I dessa tider när de ”mänskliga brunråttorna” blivit fler än någonsin tidigare; när artister sjunger om att ”slipa kniven och skicka grisen till slakten” och då närapå varenda kändis som syns i offentligheten lyfts fram som auktoriteter inom politiken och förfäktar sitt populistiska hat mot Sverigedemokraterna (Henrik Schyffert, Malena Ernman, Zara Larsson, etc), är det befogat att reflektera kring följderna av att avhumanisera sin motståndare.
1.
Urskiljandet av Vi och Dem, av de som skall försvaras gentemot de som skall bekämpas, utgör ett oföränderligt motiv i hela människans historia, ja, för alla levande organismer överhuvudtaget. Den statsrättslige juristen och politiske tänkaren Carl Schmitt identifierar det politiska som åtskillnaden mellan vän och fiende; utan den åtskillnaden kan vi överhuvudtaget inte prata om politik. Han varnade för sammanblandningen av samhällsangelägenheter och statsangelägenheter, något som är oundvikligt i ett demokratiskt samhälle där medborgarna förväntas delta i politiska avgöranden. På samma sätt såg han en fara i att motivera krigshandlingar med abstrakta rättshänvisningar; ett krig kan inte rättfärdigas med etiska eller juridiska normer, utan handlar endast om att försvara den egna gemenskapens levnadsförhållande gentemot andra grupper som utmanar den. När de västliga demokratierna under första världskriget snabbt utmålade det kejserliga Tyskland som hostis humani generis, hela mänsklighetens fiende, överskreds enligt Schmitt den traditionella politiska tolkningen av fiendebegreppet. Det var den konstanta avhumaniseringen av tyskarna i västmakternas som gjorde det omöjligt att åstadkomma ett balanserat fredsfördrag och som, i förlängningen, gjorde det möjligt för Hitler och nationalsocialisterna att stiga upp ur den våg av indignation och revanschism som svepte genom mellankrigets Tyskland. Den franske konseljpresidenten Georges Clemenceaus ambition att ”straffa” Tyskland för kriget gav uttryck för en politisk mentalitet som var långt avlägsnad från de gångna århundradenas begränsade krigsmålsättningar. Det kan jämföras med hur Frankrike behandlades efter Napoleons nederlag, där landets gränser innan revolutionen bibehölls och där landets suveränitet inte ifrågasattes (även efter fransk-tyska kriget 1870-71 var det knappast fråga om att oskadliggöra Frankrike som självständig makt). Mest intressant är ändå betydelsen att ange Tyskland som ensamt skyldig till kriget – vilket till och med var angivet i en egen artikel i Versailles-fördraget (artikel 231).
2.
Det stora problemet med att avhumanisera motståndaren och att blanda in moraliserande och etiska föreställningar i politiska strider, är att det bidrar till en allmän gränslöshet; det finns inget förhandlingsutrymme, ingen gemensam plattform varifrån motståndare kan kompromissa och ge vissa avkall på sina målsättningar i förhoppningen att åstadkomma försoning. När mänskliga motsatsförhållanden drivs till sin yttersta spets, när det endast existerar fullständig seger eller undergång, ja, när motståndarna är ”hela mänsklighetens fiende” betyder det endast en sak: en fullständig förintelsestrid med alla till buds stående medel. Någon som är ”hela mänsklighetens fiende” är inte ens människa, utan snarare en anti-människa; de hade likagärna kunnat vara utomjordingar. I anslutning till denna fullständiga avhumanisering av motståndaren observerade Schmitt att atombomben inte vore tänkbar utan föreställningen om vikten av att fullständigt förinta sin motståndare.
3.
Utifrån resonemanget om den avgrund som numer skiljer vän och fiende blir det ännu tydligare varför gemensamma referenser behövs i ett samhälle. Vi kan inte förvänta oss att människor med totalt skilda uppfattningar om världen, som inte respekterar varandras moralsystem eller vardagsetik, skall kunna samsas en längre tid innan deras relation bryter samman i öppen konflikt. Att kalla sina motståndare för råttor, att vilja frånta deras rösträtt, att dagligen håna de genom offentliga kanaler, att med illa dold uppskattning sia om deras framtida förmenta undergång – retorik som hade varit otänkbar om den applicerats gentemot andra grupper i samhället – kommer slutligen leda till en avgrundsdjup och oåterkallelig polemisering. När de i sina säkra rum slänger ur sig invektiv mot alla som inte håller med dem, när de skuldbelägger anständiga människor för att de råkar ha allvarliga funderingar kring över vart samhällsutvecklingen är på väg, tänker de sig självklart inte att det någonsin kommer slå tillbaka på dem själva. De lider av en vanlig mänsklig åkomma: hybris. För att inte framstå som alltför hatiska reserverar de sig kring floskler om ”allas lika värde” och att ”inte ställa grupper mot varandra” (vilket de såklart gör dagligen). Orden har betydelse; den avgrundsdjupa skiljelinje som de etablerat mot sina åsiktsfiender, den kan inte återkallas efter godtycke. Varje förolämpning, varje hatisk uppmaning, alla fruktansvärt smädande invektiv som de slängt ur sig – alltsammans kan en vacker dag slå tillbaka. I en krissituation, när samma människor behöver hjälp från sin närmiljö – kommer de då att finna en hjälpande hand? Kan en människa, som skamfilats för sina åsikter i flera decennier, plötsligt visa sig vara värdefull, när den högtravande godhetsnarkomanen plötsligt behöver hjälp för sin praktiska överlevnad? Allvarligt talat – finns det någon därute som tror att de skulle känna en uns empati för en PK-skadad människa i en krissituation, någon som vigt sitt liv åt att smutskasta personer som haft andra åsikter än hon själv, för en människa, som inte gjort något annat än att hata i sitt liv och som inte förnekat sin skadeglädje när åsiktsmotståndarna drabbats av hemskheter?
4.
Det är dessa personer som fråntog oss våra gemensamma preferenser. Det är PK-dårarna som har sett till att alla våra institutioner numer är föremål för subversion. Tidigare fostrade institutionerna medborgarna i en samhällelig anda; de skulle verka förberedande för ett liv med samhällets bästa framför ögonen. Istället har de blivit bastioner för allsköns utopistiska ändamål. Det finns idag ingen statlig organisation, inget universitet, som inte dryper av ideologisering och allmän nihilism. De institutioner som skulle inympat positiva influenser på morgondagens generationer bidrar i dagsläget snarare till att alienera samhällets medborgare – antingen blir de rastlösa ideologer eller statsskeptiker. De sistnämnda har noterat att det inte längre finns några gemensamma preferenser; det finns ingen religiös sammanhållning, ingen kulturell och inte heller någon etnisk samhörighet. Samtidigt blir dessa allt mer beslutsamma att etablera nya sammanhang, som för dem ter sig mer livsbejakande än vad den subversiva och ideologiserade PK-staten tillhandahåller – om den moderna staten överhuvudtaget kan betraktas som ett sammanhang, mot bakgrund av dess riktningslöshet och atomisering.
5.
Om vi utgår ifrån att den nuvarande samhällsutvecklingen fortskrider – att vi ser en fortsatt fragmentisering och upplösning på alla områden – måste vi samtidigt fråga oss vad de stigmatiserade grupperna kommer göra i en situation när de inte längre har något att förlora. Om den karikatyr som etablissemanget älskar, den hatiske vite-medelålders-kristne-heterosexuelle-äldre-medelklassmannen, plötsligt inte längre har något som hämmar honom att slå tillbaka mot de som i decennier hatat och hånat honom – vad kommer då att hända? Om vi tillåter oss att utvidga resonemanget till alla människor överhuvudtaget som råkat ut för PK-ismens unkenhet, är det då rimligt att tänka sig att dessa plötsligt skall betrakta sina belackare som medmänniskor, värda omsorg och tillit? Naturligtvis inte, av flera anledningar: ord har betydelse; gärningar kan inte göras ogjorda. Den dag då samhället i sin helhet eventuellt rämnar, kommer raseriet rämna tillsammans med det; den uppdämda reservoar av indignation och förakt som många anständiga människor tvingats bära på kommer då att ges fritt utrymme – med stora konsekvenser. Vi anar denna eventualitet i de sista satserna av Kiplings berömda dikt, The Wrath of the Awakened Saxon:
It was not suddently bred.
It will not swiftly abate.
Through the chilled years ahead,
When Time shall count from the date
That the Saxon began to hate.
6.
Vi är få som önskar ett samhälle som präglas av hat och våld. Att få leva ett fritt liv, att vara självständig, att ge sina barn möjlighet till en oskuldsfull barndom, att älska och att känna vänskapens fröjder, att upptäcka och uppleva, pröva sig själv och lära oss mer om världen och vår personlighet fram till dess att jordelivet upphör – det är något som alla anständiga människor med viss variation önskar. Alla som ägnar större delen av sin vakna tid till att väcka opinion och som därigenom försöker styra samhället i en vettigare riktning, skulle säkerligen vilja göra mer konstruktiva, positiva saker med sin tid. Många skulle kanske hellre vilja leva en relativt problemfri existens och bara sträva efter att dryga ut plånboken och fly varje ansats till negativ tanke, men de känner någonstans i sitt inre ett kall som helt enkelt är viktigare, att de inte kan se sig själva i spegeln utan att försöka göra någonting åt sakernas tillstånd. Genom sitt engagemang har de gjort sig själva till måltavlor för hatets och intoleransens apostlar; som fallet är med alla människor kan de inte utan vidare bära detta hat och förakt med tunga axlar – vem gillar att vara hatad? Det är så mycket enklare att vara älskad av alla, att likaledes själv påstå sig älska allt och alla och att varje individ har samma betydelse – men det vore att ljuga, att förminska våra verkliga relationer till falska surrogat. Vi måste ransonera vår empati eftersom den inte är obegränsad; vi kan inte förväntas känna exakt lika mycket för alla människor – det har inget stöd i verkligheten, i vår mänskliga konstitution.
7.
Samtidigt så kräver vissa situationer att vi resolut upprätthåller gränsdragningen, ja, det är rentav vår grundläggande uppgift. Om vi inte är beredda att göra det kommer personer vi bryr oss om – våra vänner, vår familj, släkt och yttre bekanta, att råka illa ut. Vi kan inte prata om betydelsen av gemenskap utan att gestalta den i praktiken. Livet vore ogripbart utan gränsdragningar och kategoriseringar; det är ett förhållningssätt som överhuvudtaget gör livet outhärdligt. Allt som finns till har en essens som vidare vägleds i varierande former; det finns konstanter och variabler, en bestämd dramaturgi vars sceneri förändras varje gång, som vi måste räkna med – precis som fallet är med historien i sin helhet. Där hittar vi skeenden där individer och stater når upphöjelse och ära, där finner vi tillika skildringar av samma individers och staters undergång; så är det också givet att det i historien finns perioder där människor med bestämdhet, framförallt grupper av ansvarsfulla män, besatta med thumos, hävdar sin rätt – oavsett konsekvens.
8.
När raseriet rämnar kommer jorden gråta. Då skall ingenting vara givet, varje möjlighet kommer prövas, varje impuls att ges fritt utlopp; då kommer de tidigare ramarna för den gemenskap som legat till grund för statens befogenheter att vara upplösta. Det finns ingen mening i att idealisera detta tillstånd – ytterst sett önskar de flesta att de samhälleliga problemen skall lösas med faktabaserade åtgärder som vidare grundats i sunt förnuft. Mycket pekar emellertid mot motsatsen, vilket vi har etablissemanget att tacka för; det är de som avhumaniserat sina motståndare och nekat utrymme till alla som inte betraktats vara ”rumsrena”; det är etablissemanget som kallat sina motståndare för brunråttor och avskräde; det är etablissemanget som av ideologiska skäl ignorerat brottsoffer och tagit deras avskyvärda förövare i försvar; det är etablissemanget och alla i deras anhang som skapat den svåra samhälleliga krutdurk som vi väntar oss skall brisera inom kort. Glöm aldrig det när fördämningarna brister.
Om skribenten: carlfaust
