Under hela historien har människor satt sina djupaste förhoppningar till starka individer, frälsare som finner lösningar på problem som varit andra övermäktiga. Där finns mytiska gestalter som Kalki Avatara, Mahdi, Jesus Kristus; vi har militära och politiska karaktärer som Cromwell, Bolivar, Hitler, Castro – oavsett vilka namn som florerat i den mänskliga etern, så har samtliga haft en unik förmåga att trollbinda sina sympatisörer, att få dessa med sig vid genomförandet av olika slags storartade projekt. Dessa projekt har varierat i grad av allvar och omfattning; somliga har medfört skapande, andra förstörelse. De stora människorna, de som har betydelse och gör historia, har alltid underordnat sin egen välmåga gentemot uppfyllandet av en högre målsättning, ett kall av något slag, som ständigt påkallat deras uppmärksamhet. Dessa individer har haft familjer, vänner, flickvänner och fruar, hobbys, husdjur, bilar och båtar; de har rest, skrattat, gråtit, rasat och sörjt, älskat och hatat; kort sagt, de har levt livet, upplevt tillvaron och begrundat sin omgivning. Trots alla mänskliga banaliteter har de aldrig tappat kontakten med sin inre längtan, en mystiskt höljd strävan, som endast varit tillgänglig och förklarlig för dem själva.
1.
Personer som kan relatera till en sådan strävan innehar också förmågan att göra historia. De vill avbilda, gestalta former för andra, som uttrycker sådant som är innehåll för dem själva. Den som vandrar bland den svällande storstadens människohjordar har svårt att tänka sig all den unika potential som döljer sig hos de skylda individerna, de som av olika anledningar valt att rätta in sig i ledet – åtminstone ytligt sett. I deras inre kokar blodet; det som längtar efter fullbordan hålls tillbaka, fastkedjat av tidens obegripliga konventioner och dogmer. För enstaka stunder lyckas dessa individer undantränga sin inre strävan, men i slutändan återvänder ångesten, översvämmar och spränger de vallar som av ren bekvämlighet byggts upp. Det som existerar har riktning och därmed betydelse, men det är en betydelse som varierar, som är relationell. Tillvarons realiteter tvingar ofta bort den betydelse vi tillmäter oss själva. Den förminskar oss, krossar vår idealism och förtär vår andliga längtan. Efter detta uppskattar vi endast banaliteter, det som är direkt och som kan upphöjas, trots att det egentligen är helt obetydligt.
2.
Det är avståndet till målsättningens uppfyllande som skrämmer, inte målsättningen i sig. Vikingarna som färdades över Atlanten skulle vara främmande inför denna aktuella rädsla, som i så stor omfattning präglar Västerlandet. De kände säkerligen ödets takt när de besteg sina båtar, ovetandes om vart de skulle och om de någonsin skulle återvända. De strävade inte efter trygghet – de fann sin trygghet i att sträva. Detta är den moderna människan främmande; trots alla paroller om att fånga dagen och att man bara har ett liv, väljer de flesta en relativt problemfri existens, fritt från betungande allvar och ansvar. Det är alltså inte så enkelt som att det bara är livets unicitet som får oss att sträva mot något. Bakgrunden till våra målsättningar är med nödvändighet djupare, mer mystiska. Om somliga individer har det sagts att de skulle vara förbestämda till stora uppgifter, redan från barnsben. Hitler, som var en särskilt extrem typ av den caesariska gestalten, bringades till världen hundra år efter den franska revolutionens utbrott – onekligen en symbolisk händelse. Han kunde ha dött i barnsäng, blivit ihjälslagen på en gata i Linz, i en ölkällare i München, eller sprängts i bitar under stormningarna i Flandern. Ödet – eller slumpen, om man så vill – önskade honom något annat. Oliver Cromwell behärskade tidens realiteter – Robespierre gjorde det inte. Den sistnämnde trodde han kunde leda revolutionen enligt sin egen vilja – han förtärdes av den; Cromwell lät revolutionen styra honom och hans handlade – som ”Lord Protector” och innehavare av oerhörd makt är han alltjämt berömd. Somliga omfamnas av ödet – andra krossas av det.
3.
Alldeles för många dras ned i modernitetens djupa malström. Depression och självskadebeteende följer framförallt i ungdomens fotspår, den ålder då karaktärer och hållning danas för livet. Bakgrunden till bekymren är allt som oftast en oförmåga hos individen att leva upp till de ideal som kulturindustrin tillhandahåller – ideal som ytterst få någonsin kan komma nära. Man betraktar sin egen existens som meningslös mot bakgrund av de glamorösa kändisarna, som ju ”lever livet” och ”fångar dagen” (den sistnämnda, apolliniskt klingande frasen, är starkt främmande för varje faustisk människa). Tillräckligt många individer lyckas ändå ta sig in i kulturindustrin, vilket bidrar till dess upprätthållande; dock hålls merparten utanför, vilket också är nödvändigt – det behövs fler konsumenter än producenter, på samma sätt som det alltid behövs fler som verkställer arbete än som planerar det. Det modernt konstlade fenomenet med lotteri- och bettingverksamhet fyller en liknande funktion; man vet om att chansen är ytterst liten att faktiskt vinna, att bli utvald, men att uppleva spänningen, känslan av att ens hela existens kan förändras i en handvändning, att hela ens person berörs av vilken kombination ett par siffror faller ut i, ja, det är verkligen att dra vakenheten till sin absoluta gräns. Att tusentals, kanske miljoner människor faller ut i denna lek med livet, är inget som förtar glädjen hos den som faktiskt vinner, den som blivit utvald och som fullt ut kan ta del av det bästa som det materialistiska livet har att erbjuda. Dessa lyckans män och kvinnor som turen fallit på kommer aldrig någonsin att ägna en tanke åt den namnlösa massa som inte vann någonting. Vi berikar oss själva på bekostnad av andra – utbetalningen från lotteriet finansieras med pengarna från de som inte vann. Så fungerar världen. Trots att all sannolikhet talar emot lottköparna, drömmer de likväl vidare. De vill nå världens finrum, bli viktiga, frångå sin atomiserade tillvaro, undgå den ensamma massans starka tryck. Det finns alternativ till deras patetiska drömmar, men det vill de inte kännas vid.
4.
Det finns alltid olika typer av människor i varje tid och rum. De som flyter med strömmen likt döda fiskar, som är amoraliska, helt beroende av tidens riktning och ödets takt, även om de själva skulle beteckna sig som oberoende. Att vara i takt med ödet är inte detsamma som att ge vika för tidens krafter. Tiden är ödets markör på jorden, det förstnämnda beror helt och hållet på det senare. När den begåvade individen betraktar sin egen plats i den civilisatoriska fas som Västerlandet befinner sig i, måste han grundligt förstå detta. Det är en väsentlig skillnad på att bruka sin tids medel för att uppnå mystiska och dunkelt präglade målsättningar, att skapa historia och löpa längs med ödets utstakade linje, gentemot att anamma tidsandans högst efemära former och moderiktningar. I takt med att parlamentarismen upplöses runtom i Västvärlden kommer – precis som Spengler förutspådde – utrymme åter ges caesarerna, de starkaste av alla personligheter, de som längtar efter makt och som möter varje motstånd med starkast möjliga medel. Vi måste förstå caesaren som återkommande historisk gestalt. Goethe skrev om flamländska upprorsmakare i Egmont; Shakespeare behandlade Roms viktigaste politiska och militära begåvning i ett av sina främsta dramer, Julius Caesar; när kulturen förtvinar och civilisationen stelnar, måste de ramar som vägrar livet svängrum sprängas, på samma sätt som en vildvuxen hed måste svedjas för att grönska på nytt.
5.
De som inte uppfyller den beskrivna caesariska gestalten, men som likväl känner historisk takt och förfogar över en stark karaktär, kan fortfarande få betydelse som verkställare och utförare av caesarens intentioner. Historiskt sett har vi också sett betydelsen av andremän, av lojala undersåtar, som genom att tjäna sina herrar också vunnit ära och berömmelse åt sig själva. Thomas Cromwell, Axel Oxenstierna, Kardinal Richelieu, Klemens von Metternich, Henry Kissinger – historien är fylld med dessa typer, vilka omsorgsfullt planerat, begrundat och emellanåt också tillrättavisat sina herrar när de varit osäkra i sina roller som beslutsfattare. Detta förutsätter emellertid kunskap och en inre visshet; det förstnämnda får man genom studier, antingen via böcker eller via livets erfarenheter, oftast i kombination; det sistnämnda föds man med. I den tid vi befinner oss i är kunskap viktigare än någonting annat, framförallt sådan kunskap som rör vår elementära överlevnad. Kunskap inom politikens, ekonomins och teknikens område förbättrar vår förmåga till överlevnad. Det finns ingen filosofisk eller konstnärlig motsvarighet till våldet, till militär makt. De element i ungdomen som erövrat en förståelse för vår tids stora frågor, bör ta till sig denna insikt. Oavsett hur storartade intentionerna än må vara bakom att författa ett stort och avgörande diktverk, komponera ett präktigt musikstycke, eller gestalta andliga intentioner med penselns hjälp på tavlans format, så kommer det definitivt att trumfas i betydelse av de gärningar som realiteternas mästare står för. Det handlar om att godta tidens förutsättningar och acceptera de kallelser som ödet skickat.
6.
Det som måste eftersträvas är oberoendet – på samtliga plan. Det gäller att tidigt grunda egna företag, att skapa nätverk, preparera ”livbåtar” som kan erbjuda vägar ut, i händelse av att samhällsklimatet plötsligt blåser snålare; investera eventuellt ekonomisk överskott i familj och släkt, i andra hand i vänner. Bidra till att förändra opinionen, både implicit och explicit, alltefter vad situationen tillåter. Den starka individ som kommit till insikt om den caesariska gestaltens nutida betydelse, har som sin första prioritet att bli oberoende, i ordets fullständiga mening. Att bygga upp ett personligt nätverk, starta företag och bli markägare, kanske visar sig vara helt avgörande för personer med en caesarisk personlighet. En egen maktbas är väsentlig. Den som böjer sig för triviala relationer, den som underkastar sina åsikter och inre målsättningar till förmån för ett småborgerligt arbete, den som anpassar sig efter tillvarons temporära former och därmed förnekar det som vakenheten påför, vårt samvete, den personen förblir ett objekt, en bieffekt till caesarernas stora gärningar. Det handlar om att lära sig agera pragmatiskt utefter en högsta princip, gärna en princip vars uppfattade betydelse man delar med andra.
7.
Den grundläggande utgångspunkten måste vara att världen inte längre är vår; vi riskerar inte att förlora den – vi har potential att vinna den. Den tidigare defensiva hållningen gentemot omvärlden måste upphöra – det är dags att gå på offensiven. Den som lever livet fullt ut tar plats – så enkelt är det. Att vara civiliserad duger inte när barbarerna tränger dig åt sidan. De tar vad de vill ha och bryr sig inte ett dugg om den civiliserade klagar. Vår nuvarande civilisation är stel, den binder livet vid dess fötter. Den är som ett ruttet träd, döende, endast skänkande näring åt de vid slutet flockande parasiterna.
8.
Det 21:a århundradet tillhör caesaren och därmed barbaren. Den sistnämnda skall förstås som ungdomlig, nyfiken, skapande och framförallt, livskraftig. Världen är begränsad, det handlar om att ta plats, framförallt inom de områden som ger avgörande verkan på livets fortbestånd. Det handlar om att sträva efter varaktighet, att sträcka ut sig och uppfylla den potential vi erhållit. De eftergifter vi ändå tvingas göra måste likväl motiveras mot bakgrund av denna oföränderliga strävan efter varaktighet.
9.
Vi får ofta höra att makt och moral inte går ihop, att de är två helt igenom disparata företeelser, omöjliga att förena. Denna fördom omfattas av de som är okunniga om historien. Sulla älskade sina vänner, men hatade sina fiender; hans behandling av makten påverkade inte på något sätt hans förhållande till gudarna och de moraliska restriktioner dessa implicerade. De måttstockar han bedömde sina vänner efter skiljde sig markant åt gentemot de han brukade mot sina fiender. Bismarck trampade många vänner på tårna innan han nådde toppen som rikskansler i det tyska kejsardömet – historien minns inte de han trampade på. För Bismarck var upprätthållandet av huset Hohenzollern det absolut viktigaste, hela syftet med hans politiska kallelse, framförallt under Wilhelm I:s dagar. Han var först och främst preussare, inte tysk, vilket förklarar samtliga av hans realpolitiska gärningar. Om det är något som caesaren av det 21:a århundradet har att lära av historien, så är det följande: ingen människa med historisk takt, som stegat tillsammans med ödet, har någonsin beklagat sig över sitt eget handlande. På detta följer att caesaren kan agera med kraft gentemot en allmänt hållen moral, men aldrig mot sitt eget samvete.
10.
Det 21:a århundradet kommer se många individer som präglas av caesarism. De flesta kommer misslyckas, vissa betydligt påtagligare än andra. Dessa individers misslyckanden kommer emellertid vara mer värda ur evighetens perspektiv än alla moderna deckarromaner, listettor, post-surrealistiska skulpturer och falska tavlor tillsammans. Vårt öde är att bli stoff åt den pånyttfödda kulturens era, den tid då jorden på nytt skall svepas in i det glada skapandets kaosartade sfärer. Man gör bäst i att inte beklaga sig över detta, denna hårda realitet som slår så starkt mot vår inre vilja att sätta en prägel på denna värld. Det behövs inga fler vitböcker, klumpiga teorier eller fantastiska system. De stora romanernas och filosofiska verkens tid är förbi – oåterkalleligt. Litteraturen som säljer mest är den vi benämner som kiosklitteratur, som vi knappt och definitivt utan större ambition omhuldar som ren och skär nöjesyttring. Att skriva faustiskt i det 21:a århundradet innebär att sätta pennan i politikens, ekonomins eller masskulturens tjänst. Det som kan framställas skriftligt, det som fortfarande kan få ett bestående värde, återfinner vi i dagboken, med sin aura av botgöring och självhävdelse. All fakta ligger redan på bordet, allt av väsentlig art har redan förkunnats. Vi har inträtt i de starka personligheternas era – karikatyrernas tid, den är förbi.
11.
Det är somligas öde att sluta upp som enkla medel för caesarernas strävan efter makt. De är endast pjäser i ett spel som de själva inte utövar, men som de inte heller kan träda ur. Hur beklagligt är det inte att mängder med individer, som hade kunnat delta i detta spel, av egen vilja avstår från det? Är det inte detta som är just modernitetens säregna tragedi, att den möjliggjort ett virrvarr av möjligheter (och omöjligheter) för den ”frigjorda” människan, som alldeles för ofta väljer karriärvägar som inte stämmer överens med hennes egentliga anlag? Arvet från giganterna tynger våra axlar och bidrar till förvirringen. Vår kulturs skatter – Beethovens symfonier, Wagners operor, Michelangelos skulpturer, Leonardos tavlor, Dostojevskijs romaner och Goethes dramer, för att nämna några – kan svårligen upprepas, upplevas och uppskattas ärligt av andra än faustiska människor. Om de mot förmodan skulle bevaras av andra, så är det som kuriositeter, inte som meningsfyllda konstverk och viljeyttringar; de skulle ha samma betydelse som pyramiderna i Egypten och mayaindianernas målningar har för oss. Ett falskt sinnelag kommer resultera i ett falskt handlande, vilket inte heller ger något bestående. Vad som måste eftersträvas är äkthet – till varje pris.
12.
I ungdomen trevar vi oss fram, i tider då vi ännu inte funnit vår riktning och känt vår kallelse till ett Något. I vår upplevda oklarhet faller vi offer för småaktiga ambitioner, utan att dessa någonsin får någon mening för oss. Formlösheten snärjer den historiskt svagsinte; likt ett löv för vinden svävar den atomiserade individen runt, från det ena till det andra, hopplöst bortkommen från den väg som ödet utstakat. Caesaren och hans understödjare – så ser rollerna ut för deltagarna i det 21:a århundradets stora spel. De övriga som av olika anledningar inte kvalificerar sig för dessa roller, får nöja sig med att bli indragna i de stora händelser som caesaren med sin starka vilja påkallar. Vissa personer föds till stora uppgifter, andra tycks endast finnas till som objekt, som under hela sin existens aldrig framkallar några bestående former. Det finns ingenting som är mer icke-faustiskt än att födas, leva och dö, utan att ha manifesterat en strävan i avgränsade former, organiska sediment.
13.
Kännaren av tidens allvar måste fatta ett avgörande beslut. Detta beslut måste sedan vägleda personens alla göranden och låtanden, ända fram till slutmålet, som alltid omfattar det fullständiga oberoendet – åtminstone gäller detta den faustiska människan. För den som kan relatera sin egen personlighet till den historiska caesariska gestalten, framstår hela livet som en enda gigantisk aktionsradie, ett prövofält för de egna idéerna, som på olika sätt är kopplade till en inre vilja till makt. Även om viljan till makt kan vara tom, alltså utan värde, kan den också vara reell – ödesmättad, fylld med ett mystiskt innehåll, knutet till något högre. Detta mystiska innehåll har känts av de största personligheterna i världshistorien; när de mött motstånd i olika former har hela tiden det stora målet hägrat i horisonten, varefter motgångarna åter känts överkomliga. Detta skiljer den sanne caesaren från den pretentiöse efterliknaren: för den förstnämnde hägrar förvisso makten, men i grunden eftersträvas något mer: gestaltandet av en högre idé, en ursymbol, klädd i maktens former. Cecil Rhodes kände säkerligen konturerna av denna ursymbol när han planerade bygget av järnvägen från Kapstaden till Kairo; under Bilderberggruppens möten skymtar den också förbi, när stora beslut fattas och delegeras för implementering. Graden av idealism var säkerligen större hos Rhodes, men känslan av fullständig makt, alltså att ha alla medel som finns för att skapa vad helst man vill, är lika berusande oavsett vem som än insuper den.
14.
Ingen åtrår emellertid denna berusning lika starkt som caesaren. Om människor i vårt samhälle skräms av de ljusskygga finansmännen på Wall Street och dignitärerna i Davos, är det inget mot vad de kommer göra när caesarismen bryter igenom på allvar. Då är det inte längre penningen som bestämmer var maktens boning skall ligga. Det barbariska rus som så väl döljer sig under den moderna civilisationens sköra fernissa, kommer åter vinna gestalt med caesarernas intåg. Då kommer det inte längre finnas någon mening i att uppfatta makten genom distinktioner. Makt kommer då att vara makt, rätten att erövra kommer tillhöra de kraftfulla. Penningen kommer då att böja sig för våra barbariska impulser, för det varma blodets makter, för våra instinkter att överleva. Individen som anar caesariska egenskaper i sin personlighet gör bäst i att förbereda sig för denna tid av dramatiska uppgörelser. Att han läser böcker är bra – att han handlar är bättre. Att drilla sig i de hårda realiteterna – ekonomi, politik, teknik, det får betydelse; att ägna sig åt halvdan kulturell imitation, att skapa konst utan att ha någon reell inspiration och känna sig i takt med traditionens makter och ödets takter, det är att slösa sin tid på oväsentligheter. Vi är inkastade i denna tid och vi har inga alternativ. Vi måste acceptera vårt öde, göra det bästa av situationen och se till att vara i form, alltså att utsträcka vår personlighets vilande möjligheter så långt det är möjligt. Om tillräckligt många lär sig älska det som är möjligt och hata det som är omöjligt; om de slutar beundra tillvaron och omfamnar vakenheten; om de lyckas genomskåda ödets preparerade väg bortom tidens flyktiga omständigheter, ja, då finns alla förutsättningar för att de påföljande århundradena blir de mest dramatiska i hela mänsklighetens historia. Stora frågor väntar på sina svar – endast caesaren av det 21:a århundradet kan tillhandahålla dem.
Om skribenten: carlfaust
