Den som lever i demokratins skymningstid kan inte ha undgått de känslor av letargi och steril invandhet som präglar hela det offentliga rummet. De flesta människor som lever i den moderna världen är beroende; av droger, av alkohol, av banker och kreditinstitut. De eskalerande exemplen på orättvisa och osäkerhet som sprider sig i samhället har de flesta noterat, men medvetenheten i sig har inte bidragit till någon förändring. I en liberal demokrati där banker och multinationella företag härskar oinskränkt är det viktigare att upprätthålla stabila räntenivåer och om möjligt, helt undvika amorteringskrav – frågor som den högt belånade medelklassen prioriterar framför allt annat. Att sätta sig emot ordningen är inte ett alternativ – då riskerar man att bli socialt utfryst, ekonomiskt alienerad och i värsta fall, kastad i fängelse. Majoriteten följer minsta motståndets lag, utan att någonsin riktigt reflektera över den situation som råder och vilka eventuella åtgärder som kan vidtas för att förbättra den.
1.
Den moderna människan är fri, men inte i den mening som det var tänkt. Hon är fri från sammanhang; atomiserad, bortkopplad – individuell. Trots att merparten har möjligheten att skapa sina egna värdesystem, att bygga egna universum, leva ut fantasier och vinna erfarenheter över hela jorden, väljer de flesta att identifiera sig med den kultur och de värden som certifierats av makthavarna, närmare bestämt, den plutokratiska elit som besitter makten i alla demokratier. De behärskar jorden – de planerar alla framtida samhällens konstitution. De kväser allt motstånd som riktas mot systemet, vare sig det uttrycker sig i politiska, kulturella, eller ekonomiska former. Plutokraterna är intresserade av en enda sak – att bevara status quo, vilket är detsamma som att bevara demokratin.
Upplysningens ideal har strandat. I den moderna världen är pengar och makt primära drivmedel – ideal är något vi kan kosta på oss i andra hand. Den moderna elitens urkoppling från varje historiskt sammanhang har inte gått massan förbi, som idag är mer rotlös än någonsin tidigare. Romarrikets kravstinna pöbel står sig lätt gentemot den moderna människans ständiga drömmar och önskningar, vilka uppmuntras av diverse selektivt utvalda framgångshistorier, framtagna som dekor för att skymma den överväldigande merpartens katastrofala misslyckanden. Det fåtal som lyckas ta sig ur den föraktade mängden bidrar till att höja det exponentiella antal som i sina misslyckanden finner anledningar att revoltera mot systemet; vissa hörsammar Rousseaus rop och försöker fly till naturen, somliga söker sig till subkulturella grupperingar – andra nöjer sig med eskapistiska äventyr framför datorn. Samtliga har gemensamt att de lurar sig själva. Deras reaktion är tingad av fantasi, inte realistiska överväganden. I regel undviker de att tukta sig för en politisk eller militär karriär och en bana som självständig tänkare ter sig än mer orimlig. Nej, bättre då att fly den besvärliga tillvaron, att förneka existensens medföljande problem och ångesthärdar. Om vi emellertid accepterar att tillvaron som sådan är objektiv och att vår vakenhet är subjektiv, ställs det på människan själv att agera utifrån givna förhållanden, att förverkliga det som är möjligt. Allt annat saknar mening och blir i förlängningen ett slags självförnekande.
2.
Tidsåldern anger vilka frågor vi befattar oss med. Tillvaron pådyvlas oss redan vid födseln, även om vi då ännu inte blivit medvetna om det. I ungdomen anar vissa allvaret, att livet visst har gränser och att vi är tvingade att förhålla oss till förutbestämda ramar. Många som når denna insikt dukar under av ångest – de griper flaskan, brukar droger eller poserar skenheligt inför allmänheten för vilka de förklarar att framtiden är oförbehållsamt ljus, fylld av rika löften. Dessa människor verkar som karikatyrer för de klartänkta, som med lätthet genomskådar den falskhet som den svagsinte begagnar sig för att uthärda tillvaron.
De klartänkta omfattas inte av någon enhetlig kategori, men det finns urskiljbara typer – exempelvis nattmänniskan, som har upptäckt modernitetens omgivande meningslöshet och som reagerar med motvilja. Den väg som nattmänniskan vandrar är emellertid inte framkomlig. Strävan efter isolation är inte detsamma som strävan efter oberoende. Oberoendet eftersträvas trots omgivningens villkor, isolationen på grund av samma villkor. Den snårskog av förment aristokratiskt lagda personligheter som dragit sig undan samhällets många problem för att åt sig själva finna frid, som på distans agerar förstå-sig-påare och kommer med diverse råd och förklaringsmodeller, har olyckligtvis förvillat många. De stora personligheterna, de som bär på en vilja till makt och beständighet, kan inte sitta vid sidan av tidens händelser och lämnas utanför historien. I sig själva bär de på oanade möjligheter, som under rätt förutsättningar blommar ut och bidrar till att samhället i sin helhet återfinner sin vitalitet, sin livspuls. Den utbredda civilisationens oundvikligt medföljande intellektualisering av varje tänkbart sammanhang har självfallet inte undgått att påverka dessa vilande giganter, som döljer sig i multitudens likriktade skockar. De kan inte tvingas fram, lika lite som de själva godtyckligt kan göra sitt inträde. Många anar förmodligen inte att de själva bär precis på de egenskaper som fodras för att skapa historia; vissa undertrycker säkerligen rentav attribut som av den omgivande mängden uppfattas som meningslösa i det moderna samhället. Hur det än förhåller sig med den saken, kommer vi inte ifrån att vi mellan vår födelse och död ständigt upptäcker insikter om oss själva, egenheter, vilka vi utåt sett kan förneka och förvisso inåt sett kan förtränga – med svåra själsliga konsekvenser i det senare fallet.
3.
Ångesten kan aldrig delas, den är unik för varje människa. Den utgörs av det gränsland som uppstår mellan vakenhetens förväntningar och tillvarons begränsningar. Den starka personlighet som förnekar sina egna förväntningar, trots att de finns där och ständigt gör sig påminda, kan inte anpassa sig efter tillvarons möjligheter utan svåra inre slitningar. När insikten om detta griper tag om personen ifråga slutar det oftast med att även tillvaron som sådan förnekas; droger och alkohol assisterar vid flyktförsöket, som aldrig slutar lyckligt. Den sista tillflykten är självmordet, vilket verkar som en slutgiltig lösning på tillvarons och vakenhetens problematik. De flesta människor går naturligtvis aldrig så långt; de förblir i slitningens tillstånd, de uthärdar och kämpar vidare, trots att deras förväntningar sällan finner något stöd i tillvaron. Den huvudsakliga insikten består i att själsliga problem inte kan lösas med världsliga medel; om vår inre drivkraft förnekas spelar det ingen roll på vilket sätt vi förhåller oss till omgivningen – vårt sinne kommer ändå inte att ges något lugn. Det hör till tillvarons stora mysterium att varje människa djupast sett har olika förväntningar – vilket också återspeglar sig i de enskilda nationernas och högkulturernas varierande uttryck. Det ter sig tämligen självklart att de stora personligheterna alltid haft högre och mer omfångsrika förväntningar på tillvaron än den stora massan; de har behärskat sin vakenhet, bejakat sin inre drivkraft och tillämpat de medel som stått till buds. Genom att behärska sin vakenhet har det varit möjligt för dem att stega i takt med ödet och därigenom själva forma tillvaron.
4.
I det 21:a århundradet, där diskrepansen mellan människans vakenhet och den objektiva tillvaron kanske är större än vad den någonsin varit tidigare i historien, är behovet av de stora personligheterna exponentiellt lika stort. Vi lever i en tid där demokratin överallt urholkas på sina värden, där fler och fler genomskådar dess cyniska slagord och utsmyckade ideal; en tid, där den fantastiska abstraktionens skynke slitits isär och inte längre förmår dölja den ljusskygga plutokratin och dess anhang. Blottade inför massan vet de väl vilket öde som väntar dem. De kommer ägna all sin intelligens och vilja åt att upprätthålla sina positioner; de kommer likt ett långsamt drunknande djur att febrilt söka efter det återställande andetaget, en ytterligare injektion, som kan förlänga deras tynande existens. Finansiell makt räcker i slutändan inte till; vad som saknas är den allomfattande vilja som präglar den sanna maktmänniskan, som till skillnad från finansherren aldrig uppfattat makten genom distinktioner.
Ersättarna är ivriga att göra sitt inträde i det 21:a århundradet. Vi har hört stegen klämta genom det korta 1900-talets trånga kulisser; deras närvaro har anats, rentav upplevts; i takt med aningarna har rädslan om förändring och omvälvning spridits och brukats i plutokratins intresse, vilket förlängt demokratins levnad. Trots att de aktivt har undanskymts, trots att de starkaste makterna i världen vill motarbeta blotta tanken på dem, har de likväl anträtt vår tid för att stanna; med historisk nödvändighet har vi så uppfattat de mäktiga caesarernas återkomst.
5.
I slutändan väger alla förberedelser lätt mot ödets krafter. Caesarernas inbördes kamp mejslar fram de allra mäktigaste – med tillhörande maktanspråk och ursymbolik. Personen som tagit sig ända fram till maktutövningens eftertraktade rum kommer aldrig någonsin vara säker. Den väg som vittnar om framgången berättar också historien om de misslyckade, de förbigångna och besegrade. De motståndare som klarar sig någorlunda undan caesarens härjningar bär med sig en stark inre längtan efter hämnd, vilket bäddar för nya konflikter.
Den som befattar sig med makt kan inte undgå att också ta hänsyn till dess inneboende entropi, dess ständigt föränderliga spänningsfält. Vad som är sant idag kan enligt maktens skiftande förhållanden vara falskt imorgon; de som stöttat och bidragit till upphöjelsen kan plötsligt visa sig vara oförsonliga fiender, vilka då måste avlägsnas. Det säger sig självt att känsliga naturer inte har något att hämta i detta sammanhang; entropin slukar dem helt, tills det inte längre återstår något själsligt innehåll hos de tidigare så starka personligheterna.
6.
Ingen anar en uppkomling förrän han faktiskt lyckats komma upp sig. Att gå från inget till allt, från maktlöshet till maktfullkomlighet, ger självklart återverkningar på omgivningen. Sannolikt är det omöjligt att styra undan alla känslor av hämnd och hat som byggts upp av motståndarna under tiden då kampen om makten fördes med alla medel. Ett försök måste då göras att ventilera motståndarnas känslor åt andra håll. I det minst sagt stormiga hav som är maktens entropi måste varje skiftning, varje nytt sakförhållande, tydligt begrundas och betraktas mot bakgrund av den egna maktpositionen. Den egna makten kan då vägas mot motståndarnas gemensamma kapacitet; separerade framstår motståndarna fortfarande som underlägsna den segrande caesaren. Genom att ta sig an de starkaste motståndarna, en för en, genom att låta de övriga käbblas och förstöra sina utsikter till revansch och hämnd, förstärker caesaren sin ställning i entropins spänningsfält.
Utöver att splittra motståndarna och aktivt arbeta för att dessa inte enas mot caesaren, finns andra åtgärder att tillgå. Den egna maktpositionen kan befästas. Egenskaper och förutsättningar som fört caesaren till makten – gravitas, karisma, pengar, kunskap och intelligens – måste förstärkas ytterligare. Det nätverk av medhjälpare som bidragit till caesarens framgång måste ständigt inventeras; de personer som av olika anledningar inte längre prioriterar caesaren eller som har förlorat förmågan att bidra till dennes innehav av makten måste bytas ut – alldeles oaktat tidigare historik. Maktutövning har inget med sentimentalitet att göra. Detta vet Trump, Putin, ja, alla makthavare av rang som någonsin funnits.
7.
De flesta människor strävar högre än vad deras förmågor tillåter. De vårdar ständigt tanken på hur det kunde varit om de haft mer pengar, större inflytande, en bättre fysik. Den ständiga viljan att förändra livet till det bättre driver många i fördärvet; somliga offrar familj, vänner och egendom för rena chimärer, vars mystiska dragningskraft ter sig starkare än alla verkliga förhållanden. Det finns hos människan en latent dragning till det abstrakta, till sådant som kan bli men som ännu inte är. Många kan säkert utifrån detta förstå människans tendens att fästa sig vid hoppet, alltså möjligheten att deras önskningar kan omvandlas till ett varande i tillvaron. Tendensen efter detta varande rör precis allt: den fattige som önskar bli rik; de ensamma som längtar efter att finna de rätta; de obekanta och okända som söker berömmelse och erkännande. Samma tendens återfinns på maktens område. Den utgör rentav ett dominerande inslag i hela entropin. Caesaren måste ta med i beaktande att han rör sig i kretsar där nästintill alla eftersträvar hans egen position. Han kan inte ta något för givet. När caesaren får sina motståndare att käbbla sinsemellan – när de riktar sin energi och ambition bort från den framgångsrike caesaren – tappar de i styrka och förmåga. Det huvudsakliga resultatet blir att caesaren stärker sin position. Han har tagit hänsyn till de regler som gäller inom maktens entropi och visat sig vara en god människokännare (är detta fallet med Trump?).
8.
Väl vid makten är det lätt hänt att caesaren tappar i skärpa och disciplin. De ökade möjligheter att ta del av livets goda sidor kan förslappa även den bästa bland män, som därigenom inbjuder konkurrenterna till ökad djärvhet och stegrat motstånd. Makten i sig inbjuder med andra ord till friktion; den ständiga rörelsen har upphört till följd av att den grundläggande målsättningen har uppnåtts. Makthavaren som på olika sätt blottar sig – för ogenomtänkta uttalanden, för fylla och droger, som brister i sitt beslutsfattande och allmänna uppförande – ges sällan möjlighet att stanna kvar på sin position. Genom att uppvisa svagheter blir motståndarna än mer beslutsamma att fälla honom till varje pris. Det handlar inte alls om att dessa är mer moraliska än honom själv – troligen kommer de ägna sig åt precis samma saker när de säkrat maktens licentiat åt sig själva. Genom caesarens svagheter har de givits medel att uppnå sina målsättningar och kommer inte tveka att använda dem. Deras vilja till makt är alldeles för stark för att underkastas empatiska överväganden.
9.
De färdigheter som har lett caesaren till makten måste slipas och ständigt hållas redo. Bekvämlighet må vara målsättningen för de flesta människor men den som glömmer att bekvämlighet är ett tillstånd och inte en dygd, kommer inte att åtnjuta det särskilt länge. Entropin i sig uppmuntrar till ständig expansion, till en längtan efter mer makt, större inflytande och ett mer utdraget tillstånd av bekvämlighet. Detta relaterar åter till frågan om individens förväntningar på tillvaron. De med lägst förväntningar kommer att tröttna på innehavet av makten, eller åtminstone sakna den nödvändiga drivkraften, längtan, att hålla kvar den. Att känna längtan är ytterst ambivalent, särskilt i en maktlös position; då tenderar längtan att övergå till en outhärdlig ångest, vilken förstör personens känsla för vardagen, för möjligheten att finna mening i de enskilda dagarnas varsamma stråt. Upplevelsen av att tiden klämtar, att förväntningar ännu inte infriats och att stordåd förblivit ogjorda, skapar hos individen en betungande känsla av otillräcklighet och meningslöshet. Den längtan som är så nödvändig för att hålla sig kvar vid maktens boning och som i det ena fallet bringar kreativitet och vitalitet, är i ett annat sammanhang fruktansvärd och åsamkar själen oerhört lidande. Vi har sett att denna längtan inte är något som bara kan skaffas. Man föds med den. Den vilar i vårt blod och väcks till liv genom erfarenhet och fostran. Om den finns kan den förnekas eller bejakas, men den försvinner aldrig. Caesaren är självfallet utlämnad åt entropins krafter, men hans egna aktioner, hans vilja att hålla sig kvar och uppfylla sitt kall, utgör i sig en viktig faktor. Tillvaron som sådan kan sägas vara bestämd – vi väljer aldrig vilket sammanhang vi föds in i – men vårt agerande efter de förutsättningar som presenteras, vår vakenhets svar på de frågor tillvaron framställer oss, bekräftar viljans betydelse. Förhållandet mellan tillvaro och vakenhet är detsamma oavsett vilken position vi befinner oss på i samhället. Nya frågor och uppgifter tillkommer ständigt, oavsett ålder, oavsett vilka bragder eller misslyckanden vi tidigare upplevt. När caesaren tröttnat på att ta ställning till detta förhållande har han också tröttnat på makten som sådan. Människan tröttnar på allt; vår ungdomliga nyfikenhet förbyts till ett tillstånd av ålderdomligt ointresse, ett tillstånd där vi uttömt alla möjligheter eller där vi åtminstone inte längre förfogar över medlen att förverkliga dem. Våra kroppars förfall kan inte hindras, lika lite som vårt jordiska medvetandes utslocknande. Även caesaren kommer gå sitt slut till mötes, alldeles oavsett de framgångar han tidigare firat.
10.
Det existerar en uppfattning att de stora ledarna, vare sig vi talar om historiska eller nutida exempel, besitter en särskilt idealistisk form av empati, en vida utsträckt variant, ja, en förmåga som i motsats till andra människor innebär att de kan bry sig om precis alla; det kan vara nationens medborgare som avses, en hel kontinent, ja, rentav hela mänskligheten. Oavsett vad som avses med alla förstår vi att en sådan hållning eller inställning är svår att acceptera utan reservationer. Putin, Trump och Obama, för att nämna samtida exempel, hålls ansvariga inför miljontals människor; deras göranden och låtanden påverkar en vardag hos människor som, ur empatisk synvinkel, utgör en kvantitet utan namn, en abstrakt massa som saknar personlighet och individualitet. Härskarnas relation till denna massa är inte mer meningsfull än den relation som de hyser till sin närmaste familj och bekanta – Dunbar’s number gäller också maktens innehavare. Hur många tårar skvätte Bismarck för de preussiska grenadjärer som föll i slaget vid Sedan? Han kände knappt deltagande för sina vänner, än mindre för främmande soldater. Var Caesars sympati för den genomsnittlige romerska tiggaren lika stor som den han visade de legionärer han krigat ihop med i Gallien i närmare tio år? Att de skulle brytt sig om varenda tysk och varenda romare är osannolikt – vilket naturligtvis inte har solkat deras minne som respektive stats välgörare. Det är ur ursymbolens gynnsamma synergieffekter på befolkningen i stort som caesaren kan anses ha ett öga för hela samhället och inte genom en unik empatisk reservoar. Trump och Putin är inte mer empatiska än deras länders genomsnittliga medborgare. Skillnaden består i att de har makten och viljan att förverkliga sina föresatser, att inte bara tänka kring idéer utan att också leva genom dem.
11.
Idealismen hos den alternativa högern är behjärtansvärd och skall bejakas. Utan en gnutta idealism är makten ingenting värd; allt som skapas ur ett tomt maktanspråk saknar beständighet och går under i samma stund som dess upphovsman försvinner. Idealismen måste emellertid vägas mot en sund pragmatisk inställning, vilken omfattar en realistisk inställning till människan i allmänhet och till hennes ofrånkomliga brister i synnerhet. Var det bra att Donald Trump vann presidentvalet, sett ur en traditionalistisk synvinkel? Ja, överlag. Kommer Trump att infria allt han lovat? Troligen inte, men det förtar inte hans övergripande gärning, hans symboliska framträdande som det 21:a århundradets främsta härold för caesarismen. Låg några ideella motiv bakom Trumps strävan att bli president? Säkerligen. Att han gav sig in i spelet om makten hade emellertid fler motiv – de som han endast själv vet om, de själviska. Idealism och ambition är sällan otvetydiga begrepp; oftare har de en tendens att gripa in i varandra och fördunkla. Att caesaren främst bryr sig om makten och inte folket betyder inte att det saknas en meningsfull förbindelse dem emellan. Det är viljan att tillsammans med folket prägla samhällets formspråk, att utsträcka den egna ursymbolens skepnader så långt det går, som är det centrala för caesaren. För Trump kan detta mycket väl vara färdigställandet av ”The Great Wall” längs med den mexikanska gränsen; kanske kommer formspråket snarare utgöras av det amerikanska samhällets återindustrialisering, när fler företag tar hem produktionen från låglöneländer till följd av lagförändringar, minskade skatter, etcetera.
12.
Några hereditära härskarkaster existerar inte längre. Det är bland modernitetens svällande människohjordar som den potentielle caesaren vistas och bidar sin tid. I sitt inre bär han på den ursymbol som skall följa med ända till det bittra slutet. Den blir caesarens främsta arv, det som i sanning kan sägas tillhöra historien och som därmed är av betydelse. Ursymbolen kan gestalta sig på en mängd olika sätt, men den har alltid en unik betydelse. Dess styrka beror i mångt och mycket på vilken respons den får av de människor som lever jämte dess bärare, samt på de allmänna förutsättningar som tillvaron erbjuder. Om fler personer slutar leva falskt – om de faktiskt erkänner sin verkliga natur och undgår att förneka den – ökar chansen för att en verkligt betydande caesar skall träda fram under detta århundrade. I grym konkurrens kommer de flesta att fortleva sina dagar, men detta saknar betydelse ur ett historiskt perspektiv – ett större urval kommer öka chansen för att den mäktigaste bland caesarer till slut når den absoluta makten. Det kan hända att den medförande kampen om makten sveper med sig miljontals levnadsöden i ödets osäkra vågskål. Ändå måste denna kamp föras till varje pris. Demokratin drar sina sista andetag. Caesaren har ingen tid att förlora. Han måste förvissa sig om vilka förväntningar han ställer på tillvaron och vilka medel som står till buds för att uppfylla dem. Bryt så upp, blivande caesarer – det 21:a århundradet kallar!
Om skribenten: carlfaust
