En sammanhållen uppfattning om historien och om världen överhuvudtaget, sådan den är och har varit – och i utopistens ögon, sådan den kan bli – tillhör i första hand Tänkarens domän. Tänkaren står i motsats till Kritikern, som saknar en enhetlig uppfattning om världen och som hellre blickar mot dess enskildheter. Likt postmodernisten är Kritikern upptagen med den mening han tror sig finna i det lilla, i det enskilda. Alla människor behöver avgränsa, kategorisera och indela för att vinna förståelse. Med avgränsningen försvinner dock de stora målsättningarna, de svåra målen – de lockande möjligheterna. Vardagens enskilda händelser och deras betydelse är tillräckliga för vissa, men inte för alla. Människor kräver i allmänhet något mer suggestivt, något som stimulerar deras fantasi. Människan är ingen växt och inte heller ett vegeterande djur – hon kräver rörelse, stimulans, upplevelser, ja – en vidgning av livet överhuvudtaget. Kritikern, vare sig vi talar om recensenten, skribenten eller bloggaren, tenderar att hellre recitera sådant som andra redan har sagt och formgivit. Vi kan inte förvänta oss att människor skall begripa ett och samma formspråk över tid och rum. Exempelvis kan en formulering under antiken, även om den är träffande för vårt eget samhälle och betraktas som kärnfull, gå oss helt förbi om den inte vinner resonans hos människor i vår egen tid.
Kritikern
Kritiker förstådd i ovanstående mening kan mer eller mindre vem som helst vara. Det räcker med en kommentar till någon av artiklarna i Facebook-flödet för att agera kritiker. Den som ständigt läser och sonderar befintligt tankegods och som i diskussioner ständigt presenterar andras teser, som hellre citerar än argumenterar utifrån egna funderingar, som väljer en synkretistisk utgångspunkt och som därmed vägrar att välja sidor – som undgår kamp och motstånd utifrån sin i grunden relativistiska hållning – är en kritiker. Denne person skriver sällan enhetligt, utan väljer hellre att formulera sig i korta artiklar eller one-liners på sociala medier framför att verkligen presentera en djuplodande tankeproduktion.
Tänkaren är kritikerns motsats i det mesta. Där Kritikern skriver artiklar, skriver Tänkaren böcker; Där Kritikern presenterar citat och resonemang från andra, väljer Tänkaren sin egen kärnfulla formulering, som bär resonans mot äldre tiders tänkande. Som personlighet har Tänkaren svårt att hålla sig kortfattad och det är inte alltid som denne har lätt att hantera den formbegränsning som återfinns i många sociala medier. Twitter-infantilismen har Tänkaren inte mycket till övers för; det är lättare för Kritikern att hantera dess korthuggna, grova ton. Tänkaren försöker gestalta en helhetsuppfattning, ge namn åt en holistisk tankebild som Kritikern bara förstår i dess enskilda delar. Det är vanligare att stöta på Kritiker än Tänkare, men båda verkar i samma värld och båda behövs i den metapolitiska striden.
Tänkaren
Hittills har den kontrarevolutionära tanketraditionen framförallt belamrats med kritiker. Det har stämt bättre överens med den partikulära grundinställningen, som löper som en röd tråd i all modernitetskritik sedan 1700-talets slut. Det är inget fel i sig i denna inställning och kritikernas insatser har inte varit förgäves. Vad som bör beklagas är emellertid att deras ansträngningar aldrig medvetet har parats med betydande tänkare, som metapolitiska gestalter. Det historiska helhetsperspektivet har skildrats separat (exempelvis genom Spengler, Toynbee, Molnar och Evola). I den mån Kontrarevolutionen kan förstås i ett övergripande sammanhang är det i egenskap av samlad motvikt mot Revolutionens avancemang på det organiska samhällets bekostnad.[1] Många i den nuvarande generationen är alldeles för inskränkta och historiskt okunniga för att kunna blicka bortom de senaste tvåhundra åren, men i takt med att incitamenten för introspektion ökar kommer fler och fler att intressera sig för de dunkla perioder i historien som ännu bara legat öppna för ett fåtal.
Vilken roll har du?
Man kan säga att det är Tänkarens uppgift att presentera helhetsperspektivet och att det är Kritikerns uppgift att försvara dess enskilda delar. Detta kräver en särskild ansträngning av Kritikern; denne är van vid att betrakta saker och ting avgränsat, i mindre format, men för att kunna försvara enskilda delar i en övergripande världsuppfattning krävs en förståelse av helheten. Det säger sig självt att om Tänkaren inte klarar av att formulera detta helhetsperspektiv på ett begripligt sätt, så kommer inte heller Kritikern att förstå det särskilt bra och därmed inte heller kunna försvara dess enskilda delar. Kritikern och Tänkarens uppgifter överlappar med andra ord i en gemensam metapolitisk strävan. Om ett sådant medvetet samgående kan äga rum inom ramen för vår omvälvande tid, skulle en mycket suggestiv och lockande tankebild uppstå, som på allvar skulle kunna konkurrera med modernitetens narrativ. Vi bör alla ägna oss åt självrannsakan för att komma fram till vilken roll vi själva har i ett sådant tankebygge.
Om skribenten: carlfaust
