Vårt mål är att skapa en social rörelse – en social höger om du så vill – som påverkar och omformar samhällets själva grund. Även om det är sällsynt idag så produceras det emellanåt intressant forskning på området, forskning som är praktisk och ganska befriad från flumteorier, och som därför kan användas för att höja förståelsen för hur en politisk och social kamp kan föras.  

Denna artikel är en kort introduktion till ett sociologiskt fält som benämns ”social rörelseteori” där man studerar sociala rörelser i stället för exempelvis partier och ser hur de påverkar samhället och kulturen.[1] Det är viktigt att när vi gör ett nedslag i den samhällsvetenskapliga forskningen kommer ihåg att vad vi bygger är förankrat i något reellt och faktiskt: ett folk, en kultur och en civilisation. Dock, för att förstå hur en social rörelse växer sig stark och på sikt kan påverka kulturen i hela samhället måste vi börja studera, diskutera, inspireras och praktisera.

 

60-talet och marxismens kollaps

Social rörelseteori tar sin början med studentrevolten och efterföljande proteströrelser som växte fram under 1960-talet. De mer ohämmade socialistiska teoribildningarna som var gällande innan fick ge vika för en mer praktisk ansats. Fram till dess försökte flera forskar helt seriöst använda en marxistisk teori för att beskriva förändringarna.[2] Men som bekant var det priviligierade vita studenter som utgjorde det revolutionära elementet i väst under 60-talet och inte någon förtryckt arbetarklass.

De rörelser som växte fram var också svårfångade rent organisatorisk och skilde sig markant från traditionella partier. Karaktären var mer lös och idéerna kretsade ofta kring enskilda frågor som samlades upp i olika proteströrelser. Det är värt att ha i bakhuvudet att majoriteten av forskarna på området även fortsatt är socialister och stundtals även aktivister men teorin har trots det tenderat att få en mer praktisk och prövande form.

Två huvudsakliga inriktningar kom att utvecklats: amerikanska forskare beskrev personers deltagande i sociala rörelser med avstamp i individens egenintresse, medan det i Europa utvecklades teorier som fokuserade på förändringen dessa rörelser ledde till och den identitet de bar med sig.[3] För de förra, ”resursmobiliseringsforskarna” låg fokus på varför vissa organisationer lyckades bättre eller sämre med att nå sina mål och för de senare, ”new social movement”-teoretikerna stod identitet istället i centrum.[4] Med tiden har denna uppdelning blivit mindre relevant och man har istället arbetat på att väva samman dem.[5]

 

Sociala rörelser ”a new order of life”

Proteströrelserna som uppstod på 60-talet och som gav upphov till forskningsfältet var närmast uteslutande vänsterorienterade. Men det finns givetvis en mängd sociala rörelser som istället kan beskrivas som traditionalistiska. Som en forskare framhåller: ”Många av de nya sociala rörelserna praktiserar i själva verket en ny sorts kulturell politik där det huvudsakliga syftet är att förändra värderingar snarare än att uppnå särskilda politiska resultat.”[6]

Flera av forskarna har lite problem med att det inte bara skapas vänsterorienterade rörelser och menar för det mesta att det är globaliseringen som kan skyllas för att inte bara demokratiska och pluralistiska sociala rörelser skapas utan också auktoritära, militaristiska och apokalyptiska.[7] En definition av sociala rörelser som jag tycker fångar det väsentliga är ”collective enterprises seeking to establish a new order of life” [8] och det är den vi kommer använda oss av.

Vi som social rörelse strävar efter att ersätta ett mångkulturellt konsumtionssamhälle med en ny social ordning. Denna ordning vill vi att enskilda aktivister och våra organisationer ska genomsyras av för att sedan möjliggöra spridningen vidare till samhället i stort; därefter, med rätt form och med rätt män, kommer vi att omforma staten till ett redskap för det goda.

 

Kollektiv identitet och organisatorisk STIL

För att förstå framväxten av sociala rörelser och hur dessa mobiliserar stöd och påverkar samhället är det avgörande att förstå vikten av kollektiv identitet. Med det menas attityder, ritualer och olika aktiviteter som uttrycker identitet, vi skulle väl kunna kalla det organisatorisk stil. Den kollektiva identitetens utveckling är väsentlig för att förstå en social rörelses framväxt.[9] Relationen till historia och traditioner eller sammanhang blir därmed mycket viktig.

Den kollektiva identiteten är givetvis central vid skapandet av en kollektiv vilja. Här snuddar vi vid vad som vi verkligen eftersträvar, den händelse som gör att rörelsen ser sig själv som ett historiskt projekt. Förstått på det sättet karaktäriseras en social rörelse av ”den självmedvetna insikten att samhällets själva grunder står på spel.”[10] Olika rörelser formulerar givetvis olika typer av historiska projekt,[11] rörelsens uppgift i världen så som dess medlemmar förstår den är därigenom central för formandet av den kollektiva identiteten.

En social rörelses verksamhet bedrivs inom vissa kulturella ramar, eller inom en hel tradition.[12] ”En tradition är en process som kopplar ett utvalt förflutet till nuet, till pågående, samtida liv.”[13] Vad i det förgångna en rörelse associerar sig med, och hur detta förgångna tolkas, påverkar därmed på ett direkt sätt identiteten och kulturen idag.

För att en rörelse ska kunna använda sig av en tradition på detta sätt måste den utföra vissa praktiska aktiviteter och ritualer som bär på olika former av mening. Dessa händelser, det vill säga de praktiska aktiviteterna, kan stärka och bidra till att skapa en kollektiv identitet.[14] De rörelser som på allvar lyckas står förankrade i något riktigt, något historiskt substantiellt, och kan genom att på ett nytt sätt uttrycka och gestalta denna kärna bryta igenom och omforma samhället.

 

Kollektiv identitet som mobiliseringsfaktor

Ju mer en person identifierar sig med gruppen desto större är sannolikheten att denne deltar i gruppens aktiviteter.[15] Kulturens roll blir därmed central för en framgångsrik förändring av samhället.[16] Kulturen och genom den identiteten kan således användas för politisk och kulturell mobilisering.

Frågan om att leva som man lär och att i praktisk verksamhet gestalta sina idéer är något vi har återkommit till många gånger i andra sammanhang. Exempel som framförts i forskningen är den amerikanska medborgarrättsrörelsen där ”vita och svarta, gamla och unga demonstrerade tillsammans, deras praktik var kopplad till deras teori”.[17] Finns det istället en för stor klyfta mellan teori och praktik urholkas en rörelses identitet och därmed dess mobiliserande kraft och möjligheter att påverka samhället. Socialdemokratins kollaps är ett sådant exempel, där partitoppar, partikreatur och fackpampar inte uppfattas företräda det arbetande folket längre.

 

En heretisk eller en integrerad rörelse

Inom social rörelseteori beskrivs vad som lite lustigt kallas heretiska organisationer och som exempel nämns den abortförespråkande organisationen Catholics for Choice[18] – ett fall där denna rörelses identitet går på tvärs med det politiska målet. Detta verkar generellt vara ett katastrofrecept för social mobilisering. Ett mer närliggande exempel är populistiska partier som alla misslyckats med att bygga en social rörelse. I själva verket har de faktisk motarbetat själva existensen av en sådan rörelse.

Vänsterforskarna ler glatt när de konstaterar att för högern är parlamentarisk framgång en indikation på en mycket svag gaturörelse. Det är här alltså ett omvänt förhållande för högern, ju starkare parlamentarisk representation desto svagare social påverkan och närvaro av gatuaktivister, men det borde vara tvärt om! Finns en uppriktig ambitionen att omforma samhället till något gott måste de parlamentariska företrädarna verkligen fundera på hur de på ett meningsfullt sätt kan understödja framväxten av vår rörelse. För vänstern är det istället tvärt om, för där förstår de parlamentariska aktörerna att de har ett anticivilisatoriskt uppdrag, och de tvekar inte att understödja diverse destruktiva sociala rörelser, gatuaktivister och till och med ren terrorism.

 

Vi kräver ENHET i formandet av kulturen

I formandet av en kultur måste det finnas något att ta avstånd ifrån, för om det inte görs så upphör de kulturella gränsdragningarna till följd av att den kollektiva identiteten avtar. Identiteten och kulturen synliggörs i kontrasten mot det andra. Det borde vara självklart att en kultur varken för en organisation eller för ett helt samhälle kan bygga på många olika grunder. ”I själva verket är valet av tradition lika mycket en exkluderande process – att definiera den Andre – som en inkluderande process av delaktighet.”[19] Vi behöver också nutida och historisk ”legendariska hjältar” som kan lyftas fram för att ge inspiration och mening.[20] För vi behöver både ett ”vi” och ett ”de”, för att kunna existera som en historisk realitet.[21]

Om vi vill forma en kollektiv vilja – en politisk och social kraft som skapar – måste vi forma en kollektiv identitet som är sammanhängande och meningsfull, vi måste forma en kulturell och social enhet. Det går inte att ha multipla traditioner, ”Unity without Dogma” är som bekant en omöjlighet.[22]  Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte, varken i dess mångetniska form eller som ”vit mångkultur”. Vi måste mejsla ut vår civilisatoriska grund och obönhörligen försvara den.

Björn Herstad

 

[Artikeln är tidigare publicerad på Skandinavisk Frihet och är en del i en fördjupande diskussion mellan författaren och Carl Oscar Andersson om sociala rörelser och behovet av en ny typ av organisering. Den här artikelns återpublicering här ska ses som en inbjudan till en bredare diskussion i ämnet.]

 

^Referenser:

^{[1] Även uppfattningen att strukturerade organisationsmodeller gör organisationen till något annan än en social rörelse har flera forskare kritiserat. Exempelvis McAdam och Tarrow argumenterar för en integrerad syn mellan sociala rörelser och institutionaliserad politik och lanserar begrepp som ”movement regimes” se ex. McAdam and Tarrow i Stekelenburg J. et al. (ed.) The future of social movement research – Dynamics, Mechanisms, and Processes, s. 325ff.}

^{[2] Eyerman, R., & Jamison, A., Sociala rörelser i en ny tid, s. 26f.}

^{[3] Mayo, M., Global Citizens, s. 53.}

^{[4] Eyerman et al., a.a., s. 28f.}

^{[5] På grund av denna splittring tog forskare i mitten av 80-talet initiativet att föra samman dessa två grupper med gemensamma seminarier m.m. Det resulterade i att verket From Structure to Action: Comparing Social Movement Research across Cultures med redaktörerna Klandermanns, Kriesi, and Tarrow publicerades 1986. Flera konferenser och böcker följde i samma anda och samarbetet fortsatte även in på 2000-talet men i mindre omfattning. Ytterligare sammankomst som resulterade i boken The future of social movement research 2013.}

^{[6] Eyerman et al., a.a., s. 155.}

^{[7] Waterman, P., Globalization, Social Movements And the new Internationalism, s. 211.}

^{[8] Mayo, a.a., s. 54.}

^{[9] Bedford, S., ”Nya rörelser, gamla tankesätt och nationella problem”, i Nordisk Öst-forum 21[3]2007, s. 283f.}

^{[10] Eyerman, et al., a.a. s. 31.}

^{[11] Ibid. s. 68.}

^{[12] Ibid. s. 157f.}

^{[13] Ibid. s. 168.}

^{[14] Ibid. s. 175.}

^{[15] Klandermans, B., ”The Dynamics of Demand”, i Stekelenburg J. et al. (ed.) The future of social movement research – Dynamics, Mechanisms, and Processes, s. 6f.}

^{[16] Foran, J., (ed.), Theorizing Revolutions, s. 203ff.}

^{[17] Eyerman, et al., a.a., s. 206f.}

^{[18] Amerikansk organisation för att bygga opinion för att abort ska vara lagligt, samtidigt som de hävdar att de består av och företräder katoliker.}

^{[19] Eyerman, et al., a.a., s.170.}

^{[20] Gautney, H., Protest organization in the alternative globalization era, s. 171ff.}

^{[21] Thörn, A., En framgångsrik främling, s. 33.}

^{[22] Derek Holland se http://skandinaviskfrihet.se/jarngardet-och-den-legionara-andan/}