Med anledning av Muhamed Omars intervju med Oskorei och den efterföljande diskussionen följer här några hastiga tankar om förhållandet till islam.

 

Muslimerna i Norden och Nordens urbefolkningar har, åtminstone ur biologisk synvinkel, motstridiga intressen.

Detta då islam nästan uteslutande vänder sig till människor som ur vår och naturrättens synvinkel saknar rätt att permanent närvara i Norden, samtidigt som den tenderar att rationalisera denna närvaro.

Moraliskt, principiellt och ideologiskt betraktat är det irrelevant att det kommer att bli realpolitiskt svårt att återbörda de stora människomassor som olovligen befinner sig här.

Utan att dra några paralleller i övrigt: Liksom det kommer att bli realpolitiskt svårt för den islamiska organisationen Hamas att förgöra det ur dess synvinkel illegitima Israel, är det en svår politisk utmaning för etniskt medvetna nordbor att återvinna sina rättmätiga, ärvda hemländer — men det förändrar inte det principiellt riktiga i denna målsättning. Varje ny generation av etniskt medvetna nordbor måste lära sig med modersmjölken att de och endast de är de rättmätiga innebyggarna i de landområden som utgör Norden.

 

– ISLAM OCH DET MODERNA, MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET –

 

Det är riktigt att det vore strategiskt och moraliskt fel att angripa islam för de delar som ger den dess biologiska livskraft och oförenlighet med liberalismen: familjebanden, förökningen, fanatismen, motståndet mot (kvinnlig) sexuell frihet, intoleransen mot andra religioner och världsåskådningar osv., vilka har fått islam att under mer än 1300 år överleva och tidvis kraftigt expandera.

Strategiskt vore det fel att svartmåla dessa delar, eftersom vi själva som kollektiv måste tillägna oss åtminstone vissa, likartade karaktärsdrag för att kunna fortleva i en mångetnisk verklighet med imploderade territoriella gränser, och eftersom de utgör ett hinder för integrationen och assimilationen.

Moraliskt vore det fel, främst på grund av att vi inte har något med muslimernas inre, kollektiva organisation att skaffa.

Det är likaså riktigt att en kommande, öppen konflikt mellan islamiska aktivister och feminist- och queer-rörelsen och andra politiskt korrekta strömningar är välkommen, eftersom den ställer den nuvarande ordningens orimligheter på sin spets och har potential att välta den över ända.

 

– SAMARBETE UR  ETT NORDISKT PERSPEKTIV –

 

Dessa konstateranden utgör emellertid inga argument för något slags allians eller andra hjärtliga kontakter med islamiska aktivister.

Sådana tänkta förbindelser skulle försvaga de etniskt medvetna nordbornas legitimitet i övriga nordbors ögon. Detta skulle bli mer och mer påtagligt i takt med att den muslimska minoriteten växer sig större och blir bättre organiserad och effektivare i konkurrensen om resurser. Problemet med islam handlar inte om dess andliga, kulturella eller religiösa innehåll, utan om att den är en åskådning med potential att samla och organisera befolkningsgrupper som inte har någon hemortsrätt i Norden.

Nordborna kommer att behöva ett autonomt kraftcentrum att vända sig till när de känner sig hotade av en eller flera parallella, framväxande islamiska superorganismer, vilka kommer att utgöra ett alltmer märkbart inslag i nordbornas vardag.

Samarbete med muslimer skulle bli ett slags ”ultravänsterism” som marginaliserar de inblandade etniskt medvetna nordborna.

 

– SAMARBETE UR ETT MUSLIMSKT PERSPEKTIV –

 

En teoretiskt tänkbar fördel med en dialog med islamiska aktivister vore att man skulle kunna få muslimerna att inse och erkänna nordbornas medfödda rättighet att exklusivt befolka och kontrollera Norden, mot att vi arbetar för att förändra den politiska situationen i Mellanöstern.

Emellertid saknar vi, åtminstone än så länge och inom överskådlig framtid, reella möjligheter att på något som helst vis påverka Mellanösterns politiska förhållanden; och sociobiologin lär oss att religioner, i synnerhet kollektivistiska, organiserade religioner som islam, tenderar att omtolkas och vinna anhängare genom sin förmåga att gynna anhängarnas biologiska intressen. Den gren av islam som accepterade ett för all framtid icke-muslimskt Norden skulle av bl.a. det skälet få svårt att vinna anhängare i Norden.

Allmänt sett skulle förbindelserna försvaga de inblandade muslimernas legitimitet, inte bara bland anhängare och potentiella anhängare utan även i etablissemanget. De skulle därigenom bli mindre effektiva i den kommande konfrontationen med ovannämnda politiskt korrekta strömningar.

Inte heller vad gäller organisering och strategi behöver muslimerna någon hjälp från vår sida, då de åtminstone internationellt sett har kommit längre i detta avseende, med flera folkligt förankrade massrörelser och revolutioner i modern tid.

Kort sagt: islam kommer förvisso att göra sitt för att föra det mångkulturella, moderna samhället till sitt logiska slut — men den kommer att vara mer verkningsfull utan vår ”hjälp”.

 

– SLUTORD –

 

En tänkt allians i någon mer långtgående bemärkelse mellan etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister skulle göra helheten svagare än summan av dess delar. Tvärtom är det för båda parter klokt att upprätthålla en viss distans.

Flyktiga allianser för att uppnå gemensamma delmål eller försvara viktiga, generella rättigheter i förhållande till etablissemanget, som t.ex. möjligheten att starta religiösa friskolor, kan kanske vara rationella i vissa lägen, men mycket längre än så bör inte eventuella förbindelser sträcka sig.

Om skribenten: Lennart Berg

Den moderna sociobiologin har en stor, icke exploaterad potential för att förstå, framställa och förutsäga samhällsförändringar. Vi borde eftersträva att det blir minst lika okontroversiellt att göra en sociobiologisk analys, som det i dag är att göra en "klassanalys". Denna blogg kommer att lyfta fram sociobiologisk forskning och söka visa med exempel hur sociobiologin kan användas för att analysera samhället och vår omvärld.