I varje formell demokrati är det folket och dess representanter som utövar makten. Ett av de främsta argumenten för demokrati är att det är det enda statsskick där folket självt har möjlighet att bestämma vilka som skall utöva makten. Detta har alltid varit något av en självmotsägelse, då varje maktförhållande bygger på någon form av underordning. Om folket utövar makten måste vi också fråga oss vem det är som är underordnad. Snabbt inser vi att frågeställningen är felaktig. Folket – förstått som den genomsnittliga människomängden i varje land – har alltid varit underordnat. Det är förvisso sant att det i en demokrati finns möjlighet att välja sina representanter, men ganska sällan representerar dessa fullt ut väljarnas egna ståndpunkter. Det finns inget tvång för politiker i en demokrati att verkligen verkställa väljarnas vilja. Det är sant att de i så fall tappar väljarnas förtroende och kan röstas bort i nästkommande val; det blir emellertid verkningslöst, då de andra partierna och deras representanter inte heller har något tvång på sig att verkligen styra i enlighet med sina väljares önskningar. Som väljare drabbas vi av apati; min reella möjlighet att påverka det politiska klimatet i en demokrati är faktiskt begränsad. Den utilitaristiska lutning som är implicit i varje demokrati innebär också att varje förändring kräver den stora massans godkännande – och hur vinner man det? Man startar ett parti, en tidning, en plattform för ”information” och ”kunskap”, man utlovar ”förändring” och angriper abstraktioner; man sätter upp en dikotomi, de goda och de onda, de upplysta och de korkade, vi och dem.
1.
Vägen till massornas erkännande i varje demokrati går genom medierna, vilket bland annat propaganda-mästaren Edward Bernays observerade. Om ett fritt meningsutbyte verkligen hade utgjort grundbulten i varje demokrati hade det som statsskick varit helt otänkbart. Samhällsklimatet skulle då varit konstant instabilt, föränderligt och inskränkt våra möjligheter att planera vardagen. Varje fungerande samhälle kräver stabilitet, också på tankelivets område. Vad vi inom vetenskapen benämner paradigm existerar också i den metapolitiska sfären; ett idéklimat svänger inte över en natt, det tar god tid på sig att byta skepnad. Eftersom de etablerade medierna utgör den främsta kanalen till massornas medvetande, är det också där som ett paradigmskifte blir mest påtagligt. I Internetåldern där alternativ media vuxit fram – ofta som en reaktion på de etablerade mediernas oförmåga att återge en realistisk skildring av verkligheten – anar vi tendenser till ett mer övergripande skifte. I Sverige blir den så kallade åsiktskorridoren trängre och trängre, det blir allt svårare att vara en ”rumsren” person (vad det nu har för betydelse i ett offentligt rum som är fullständigt nedsolkat med smuts).
2.
Vad som hänt är att relationen mellan folket och statens viktigaste och mest inflytelserika institutioner blivit fördunklad av den så kallade tredje parten, primärt beståendes av medier och andra organisationer som bedriver särintressen. Denna part har varit närvarande i olika former alltsedan det att de revolutionära tankarna från 1700-talets senare hälft svepte med sig alla mellanmänskliga institutioner ned i subversionens strömvirvlar. I våra dagar härskar de otyglat, fullt avnjutande de möjligheter som storhetstiden tillåter dem, vilket inte minst visar sig i deras makt att utestänga varje individ eller organisation som på något sätt motsäger dem. I takt med att fler och fler möter samma öde kommer den tredje partens falska förmynderi bidra till att skapa en stor mängd fiender, vilka inte längre har någonting att vinna på att balansera över de korrekta åsikternas linje. Den ohöljda skadeglädje som kommer fram när det basuneras ut att de etablerade tidningarna tvingas sparka fler och fler, då tidningarna själva i ökande utsträckning får lägga ner sin verksamhet till följd av ett minskande läsarunderlag, vittnar om att det ute i allmänheten finns ett tydligt motstånd, rentav ett hat, mot de etablerade medierna och deras funktion som tredje part.
3.
Det hyckleri som utövas på nästintill varje nyhetsredaktion blev särskilt tydligt i den debatt som tog vid efter terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Somliga anförde då tämligen osmakligt att yttrandefriheten aldrig varit fullständig, att den alltid medfört vissa inskränkningar. I Sverige ser vi detta tydligt i HMF-lagstiftningen, som implicit antyder att vissa grupper är permanent svaga, otillräckliga att själva stå upp för eventuella kränkningar. Det förutsätts att liknande lagstiftning definitionsmässigt inte behövs för majoritetsbefolkningen, eftersom denna förmodas förfoga över merparten av samhällets resurser och att detta i sin tur gör de mäktiga ”by default”. De individer som omfattas av majoritetsbefolkningen (vilket i Sveriges fall fortfarande är svenskar, även om många helst undviker att tala i etniska termer) är inte alltid i överläge, vare sig ekonomiskt eller socialt. I många förorter är de rentav i minoritet, men detta tar man inte hänsyn till ur lagstiftningens perspektiv; den är verkligen både blind och döv – till de verkligt utsatta minoriteternas stora förtret.
4.
Det är tydligt att det av etablissemanget omhuldade narrativet om historiskt utsatta minoriteter inte stämmer överens med verkligheten. Det är alltför enfaldigt, alltför selektivt, alltför binärt. Detta är något som vanligt folk upptäcker eftersom de själva påverkas av den demografiska omvandlingen. Dessvärre lever merparten av etablissemangets tillskyndare ofta på bekvämt avstånd från sin sociala experimentverkstad; de lever sällan som de lär, vilket är fullt naturligt, eftersom de alltid föredrar det abstrakta framför det konkreta. Detta kan i och för sig vara ett ”val” – den ständiga liberala käpphästen – men för merparten av människorna i samhället som framförallt förstår sig på det konkreta och som besitter sunt förnuft och logiskt tänkande, framstår detta ofrånkomligen som hyckleri.
5.
Folket ser alltid till makten, de tvingas alltid ta hänsyn till den. När makt utövas ansvarsfullt och folket uppfattar dess handhavare som kloka och hänsynsfulla, blir den också attraktiv av rätt anledning. För den som vill utöva makt i dagens samhälle står det klart vilka värderingar som måste anammas, vilka slagord som måste memoriseras och vilka partier man allra helst skall rösta på. Det finns med andra ord en mall som står fri att följa för var och en som kan tolerera en karriär fylld av falskhet och lögner, av rövslickeri och undergiven lydnad. För varje fri människa som besitter ett uns av heder i kroppen är detta helt otänkbart. Dessvärre söker sig många människor i ren desperation efter makten, likt malen till elden, ignorerande följderna av ett ofta impulsivt agerande. I den moderna västerländska demokratin där utrymmet för öppen diskussion ständigt krymper, blir det fåtal plattformar som fortfarande finns kvar slags oaser, vilka verkar förlösande för de människor som eftersträvar mångsidighet och verklig pluralism. Det kan vara svårt att föreställa sig i dagsläget, men dylika plattformar har ofta en helt avgörande betydelse för idéklimatets utsikter att skifta. Våra idéer är ofta gäckande; de dyker upp plötsligt och kan försvinna lika fort – om vi inte fångar dem snabbt riskerar de att gå förlorade för alltid. Om olika plattformar existerar vilka kan absorbera idéerna ifråga, som kan ackumulera dessa i en struktur som är under uppbyggnad, kan de bidra till slutförandet av en tankens fortifikation, vilken kan motstå de ideologiska vakthundarnas ständiga belägringsvilja.
6.
Det är naturligt att personer som delar åsikt också söker sig till varandra. Ofta är det just åsikterna som ligger till grund för utvecklandet av andra former av gemenskap. Det är just därför som den metapolitiska striden är så viktig: den initierar uppbyggandet av föreningar och förbund, församlingar och ordenssällskap. Åsikterna till grund för gemenskapen är i sig själva emellertid gäckande. Åsikter kan ändra snabbt – verkligt betydande värderingar tar längre tid att finna, likaså att överge. För folket, vilket ständigt drabbas av den slags idégrundade alienation som en inkompetent och korrupt elit underbygger, går det snabbare att anamma nya värderingar. Verkligheten väger tyngre på den lilla människans axlar, vilken måste prioritera och tänka i konkreta termer för att ta sig över vardagens mångsidiga hinder; den ekonomiskt oberoende plutokratin, de rika och mot ”världsförbättring” inställda socialliberalerna, har inte de problemen. De har råd att tänka abstrakt. Därför tar det också längre tid för dessa att ändra åsikter och det är än svårare att komma åt deras djupast liggande värderingar. Att sätta sitt hopp till att den korrupta eliten en dag skall överge sina destruktiva åsikter och värderingar är som att vänta sig friska skott på ett träd som ruttnat; svår besvikelse kommer onekligen mötande när vi inser att tid och energi istället kunde ha ägnats att påverka folkflertalet.
7.
Om en stabil och livsbejakande nyordning överhuvudtaget skall vara möjlig, så måste vi ha klart för oss att folket aldrig någonsin vinner makten för sig själv. Vad som däremot är möjligt att återerövra är förhållandet till makten. Det stora problemet i demokratin är att dess maktutövning sägs härledas ur folkets önskningar, när det i själva verket är en föga ansvarstagande och ljusskygg plutokrati som regerar i bakgrunden. Den tredje partens företrädare är sällan folkvalda, även om många politiker definitivt också utgör en viktig del i dess anhang. Det förs aldrig någonsin på tal att vi skall ha rätt att välja bolagsstyrelser hos medier, som ofta finansieras till stor del av skatteintäkter. Devisen ”no taxation without representation” var självklar på 1700-talet – idag är den det inte. Även så kallad ”public service”, som ju inte sällan också domineras av olika nyanser av rött, representerar knappast hela spektrat av folkets åsiktsflora, vilket i sig borde diskvalificera varje argument att upplåta finansiella medel för densamma. Mot bakgrund av välfärdsstatens minskande resursram är det tveksamt om de etablerade mediernas skatteunderlag verkligen kommer att förbli konstant. Vi ser redan att fler och fler etablerade medier går omkull som en tydlig följd av ett minskande läsarunderlag. Sannolikt vill merparten av folket prioritera skatteresurserna till betydligt viktigare områden, som skolan, vården och försvaret. Parallellt med utvecklingen fortsätter den alternativa mediala sfären att växa. I denna sfär frodas egna begrepp och dikotomier, utgörande den diskurs vilken så småningom skall ersätta den förhärskande. Denna nya mediala ordning, som är sprungen ur ett annat idéklimat än det nuvarande, besitter inte samma anlag att utgöra en reglerande tredje part i alla mänskliga relationer. Folkets relation till makten kommer därmed att bli tydligare än vad den är idag, men det betyder inte att den djupare problematiken blivit löst. En viktig beståndsdel i varje sunt samhälle är existensen av fria organisationer och institutioner vilka inte kontrolleras direkt av staten och som det står fritt för var man och kvinna att själva involvera sig i. Om de tillgängliga organisationerna inte representerar precis alla enskilda intressen, borde det stå fritt att grunda nya – under förutsättning att associationsrätten är erkänd. Än så länge är den fortfarande det i Sverige, men den hårdnande och alltmer politiserade offentligheten medför också totalitärt anstrukna tendenser vilka indikerar mer detaljstyrning och planering av medborgarnas liv, vilket på sikt kan leda till reella inskränkningar av vår frihet.
8.
Vissa personer kommer alltid att sträva efter att inskränka yttrandefriheten, att anpassa dess praktik efter egna önskemål och värderingar. Människor kan definitivt mobiliseras av abstraktioner, men om vi verkligen skall vara villiga att också dö för dem måste vår förståelse av abstraktionen vara så fullständig och självklar att vi aldrig kan riskera att missförstå den. Om yttrandefriheten skall förses med en mängd reservationer kommer det onekligen att leda till förvirring för ett flertal människor, vilka – det måste sägas – helst gärna tänker i absoluta termer. Den demografiska omvandlingen, vilken omfattas av kulturer och grupper av människor där yttrandefrihet som koncept aldrig har existerat och där begrepp som heder och ära, åtminstone förment sägs ha en fortsatt betydelse, har gjort frågan än mer aktuell. Den regressiva vänstern, som alltjämt jagar sina olika hjärnspöken, ställer sig positiv till inskränkningar av yttrandefriheten; möjligheten att öka kontrollen över människor med ett ”falskt medvetande” ter sig alltför lockande, samtidigt som det för tiden kämpande och populära subjektets positioner då ges en ytterligare möjlighet att flyttas fram.
9.
Yttrandefriheten skall absolut problematiseras, men inte av fel anledningar. Återkommande är argumentet att vissa grupper blir kränkta genom yttrandefrihet – och visst är det så. Den ständiga motsatsen mellan det profana och det sakrala tar en mängd olika former; de som ställer sig utanför det sakralas sfär ser inte meningen med att överhuvudtaget betrakta någonting som heligt. Samma sak gäller för de religiösa, som för allt i världen inte kan förstå den profana tendensen att ständigt vilja förklara och relativisera allt i världen, alldeles oavsett om den viljan leder till att vi trampar på ömma tår eller inte. En ironisk ton har alltid funnits i Västerlandet idéliv och det är svårt att föreställa sig att vi skulle kasta bort ett så viktigt inslag i vår identitet för att behaga vissa minoriteter. Den som väljer att bosätta sig i denna del av världen har också att ta hänsyn till de traditioner och värderingar som här varit förhärskande i århundraden, alldeles oavsett vilken bakgrund och vilka värderingar den personen tar med sig i bagaget. Sedan är det förvisso tveksamt om en tämligen intetsägande skräptidning som Charlie Hebdo verkligen ingår i en västerländsk tanketradition bortom nihilismens inträde under 1800-talets senare hälft. Hursomhelst skall inte barnet kastas ut med barnvattnet; på samma sätt som de enskilda europeiska staternas ständiga konkurrens efter det romerska rikets fall fram till andra världskrigets slut gödde en anda av stimulans och vilja till utveckling, har det västerländska tankelivets relativt beständiga frihet också medfört utrymme för vilda idéer, vilka tillåtits att tänja gränser inom ramen för ett allmänt erkänt prövofält. Utan detta prövofält, denna tolerans för det oprövade och det nyfikna, hade Västerlandet aldrig erövrat världen.
10.
Det är symptomatiskt för vår tid att yttrandefriheten och tankefriheten angrips. De som ännu inte upptäckt vilka värden och tankar som är viktiga att slå vakt om, bör blicka bakåt i vår historia. Kyrka, familj, erkänt fungerande könsroller – alltsammans har varit grundläggande inslag i den västerländska historien. För knappt hundra år sedan, då passfrihet var normen i världen, när närapå alla stater hade fungerande diplomatiska förhållanden gentemot varandra och internationella dispyter hanterades av ansvarsfulla statsmän, då stod också yttrandefriheten högt i kurs, precis som familjen som institution, likaså kyrkan och försvarsmakten. Utvecklingen sedan dess vittnar om att subversionen verkligen har verkat på alla nivåer. Det amorfa tillstånd som subversionen skapat kan endast övervinnas om ett helhetsperspektiv anammas, där yttrandefriheten ställs i relation till våra övriga traditioner och sedvänjor. Yttrandefriheten är endast en aspekt, en av subversionens många måltavlor. Den som önskar bevara yttrandefriheten måste också vara beredd att stärka de traditioner som legat till grund för dess uppkomst – i annat fall kommer den att förpassas till den förflutna tidens vida parentes. De som idag besitter makten har inte något sådant intresse och kommer inte heller att få det, om inte folket självt forcerar fram det.
Om skribenten: carlfaust
