I över tvåtusen år har det funnits en folkgrupp som hållit sitt etniska och kulturella minne vid liv bättre än någon annan; en grupp, vars fruktansvärda prövningar står i upphöjt förhållande till deras samhälleliga inflytande – judarna. Det finns ingen enhetlig grupp av judar – det finns olika inriktningar och förhållningssätt till traditionen även bland dessa. Vad som mer har bestått och förblivit enhetligt är själva uppfattningen om judarnas enhetlighet, föreställningen om deras förmåga att hålla krafterna samlade, att leva i närhet med sina trosbröder och därigenom bevara sitt traditionella levnadssätt. Mängder av judar har under historien inte haft något som helst problem att smälta in i den omedelbara omgivningen; Karl Marx förkastade sitt judiska ursprung och fick sitt berättigande genom att delta i tidens virvlande omvälvningar och erbjuda förklaringsmodeller åt oräkneliga massor som efterfrågade det; Rothschild-ätten valde att koncentrera sina krafter inåt och pratade bokstavligt talat ett språk som endast var avsett för dem själva. När mängder av familjer gått under i splittring och separata strävanden har ätten Rothschild genom sina koncentrerade ansträngningar under seklerna byggt upp en häpnadsväckande förmögenhet som gjort de till en av de mest inflytelserika släkterna i världshistorien. Vare sig man pratar om sefarder eller kazarer, om djupt ortodoxa judar eller materialister som Marx, så har samtliga lyckats bevara en tydlig självuppfattning, en föreställning om sig själva och den egna förgängligheten. Den ursprungliga förskingringen av judarna, även känd som diasporan (diaspora, av grekiskans διασπορά, ”förskingring”, syftade ursprungligen på medborgare i de grekiska stadsstaterna som valt att bosätta sig i stadsstaternas kolonier.), tvingade dem att rätta sig efter omständigheterna; utåt anpassade de sig i enlighet med vad som fordrades – inåt sett så hämtade de kraft ur Toran, ur Talmud och förfädernas levda erfarenheter. Det var också en själslig exil, en inre ökenvandring i motsats till den jüngerska skogsvandringen, ett sätt att hantera en omgivande värld som inte gick att förena med gruppens traditioner och levnadsmål.
1.
I och med Israels upprättande 1948 har judarna fått ett hemland. Få nationalstater har en så oorganisk bakgrund; i årtusenden har självidentifierade judar levt i andra länder och upprätthållit traditioner och seder vilka kan härledas tillbaka till förskingringen. Ändå har de gamla överlevnadsstrategierna, ja, själva identiteten som ökenvandrare, inte övergivits; idén om nationalstaten har av många judar uppfattats som ett krystat modernt påfund, en egentligen främmande tanke för den judiska identiteten, som så starkt präglas av tanken på den ständiga exilen. I en tid då fundamenten för många av världens stater blivit mer instabila och osäkra, framträder frågan huruvida de stundande åren eventuellt förebådar en ny diaspora, en ny omfattande förskingring av folkgrupper som inte har judarna i huvudrollen.
2.
I mångkulturella stater där flera olika etniskt och kulturellt varierande grupper lever intill varandra tangerar nästan samtliga vid diasporan som koncept och livsinställning; i New York har vi judiska och afro-amerikanska kvarter; i Jerusalem är stadsdelarna muslimska, kristna eller judiska. Medvetandet att tillhöra en identitet, att Jaget inte är separerat från befolkningen i stort – vilket är normalfallet i gravt individualiserade stater – tenderar att snabbt utvecklas i mångkulturella stater. Där det tidigare funnits en tydlig majoritetskultur som i det närmaste varit underförstådd och självförklarande har utrymmet för utsvävningar i individualism och extrem självupptagenhet varit möjlig; i ett samhälle där majoritetskulturen emellertid urholkas, där det finns en rad olika grupper som kämpar om inflytande och tillgång till resurser, måste dylik individualism ställas åt sidan till förmån för en högst nödvändig kollektivism – behovet av grupptillhörighetens mångsidiga skydd är då viktigare än någonting annat.
3.
Eftersom USA och dess samhällsorganisation numer anses normerande och eftersträvansvärd för världens övriga länder kan många erfarenheter från det landet studeras i syfte att förstå vad som väntar den övriga Västvärlden de kommande åren. Där finns vad man kallar ”racial awareness”, en tydlig medvetenhet om vilken ras man tillhör (begreppet ras är inte lika stigmatiserat i den amerikanska debatten som i den svenska), vi har en tydlig socioekonomisk segregation som tar sig uttryck i slumartade stadskärnor och mer prydliga förorter (förhållandet är omvänt i de flesta europeiska länder, med sina omfattande, nedgångna förorter); slutligen hittar vi i USA en tydligt materialistiskt förhärskande världsåskådning, alldeles oavsett den protestantiska frikyrkorörelsens omfattande inflytande. Det amerikanska livet är vare sig traumatiskt eller tragiskt som det typiskt faustiska; där finns inget historiskt minne av den ursprungliga kulturens uppvaknande, av dess födslovåndor. Amerikanen är, trots en stagnerande världsekonomi och ett successivt minskat inflytande, likväl positiv inför framtiden; optimismen och den naiva livslusten har amalgamerat i en livsinställning som har framtidskulten som främsta uttryck. I den mån någon form av faustisk anda lever vidare i det amerikanska samhället är det i form av en horisontell strävan. Dess skrytbyggen, de höga skyskraporna, är horisontella uttryck i det att de saknar de gotiska katedralernas tredimensionalitet och noggranna utsmyckningar; de ämnar imponera i världen och har lite att göra med en transcendental strävan. Där Sixtinska kapellet vidrör den faustiska själens längtan efter sublim upphöjdhet, rör Freedom Tower snarare vid det rent sensuella, till det krassa konstaterandet: det står en hög byggnad framför; det faustiska – det sublima och mystiska – öppnar för möjligheter, för tolkningar; den amerikanska sensationalismen nöjer sig med det empiriska konstaterandet, med det kvantifierbara.
4.
Detta oförsonliga driv mot allt som är kvantifierbart och sensuellt präglar nästan alla amerikaner, även då de beaktas i egenskap av sina tillhörande minoritetsgrupper. Varje grupp genomför sin egen ökenvandring. Modernitetens bokstavligt talat värdelösa landskap fordrar stark sammanhållning – annars går gruppen under i den hårda konkurrensen. Även om USA ursprungligen var en stat grundad av och för vita, protestantiska nordeuropéer, så har själva landets konstitution möjliggjort en pluralistisk historieskrivning där självflit, framåtanda och gudstrogenhet varit viktigare än etnisk tillhörighet. Detta amerikanska patos har levt vidare in i modern tid – det är en anda som vem som helst kan relatera till. Att det amerikanska samhället under de senaste tjugo åren blivit mer och mer segregerat har således inte haft samma traumatiska inverkan på människorna där som i Europas gamla nationalstater, som under betydligt längre tid har omfattats av etnisk, kulturell och religiös homogenitet. I Europa har gruppidentiteten tagits för given (det finns ingen vits att hävda sin svenskhet gentemot andra svenskar, exempelvis). I den mån som det funnits ett behov av att hävda sig gentemot andra inom landets gränser så har det varit i form av regionala identiteter – kanske främst uttryckt i form av den rika dialektfloran som inte sällan levt kvar i de gamla nationalstaterna (som i Sverige, där göteborgskan, gotländskan och skånskan utgör påtagliga exempel). I takt med att denna gamla och ofta vedertagna identitet successivt urholkas uppstår ett existentiellt tomrum; plötsligt breder ångesten ut sig och vi börjar ifrågasätta vilka vi själva är och vilka livsmöjligheter som finns i en värld där den tidigare sammanhållningen gått förlorad. Att fylla detta tomrum med en nygammal, gryende gemenskap är en av de viktigaste uppgifterna i tiden. Om den uppgiften försummas riskerar de västerländska befolkningarna att gå under i meningslös och riktningslös individualism, medan alternativa grupper som är tydligt kollektivistiskt präglade kommer ta deras plats – utan att be om ursäkt för det.
5.
Det viktigaste vi kan äga som individer är självbevarelsedrift. Viljan att leva vidare i tillvaron kan ta sig uttryck på en rad olika sätt. Beteenden som riskerar individens välbefinnande tenderar att prioriteras bort till förmån för beteenden som håller oss friska, både mentalt och fysiskt. En grundlagd självbevarelsedrift är den primära faktor som avgör huruvida en människa tar livet av sig eller inte; den spelar också en tydlig roll i hur uppmärksamma vi är vid exempelvis övergångsställen och busshållplatser; där en mer naiv person som tar sin egen existens för given hellre står och ouppmärksamt glor ner i sin telefon medan bussen närmar sig, kanske den mer gentemot världen och dess förutsättningar respekterande människan tar några kliv bakåt för att undvika att bli framknuffad i precis fel ögonblick. Självbevarelsedriften är den drivkraft som gör oss uppmärksamma på indirekta (och direkta) hot från omgivningen, som tvingar oss fram till de rätta slutsatserna. Det är också den som avgör huruvida vi väljer att gripa in i ett slagsmål eller inte, som avgör om vi förhåller oss tveksamma till smicker eller om vi faller ur i extrem naivitet. Den kanske värsta tänkbara rädsla som frodas bland alla småföräldrar är risken att deras barn blir bortrövade och utsatta för hiskeliga brott, i värsta fall döden. Det bästa sättet att förbereda det oskuldsfulla barnet för den grymma och svåra världen är att inympa det med en anda av självbevarelse, att skänka det en outsläcklig nyfikenhet inför livet som gör barnet villigt att ta sig an omgivningen med en tydlig vilja att överleva.
6.
Det är i grunden en högst realistisk inställning till livet som fodras, en inställning som inte låter högtravande ideal ta plats och svepa undan fakta och logiska utvecklingslinjer; i lägen där många föräldrar är skeptiska inför barnens förmåga att stå emot farliga lockelser och grymma besvär, behöver den förälder som i sitt barn inympat en pragmatisk och flexibelt präglad självbevarelsedrift inte oroa sig lika mycket. Många farhågor om diverse grymma scenarion som kan inträffa blir därmed bortsvepta av barnet självt; med en grundläggande självbevarelsedrift kommer vi väldigt långt. Men hur ser det ut på gruppnivå? Om vi då tänker oss att grupper som samlade enheter har förmåga att hävda sin självbevarelsedrift och att de gör detta i en värld med begränsade resurser – objektiva betingelser – så måste det innebära att de samtidigt expanderar på andra gruppers bekostnad. Det är här, ja, framförallt här, som den avgörande skillnaden mellan den västerländska och den islamska kulturen går. Det finns tusentals, ja, kanske rentav miljoner européer som präglas av en individuell självbevarelsedrift. Om vi emellertid blickar ut på gruppnivå inser vi att förhållningssätten varierar mellan olika kulturer. Självbevarelsedriften i många arabiska klaner är väldigt stark; i Sverige är det i första hand individens självbevarelse som gäller. Tanken att svenskar å en anhörigs vägnar skulle söka reda på dömda våldsbrottslingar och utdöma sin egen rätt för att de våldtagit eller misshandlat en familjemedlem, är i det närmaste helt uteslutet; det motsäger hela vår henner-influerade tidsanda, med all dess fokus på trendsättning och flyktig moral.
7.
Om inte staten implementerar ett effektivt våldsmonopol och svåra brott inte resulterar i proportionerliga straff, så kommer den sociala ordningen, själva samhällskontraktet som det så naivt kallas, att upphöra. Vad är vitsen med att betala skatt och ägna sig åt fredliga, kulturellt inriktade bestyr när egendomsrätt och individuell säkerhet inte längre garanteras? I en tidsålder där det hela tiden svamlas om att ta del av diverse rättigheter, måste vi fråga oss vad som hände med rätten till ordning och lag. Utan ordning och lag, ett samhälle med tydligt angivna regler och förutsättningar, kommer varje ansats till kulturell, social och ekonomisk utveckling att vara omöjlig; den starkes rätt kommer obönhörligen att gälla – vad en person skapar kommer någon annan helt enkelt rycka åt sig, utan att det får några konsekvenser. Utan ett implementerat våldsmonopol krackelerar civilisationen; det är en insikt som ett ökande antal svenskar och européer är väl medvetna om, men det stora flertalet lever kvar med illusionen att statens maktutövning och implementering av straff är fortsatt korrekt och rimlig. För det ökande antal som tillhör en ny diaspora – som hittills antagit en mer själslig än världslig form – framstår statens urholkning av våldsmonopolet som ett lämpligt tillfälle att flytta fram de egna positionerna och med det, även utöka inflytandet över samhället i stort. För den nya diasporans medlemmar måste det kännas naturligt att verkligen värna om sina fränder som råkar illa ut, att ställa upp för dem på alla tänkbara sätt och vid fall av svår nöd och omätligt elände engagera sig och se till att den allmänna preventionen av brott instiftas på andra vägar, bortom statens tafflighet. I praktiken innebär det en tribalisering av rättsväsendet som i grunden går emot den västerländska rättstraditionen, men alternativet, att ignorera den nuvarande utvecklingen helt, kommer snarare bidra till att förvärra situationen ytterligare. Blickarna måste riktas bortom den sönderfallande enhetsstaten, fram mot en tid där allting ”startar” på nytt – det vill säga, mot liknande förutsättningar som föregick nationalstatens instiftande och framväxt. I det läget, när den av Carl Schmitt uppfattade huvuddistinktionen mellan vän och fiende på nytt blir primär, måste gruppens rykte ömsint vårdas och tas till vara på för att undvika onödiga attacker. Den nya diasporans medlemmar måste förstå att självbevarelsedriften nödvändigtvis behöver inympas även på gruppnivå – det räcker inte att förlita sig på enstaka starka individer. Gruppens samtliga medlemmar behövs, deras konvergerade krafter ger såväl själslig som världslig autarki. De personer som äger självbevarelsedrift och som önskar verklig frihet borde veta med sig att dela samma drift med likasinnade.
8.
En tydligt definierad grupp, bärandes en tradition och en stark identitet, som vet sin plats i världen och vad för slags framtid den önskar, är livskraftig. En sådan grupp kommer alltid ha goda förutsättningar att anpassa sig i en omväxlande tillvaro; den kommer främst att betrakta en kaotisk situation som en möjlighet, ett tillfälle för gruppen att ta plats och ge avtryck i världen. När enskilda personer förtvivlar och har svårt att hitta motivation i vardagen, när själva världens utveckling tycks gå emot allt det man håller kärt och heligt, kan det vara svårt att behålla sitt själsliga lugn. När vi å andra sidan delar erfarenheter med meningsfränder, med kamrater och andebröder, ja, då känns det inte längre lika besvärligt; oron är då inte helt kopplad till individens personliga upplevelse av ångest – den är snarare delad erfarenhet, ett kollektivt medvetande som är definierat och möjligt att agera utifrån. Där individen upplever en ändlös ström av problem och besvär, erfar gruppen istället möjligheter att ytterligare svetsas samman genom. Inte sällan händer det att starka individer som av olika anledningar stött på mycket bekymmer i livet och som genom dessa erövrat en högst realistisk utblick på tillvaron också går samman och bildar handlingsinriktade grupper; de största rörelserna i världshistorien, de som har skapat historia och som format tillvarons många uttryck, har alltid haft sin upprinnelse i enskilda personligheter som vägrat rätta in sig i den beskaffade tillvaron. Alienationen är inget fenomen kopplat till industrialiseringens tidsålder – den har alltid funnits. Den infann sig så fort människan tilldelades sin kognition, när vi gjorde den fasansfulla upptäckten att den verkliga världen inte stämde överens med våra preferenser. Under århundradenas lopp har alienationen inkluderats i en mängd olika idésystem, men dess grundläggande premiss har alltid varit densamma: själva slitningen mellan vakenhet och tillvaro, mellan det önskade och det faktiska, den eviga konflikt som ligger till grund för ångestens fortvaro.
9.
I vår tid är behovet av en tydligt definierad identitet större än någonsin; i den osäkra värld som uppkommit genom modernitetens radikala uppluckringsprojekt, vilket syftar till att vrida sönder och samman alla fasta former, har individens traditionella stödjepunkter – familjen, föreningen, kyrkan och bygden inte längre något avgörande inflytande, åtminstone inte gentemot staten och de stora maktkoncentrationerna i storstäderna. Detta är problematiskt mot bakgrund av att ett stort antal människor flyttat in till storstäderna. Bland den svällande civilisationens betong- och glasbyggnader är behovet av en tydlig identitet påtaglig; somliga grupper har redan lyckats anpassa sig till den urbana miljön och bedriver där dagligen sin ”ökenvandring”. De grupper som lyckats med detta är inte sällan migranter, vilka själva kommer från samhällen där storstädernas segregation varit tydlig, rentav livsavgörande. Även européer kommer bli tvungna att anpassa sig till en dylik ordning, till ett nytt sätt att leva. Den nya diasporan är inte nödvändigtvis hänvisad till landsbygden eller småstaden; dess vitalitet kommer också att mätas mot hur den utvecklar sig i och kring storstäderna.
10.
Nostalgi är härligt. Det tröstar, det främjar den som är svag i sin identitet. Att känna stolthet över sina traditioner och sitt arv är inte detsamma som att vara nostalgisk; det som skiljer den historiskt medvetne från nostalgikern är relationen till traditionen och historien. Nostalgikern kärar alltid ned sig i formen, i stundens väderlek, i tidens mode; den historiskt medvetne å andra sidan, förstår relationen mellan innehållet och formen, balansen mellan vakenheten och tillvaron, mellan essensen och dess substantiella delar. Den historiskt medvetne förstår att nostalgin som sådan är verklighetsfrånvänd – den saknar grund i tiden och lockar bort från realismens vägar. När andra verkar i den riktiga världen och tar för sig av tillvaron sjunker nostalgins förkämpar undan. Deras låtsas-aristokratiska manér lurar ingen annan än de själva; somliga fläker ur sig dumheter på sociala medier, de skriver indignerade och uppgivna artiklar, de dövar sig bort från tillvaron genom diverse rusningsmedel, samtidigt som realisterna tar för sig och breder ut sig. Den som verkligen älskar historia, den som i dess omvälvningar och skiftande skeden ser de tidlösa aspekterna, de återkommande linjerna bortom alla märkliga enskildheter, kan aldrig någonsin acceptera nostalgin. Den är endast ett förtröttande symptom på att livsglädjen håller på att ta slut, att vi hellre blickar bakåt mot fasta segment av tid, snarare än mot det som ännu är formbart och levande, mot det som ännu kan bestämmas och ta gestalt. Den verkligt livskraftige, som säger sig vörda traditionen och som önskar bära med sig historiens många minnen, vandrar mot framtiden förvissad om att historiens band är med honom, att det under marken finns linjer bakåt, linjer som ger hans strävan ett sammanhang och mening.
11.
För den nya diasporan – vare sig den formas i avgränsade geografiska områden, om dess gemenskap flyter samman över öar och kontinenter, i städer och på landet, i fredliga eller krigiska samhällen – kommer det historiska minnet och idén om en skapande framtid vara central. Det är skillnad på att kämpa för sitt liv och att kämpa för ett meningsfullt liv; att leva på knäna eller dö stående är inget val för den hedersamma, för den som besitter livskraft. Vad Hegel sade om slaven och herren har verkligen bäring – att leva har betydelse om det samtidigt är kopplat till en riktning, till möjligheter; tillräckligt med bevis finns på människor vilka tekniskt sett lever, som andas och äter, men vilka i övrigt har lika få möjligheter som ett lik. Det handlar inte om att ägna sig åt individualistiskt drömförverkligande, utan om att utifrån sina förutsättningar och med stöd i vakenheten skapa en riktning för sitt liv, en strävan som ger mening och som är samhällsfrämjande i den mening att det ger äkthet som andra kan inspireras av.
12.
Det finns ingen moral när det kommer till lärande. Vi kan låta oss inspireras av vem som helst, när som helst. Hur människor hanterade vissa frågor för tvåtusen år sedan kan tyckas helt irrelevant, men människan i sin helhet har inte förändrats. De moderna institutionerna, den nutida konsten, politiken och arkitekturen – alltsammans utgör föränderliga kulisser, som den eviga människan låter sig influeras och påverkas av. I takt med att bytet av dessa kulisser blivit tätare har också uppfattningen om att allt är föränderligt och flyktigt inte bara fått fäste i varje människas medvetande – det har också blivit ett önskvärt självändamål, vilket skall uppfyllas till varje pris. Vår tidsålder är bokstavligt talat värdelös, men vissa värden är mindre värdelösa än andra; de värden som på olika sätt är möjliga att koppla till en individualistisk världsåskådning som vidare fungerar ypperligt med den kapitalistiska ordningen, fortlever med etablissemangets samtycke. Ett och annat exempel på falsk indignation sipprar ut i den mediala etern; i tidningarna kritiseras ytliga kroppsideal på ena sidan, samtidigt som nästa sida handlar om bröst- eller läppförstoring. Det pratas om tolerans, jämlikhet och respekt för allas lika värde i ett sammanhang – i ett annat talas det om att ”utrota” intolerans, att öka ”rasifiering” och motarbeta andra klasser (klassuppdelningen tycks inte ingå i schablonbilden om det hatade vi-och-dem-tänkandet); de ”toleranta” hatar de intoleranta, de som betonar allas lika värde avskyr ”obildning” med samma iver som Ku Klux Klan-medlemmar avskydde svarta. Kontentan är att hela offentligheten är nedsolkad i infantilism, i en total oförmåga till reflektion och verklighetsförankring. Dess främsta deltagare känner inte till den verklighet som pågår utanför deras fönster.
13.
Den nya diasporan kan utgöra förelöpare till den grund på vilken det kommande samhället skall stå. Vad detta samhälle behöver från början är kraften att accentuera ett våldsmonopol, en förmåga som den sönderfallande staten håller på att tappa eller i vissa fall, helt och hållet uppgivit. Kunskapen att bygga anläggningar och hus, att hitta mat, att försvara med vapen vad man håller kärt, de tribala dygderna – alltsammans kommer åter bli aktuellt. Själva kärnan i den nya diasporan är emellertid ursymbolen, den grundläggande idé och vision som leder gruppen eller grupperna, som utgör deras energikälla och främsta identitetsmarkör. Den tribala gruppens ursprungliga incitament rör det rena överlevandet – att hitta föda, att försvara, att erövra vad andra äger. Det i sig är emellertid ingen fullständig grundval för en livskraftig kultur. Även när de första romerska samhällena började sprida sig måste det ha funnits en idé, en organisatorisk tanke, en vilja att formge en djupt liggande vision. Varken senaten, den romerska härens planläggning eller dess ingenjörskonst uppenbarades utan förlaga. Allt som en högkultur utvecklar och sedan uppbär har haft sin början i ett mindre tillstånd, i en ursprunglig ansats, som möjligen anats men vars exakta framställningsform ingen kunnat föreställa sig. Det är hög tid att nya ansatser gör sig gällande, vilka kan agera livskraftiga alternativ till dagens individualiserade människomassor som annars villar bort sig i märkliga substitut; den oöverskådliga floran av subgrupper utgör samfällt en reaktion på modernitetens obönhörliga fragmentisering. Det bästa sättet att bemöta denna process är att bereda sig mentalt och materiellt för ett inträde i den nya diasporan. Frågan rör inte om det överhuvudtaget är nödvändigt eller inte – det kommer det att bli – utan mer om vilken grund själva sammanslutningen skall anta.
14.
Survivalist-rörelsen må vara fylld av karikatyrer, men i bakgrunden tynger ett allvar som väger upp lättsamheten. Tänk om alla ”dårar” har rätt? Om dagens slappa och oordnade samhälle plötsligt byts ut mot ett alarmerande allvar och ändlöst kaos, om den till synes oöverkomliga moderniteten faller samman och byts ut mot ett annat tankeklimat, där de gamla satserna inte längre bär giltighet och den gamla dogmatiken givit plats åt en ny ortodoxi? Hur hanterar vi en sådan situation? Kommer vi utifrån vår extrema individualitet anse oss stå över det och därmed undvika alla former av grupptillhörighet, in i det sista, bara för att de inte exakt överensstämmer med våra preferenser? Om det blir så kommer vi att gå under. Endast gruppen består och det är också inom ramen för denna grupp som individen ges ett sammanhang. Oavsett om vi blir tillräckligt gamla för att ligga och klämta efter det sista förlösande andetaget, eller om vi genom andras gärningar blir plötsligt bortryckta från jordelivet, så kommer vårt eftermäle att bero på den grupp som våra viktigaste handlingar kan härledas till. Det är inte säkert att denna grupp kommer vara bunden till samma plats för evigt; genom omständigheterna kan den bli tvingad att anpassa sig, att söka nya områden för sin livskraftighet. Den nya diasporans grupper kan bli lika lyckosamma som föregångarna, men det förutsätter en mentalitet som står i motsats till den moderna, individcentrerade människans – en mentalitet som inbegriper uppfattningen om gruppen som avgörande sammanhang i tillvaron.
Om skribenten: carlfaust
