation att de helt enkelt känns omöjliga att realisera? Sträckan mellan det läge då målet sätts upp och den tid det tar att nå det kan upplevas som mattande och meningslös, som dötid, där inget meningsfullt händer överhuvudtaget, vilket inbjuder ångest. För den som har målsättningen att bli rik och att endast förverkligandet av den målsättningen kan ge glädje och sinnesro, kommer själva vägen dit att kännas meningslös; att tänka målrationellt handlar förvisso också om att värdera medlens relation till målet, men de förstnämndas betydelse bleknar i jämförelse med det sistnämndas höghet. Medlen utgör förband till målet – vi uthärdar dem i förvissningen att de skall följas av det som vi längtat efter. När vi som personer fokuserar för mycket på målet och för lite på själva strävandet dit, kan det bli tungt när vi stundtals möter motgångar. Genom att känna oss trygga i strävandet, i vissheten om att vi endast kan bli vad vi redan är, samtidigt som vi förkastar idén om ett blivande som är frikopplat vår personlighet, uppfordrar vi vår unicitet, det vi faktiskt är. Status, pengar och makt har en tendens att samlas kring verkliga personligheter, kring viljenaturer vilka uttrycker en unicitet och som inte skäms över att göra det. Det lugna sinnet, vilket alla människor avundas, kräver som förutsättning en balans mellan vakenhetens önskningar och tillvarons möjligheter, mellan vår aktuella självuppfattning och vår personlighets inneboende potential. Kanske kan uppfattningen om personlighetens död i modernitetens tidevarv visa sig vara förhastad, likt djurarter som proklamerats som utrotade, bara för att i ett senare skede dyka upp igen, vitala och levande som aldrig förr.
Om skribenten: carlfaust
