Det är en egendomlig tid vi lever i. Trots alla signaler om en kommande katastrof, vars oöverskådliga konsekvenser kan få vilken människa som helst att förtvivla och frukta, tycks de flesta lunka vidare i sin vardag, utan särskilda anpassningar eller genomtänkta omläggningar. Hyran till boendet fortsätter att betalas, tillfällena att nyttja rean i matbutiken går aldrig den uppmärksamme förbi; diverse specialerbjudanden öppnar upp för strida strömmar av besökare som i övrigt undviker att handla kläder och skor; när den typiska dagen avverkats går folk på lika typiskt manér och lägger sig i sängen, inväntandes sömn och nästa dags förutsägbara struktur.
1.
För mer eller mindre alla människor som lever i verkligheten är livet slentrian, slentrian och åter slentrian. Vad många skulle betrakta som ett tråkigt och innehållslöst liv är i förhållande till de döda och de som aldrig blivit födda likväl betydelsefullt. Hur historiskt specifika och meningsfulla dessa människors liv egentligen är tydliggörs först när de står inför utmaningar och problem som hotar dem. Det som Guillaume Faye benämner katastrofernas konvergens, världsutvecklingens avgörande strängar, vilka i slutändan sammanfaller och lägger grunden för världsskakande omvälvningar, är inget som diskuteras bland merparten av jordens människor. För vardagens människor är de intellektuella oftast förstådda som kuriositeter, intressanta och kloka, i vissa fall sympatiska, men alltid, alltid, världsfrånvända och klumpiga. Ingen teori eller övergripande förklaringsmodell i världen kan fånga den vardagliga personlighetens vakenhet eller dennes förväntningar på tillvaron. Den som benämner sig som intellektuell kommer alltid vara en främling för verklighetens folk, vilka i liknande utsträckning aldrig kommer att förstå den intellektuelles många kval. Dessa kval härleds oftast till den intellektuelles förmåga att ana katastrofen i förväg och som därmed lever på gränserna av dess verkningsradie; den stora mängden anar inte katastrofen utan lever mitt i den. Båda perspektiven är i grunden tragiska: det ena ser hotet närma sig med tydliga steg men förmår inte påverka dess utfall – det andra perspektivet blir inte varse det grymma ödet förrän det faktiskt inträffar.
2.
Oavsett vilket perspektiv som anläggs är det få som idag faktiskt tror på förnuftsideologin. Verklighetens omskakande händelser gör sig idag alltför påminda och trots att de tekniska förutsättningarna för individuell självhävdelse och tillslutenhet blivit större – YOLO och allt det där – är det inte möjligt att hålla sig undan. Den moderna världen är en ständigt stigande hög med torrt fnöske, redo att tändas på. Det räcker med en liten gnista för att den stora brasan skall vara ett faktum; från världens alla hörn kommer den sprida sig, oförsonligt och utan hänsyn, skövlande det goda och det onda, tills det inte längre finns något kvar som kan brinna.
3.
Mörka tider råder sannerligen. ISIS framfart i Mellanöstern, som bara utgör en liten del av ett större och regionalt omfattande inbördeskrig, vilket ur europeiska ögon sett närmast påminner om det 30-åriga kriget, ger de flesta kalla kårar. Effekterna av krigen känns också av i fredens länder, där trycket ökar på välfärdsstaten att leverera till de anländande människomassorna i enlighet med sina högt deklarerade principer. Staternas tillgångar, vilka egentligen behöver tillgodoses för framtida och då mer akuta behov, säljs av i snabb takt för att svara mot kraven från gaphalsarna på tidningarnas ledarsidor. Ingen tycks vilja prata om dåliga tider – sådana hör den mörka historien till; särskilt förhåller det sig så i den svenska historieskrivningen, där man varit väldigt noggrann med att påpeka att landet Sverige inte var något mer än en veritabel svinstia innan SAP gjorde sitt inträde på den historiska scenen. Allt som ligger bortanför det ”ärorika 1900-talet” är en icke-tid, en period av mörker och ignorans, av vidskepelse och omänsklighet. I den bemärkelsen delar ISIS och SAP en återkommande form av historiesyn, där alla händelser delas in i enlighet med ett värdebaserat schema, där en förment period av mörker och trångsynthet byts ut mot en tid av upplysning och nykterhet; allt är antingen gott eller ont, ljust eller svart och den som försöker sig på att nyansera förståelsen av verkligheten förpassas omedelbart in i de ondas läger – där vistas ju alla de som försöker fördunkla vägen mot upplysning.
4.
Historien betraktas inte av dessa som ett kontinuerligt flöde av meningsfyllda händelser, utan som en vandringssträcka från ett Något till ett Något; all förfluten tid betraktas strikt relationellt, ett utrymme varur vi mäter framsteg. För så är det: framsteg kan bara förstås relationellt, alltså hur långt vi nått i relation till en uttalad målsättning. I detta ligger också något av modernitetens mythos: förmågan att ständigt locka människor till framtidstro, även om alla realiteter i världen snarare pekar mot motsatsen. ISIS måste förstöra kulturella skapelser eftersom dessa inte ingår i deras modernistiskt influerade världsbild; Nimrod har ingen plats i en dualistisk värld, lika lite som Jonas grav. Det ligger en djup och allvarlig psykologisk störning i en sådan uppfattning. I mångt och mycket påminner det om djurplågaren, vilken allt som oftast utgörs av en empatilös personlighet, som av olika anledningar inte längre finner någon resonans i den mänskliga samvaron. Djurplågaren hatar djur – särskilt sällskapsdjur – eftersom dessa är amoraliska och ofläckade. Människor projicerar goda egenskaper på djur eftersom dessa definitionsmässigt inte kan bära på de mer nesliga mänskliga egenskaperna: otrohet, frosseri, falskhet, lättja, ja, ondska överhuvudtaget. Djuren utgör en ständig påminnelse för oss att det finns andra, mer goda egenskaper hos människan, men djurplågaren, vilken inte önskar några påminnelser om detta, ser sig nödgad att döda djuren. Djurplågaren som har ihjäl ett djur är förmodligen ett av de mer tydliga exempel som finns på förhållandet mellan godhet och ondska, på vakenhetens stora bredd. Precis som nattmänniskan – en personlighetstyp som inte sällan konvergerar med djurplågarens – önskar den empatilöse trygghet och förutsägbarhet. Att hålla dörren uppe för empati och givmildhet kan vara lika påfrestande som att hålla dörren uppe för diverse spänningsgivande målsättningar och det är som bekant långtifrån alla som klarar en sådan spänning. Djurplågaren dödar djur för att döda möjligheten till empati, för att göra slut på alla påminnelser om den egna personlighetens otillräcklighet; ISIS förstör kulturföremål för att avlägsna det som inte har mening i deras världsbild, ja, allt det som utgör påtagliga invändningar mot att en sådan världsbild överhuvudtaget skall vara möjlig att acceptera. Precis som djurplågaren klarar inte dessa av spänningen i sig, möjligheten till osäkerhet och mystik. När Max Weber beskrev fenomenet entzauberung der welt, kunde han inte ha anat vilken djuplodande betraktelse han gjort. Alla oklarheter i den moderna världen måste redas ut; ingenting får lämnas åt det okända, allt måste kartläggas. Följden blir en till ytan helt igenom transparent värld, utan djup och autenticitet.
5.
Världsbranden kan starta på många sätt. Geopolitiska konflikter i Mellanöstern och Östeuropa kan vara de gnistor som krävs; världsekonomins tomgång och falska pengamängd, vilken förr eller senare kommer fordra tydligare garantier, är en annan tänkbar faktor som kan utlösa branden. Det konstanta inflödet av olika etniska och religiösa grupper till det tidigare så tydligt kristna Västerlandet får också betydelse under den uppseglande världskrisen. Det finns följaktligen gott om osäkerhet, men att katastrofen närmar sig, det är det egentligen få som bestrider. Det finns ingen ensam förklaring som på allvar fångar in alla osäkerhetsfaktorer och det behövs egentligen inte heller. För den livsbejakande människan finns ingen prestige i att finna vägkartan till det exakta utfallet; vad som spelar roll är livet självt, att fortsätta sin autentiska existens och bibehålla möjligheten att skapa, att beständiga sina släktled, att vägleda nationen vidare, att säkerställa skapelsernas mening och tekniska struktur. Den livsbejakande människan finner att utrymmet för existensen som sådan har begränsats genom den ständigt utvidgande statens maktanspråk. Att exempelvis lägga sig i planeringen av enskilda familjers ekonomiska liv genom tvångsinstiftad delad föräldraförsäkring, kan inte ses som något annat än ett uttryck för en tidsanda där statens traditionella uppdrag att tillgodose rättvisa och säkerhet för sina medborgare inte längre är prioriterad. Den enda sfär där den konservativt levande människan kan andas i den moderna världen håller alltså på att försvinna – med oanade konsekvenser för morgondagen.
6.
Breivik, den samlade vänsterns mest påkostade fågelskrämma, gav uttryck för en sådan stämning. Hans utdragna och tradiga manifest illustrerar väl hur det offentliga rummet alltmer inskränkts, hur modernitetens överdådiga projekt trängt in i alla institutioner och organisationer, hur alla traditioner och sedvänjor svepts undan till förmån för totalitär jämlikhet och pöbelvälde. Där den islamiske terroristen är beredd att spränga sig själv och många andra i luften för att komma till paradiset och sina sjuttiotvå jungfrur, valde Breivik istället en annan form då hans motiv var annorlunda. I denna världsfrånvända individ väcktes ett nordiskt vansinne till liv, vilket ledde till att han kallblodigt avrättade personer samtidigt som han såg dem i ögonen; det är ett vansinne som spränger alla vallar och gränser, men som likväl förkovrar sig i den gränslösa traditionen, med sin tydliga och ödesmättade riktning, som den enskilda personligheten känner i sin själ. Breiviks terrorism skiljer sig från den islamistiska varianten. Hans nordiska vansinne, uttryckt genom hans skoningslösa dåd, var endast medel för hans övergripande målsättning – att nå ut med sitt manifest, hans botgörelse. Breiviks nordiska raseri och vansinne utfördes i en tid som kallas civiliserad; en kan bara ana vilka uttryck och händelser som väntar i den tid av förfall som stundar framför oss.
7.
Det finns tecken i utrikespolitiken såväl som inom inrikespolitiken på att sämre tider väntar. Samtidigt har tiden aldrig varit bättre för modernitetens vida flora av älskade subjekt. Värdet på abstraktioner har aldrig varit högre i hela mänsklighetens historia; fattigdom, orättvisa, ojämlikhet, rasism, strukturell diskriminering och patriarkal institutionalisering, ja, alla tänkbara begrepp som idag väger tyngre än verkligheten själv, flödar ständigt i det offentliga samtalet. Alla förment förtryckta minoriteter som skor sig på den goda statens bekostnad har ingen anledning att be om ursäkt eller visa sig tacksamma. Dumhet är dumhet och skall så behandlas; den som tar emot medel från naiva och godtrogna själar utan att på något sätt förtjäna det behöver ju knappast bete sig lämpligt. Det finns emellertid gränser, även för den immanent expansionsinriktade staten. Förr eller senare genomskådar merparten slöseriet och när skatteunderlaget försvinner, försvinner också statens makt. Även våldsmonopolet är knutet till guld och andra materiella värden; utan medel kan inte staten upprätthålla sitt våldsmonopol, särskilt då staten inte längre förknippas med några högre transcendentala värden.
8.
De mäktiga caesarernas inträde kommer att ske parallellt med tändandet av världsbranden; i den flod av elände och oöverskådliga kaos som kommer sprida sig över världen kommer också alla människors inneboende längtan efter det basala att blottläggas. Om vår civilisation så att säga ömsar skinn, eller om en helt ny uppstår på dess ruiner, kommer tydliggöras först när röken från den stora världsbranden har lagt sig. För den autentiska personligheten handlar det om att vara beredd på alla tänkbara utfall. Den som fokuserar på sin egen familjs och släkts välbefinnande har givit ett litet men oerhört betydelsefullt bidrag till den övergripande, verkliga civilisationens överlevnad. Man kan med andra ord med gott samvete undvika engagemang i politiska partier, denna så klumpiga och typiskt modernistiska organisationsform, med sin nivellerande verkan på alla former av upphöjdhet och förnämlighet. Istället bör all ens vakna tid läggas på att stärka den omedelbara samvaron vilken därigenom, på sikt, kommer att expandera och utgöra grundvalen för ett livskraftigt, ärligt och traditionspräglat samhälle. Den mäktigaste caesaren kommer att vinna över dessa personligheter till sin sak och därmed ges möjlighet att legitimera sitt maktinnehav.
9.
Allt levande, allt som någonsin vardat och präglats med möjligheter och potential, kommer oundvikligen att nå sin motsats; allt levande dör, allt vardande blir vordet och alla möjligheter kommer att mätas mot det som faktiskt inträffade. Världsbranden kommer inte att ta någon hänsyn till människans intentioner eller önskningar. Dess enda verkan är negation; det eviga spelet, kriget mellan stater, konkurrensen mellan starka personligheter, avundsjukan mellan den ene och den andre, alltsammans kommer att återupptas den dag då världsbranden har ändat. Det kommer aldrig att uppstå någon ny mänsklighet, eller en ny människa. Alltsammans kommer att börja om igen, precis som för den eskapistiska och spelglada individ som trycker på reset/restart-knappen. Med lite tur kommer vissa kulturella skapelser att klara sig igenom världsbranden; all historia vittnar om att det mer eller mindre alltid finns kvar fragment av forna högkulturer, även om dessa knappast räcker till för att vi skall förstå dem. Kanske är det naivt att tro att vi överhuvudtaget har den möjligheten. Det finns ingen brist på människor som tror att vi kan sätta oss in i exakt hur människor fordom levde, att det räcker att klä oss med deras kläder och äta deras mat för att vi skall bli som dem. Resultatet blir en löjlig uppsättning karikatyrer, vilka bara framstår som patetiska. Vad som verkligen är historiskt betydelsefullt och som vi aldrig någonsin kan tro oss fånga är den exakta tidsandan, det omspännande förhållandet mellan vakenhet och tillvaro, det som tidens människor kände i förhållande till vilka möjligheter som fanns att tillgå. Renässansen, en tid fylld med idéströmningar som närde många karikatyrer, var i grunden lika illusorisk som ett avsnitt av Historieätarna; man tror sig kunna härma en avgränsad del av historien, att fånga en tidsrymd och i densamma, väcka tidsandan och allt som hör till den till liv igen. Vad historien lämnar oss är endast avgränsade former, sediment, vilka vi kan beundra och bevara, men som vi aldrig riktigt fullt ut kan förstå. För den autentiska människan, vars förståelse av historien präglas av uppfattningen om dess bärande innehåll och relation till en aldrig sinande variation av former, är sentimentaliteten inför historiska skapelser minimal.
10.
Det måste förtydligas: det är möjligt att älska historiska skapelser, men om vördnaden blir för stor, om skapelsernas existens överdrivs och rentav får större betydelse än den egna personlighetens ställning i tillvaron, ja, om ens vakenhet genom denna vördnad rubbas, har det gått för långt. Om vi lämnar ifrån oss nostalgin och vår sentimentalitet och inser att vi själva har möjligheten att skapa historia, precis som föregångarna, genom att vara äkta gentemot oss själva och de omkring oss, behöver den annalkande världsbranden inte enbart betraktas med förtvivlan. Den bär då också på många möjligheter.
11.
Av allt att döma kommer den stora världsbranden bryta ut inom några decennier. Hela världen greppar desperat efter andan inför det som komma skall; varje andetag, varje förberedelse, om än så liten och tillsynes utan betydelse, kan visa sig vara helt avgörande. De som överlever världsbranden kommer att verka i en värld som är befriad från den naiva förnuftsideologin, vilken haft världen i ett järngrepp sedan mitten av 1700-talet. Istället kommer Giambattista Vicos uppfattning om corsi e ricorsi, historiens eviga kretslopp och dess återkommande dramaturgi, att göra sitt återinträde i merparten av människornas medvetande. Tanken på en evig sommar, tillika konstant grönskande och fylld med löften, kommer då att betraktas som naiv och världsfrånvänd, främmande för verkligheten med dess tydligt återkommande årstider och ständiga skiften.
12.
Det är inte enbart den moderna världens externa uttryck och former som kommer förgöras i världsbranden. En andlig katharsis skall svepa med den, vilken skall få avgörande inverkningar på den mänskliga samvaron. I tider av trevnad och överflöd glömmer människor bort det andliga. Det andliga står då tillbaks för det som ger lust och välmående för stunden; först när enskilda händelser av elände och olycka drabbar människorna kommer de krypandes, med ett outtömligt förråd av ånger och vilja till botgörelse, en plötsligt uppbådad andlighet som doldes väl under de gyllene dagarna. Det finns ett övertydligt samband med Västvärldens materiella överflöd och dess sinande andliga tradition. När så vi ser detta överflöd minska, när levnadsstandarden i våra samhällen sjunker, är det knappast enbart av ondo. Förvisso är det mer än hemskt att äldre släktingar vilka i god tro slet för statens väl och ve, i slutändan endast fick motta spott och spe. Likväl måste det sägas att detta är bra för framtiden; de generationer som växer upp i morgondagens samhälle kommer ha bättre anlag för att respektera och ta vara på människans andliga sida än vad den moderna människan gjort. Sannolikt kommer dessa generationer vara mer eller mindre tvungna att återvända till det basala, till det som visat sig vara bestående under hela mänsklighetens historia: värdet av familj, av gemensamma värden och målsättningar. Det finns ingen skam i att värna dessa konstanter, oavsett om man lever i ett överflödssamhälle eller inte – de förblir konstanta och nödvändiga ändå.
13.
I den mån vi lever väl skall vi inte heller känna någon skam gentemot vår omvärld, vilket många i kultureliten önskar att vi gör. Ganska ofta slungas de verbala projektilerna ut om att vi minsann skall vara tacksamma över att vi drog vinstlotten i livets lotteri att födas i ett välskött land, som är modernt och jämställt. Denna tacksamhet är det då tänkt att vi skall kanalisera ut mot vår omvärld, så vi kan rädda liven på de massor som drog nitlotten att inte födas i vårt land. Förutom att detta är en väldigt självcentrerad uppfattning och medvetet anspelar på människans latent liggande skamkänslor, är den förljugen och missriktad. De enda som vi har att tacka för vår existens är våra föräldrar; det var inte de fattiga människomassorna i tredje världen som gav oss livets gåva. För den hedersamma och vördnadsfulla personligheten är det därför fullt rimligt att rikta all sin tacksamhet mot sina föräldrar och i förlängningen ännu längre bakåt, mot sina äldre släktled; utan dem hade den egna existensen inte varit möjlig. Återigen är det abstraktionsflödet som förvillar. Högtravande begrepp kastas vårdslöst omkring och fångar emellanåt också upp de bästa bland personer, vilka därefter utverkar en förljugen existens, istället för att ära de som äras bör. I den väntade världsbrandens spår kommer det bli svårare att förvilla människor med dylika villfarelser, eftersom vi då främst kommer behöva familj, släkt och vänner för att överleva.
14.
Det är naturligt att känna oro. Att inte oroa sig hör den naiva personligheten till, som förvisso må vara lyckligare än den som är verklighetsförankrad, men som kommer vara ett lätt byte den dag då askan från gårdagens helgedomar regnar ner och eld sveper över världen. En tid av barbari stundar efter det att världsbranden lagt sig, men det är ett nödvändigt barbari, där det riktningslösa kaoset förr eller senare avtar och ger upphov till fasta former, härledda till en uppstigande ursymbol. Reningens tid kommer med lätthet svepa med sig all ålderdomlighet och krankhet; all livsleda och världsfrånvändhet kommer förgöras i eldens lågor, samtidigt som de förberedda vaksamt bidar sin tid. Under all aska och förgörelse kommer morgondagens sådd att vänta på den nya tidens klara morgonluft och värmande vindar; det vi sår innan världsbranden kommer ges möjlighet att skördas i den tid av barbari som lika säkert följer dess spår. Nostalgi, sentimentalitet, oro och rädsla – inget har någon som helst inverkan på världsbranden. I den mån dessa känslor uppkommer bör de envetet bekämpas. Ingen person har outsinlig energi eller saknar svagheter; vi måste alltid rikta våra energier och det kräver medvetenhet. Vare sig det är ISIS, USA eller Ryssland som florerar i den känsliga utrikespolitikens balanslek, eller om det är den ökande balkaniseringen av Västvärlden som skrämmer, får detta inte placeras framför den egna strävan efter medvetenhet. Det är inte en esoterisk form av medvetenhet som avses, utan en allmänt tillgänglig sådan, som likväl är unik för varje enskild person och som inte kan erövras utan motprestationer. I den mån tillräckligt många autentiska människor lyckas erövra en sådan medvetenhet kan vi också vänta oss en livskraftig och verkligt betydande civilisation även bortom den nuvarande, när den väl gått under i världsbrandens fläktande flammor.
Om skribenten: carlfaust
