“The special trait making me an anarch is that I live in a world which I ‘ultimately’ do not take seriously. This increases my freedom; I serve as a temporary volunteer”
I Eumeswil utkristalliserar Ernst Jünger Anarken, människan som befriat sig ur zeitgeistens, eller tidsandans, systematisering av sinne och samhälle via etiken och ideologin genom ett introspektivt uppvaknande från bundenheten till tidsandans efemära tillstånd. Anarken kännetecknas av ett inre, intellektuellt och identitetsmässigt, oberoende från samtidens normativitet och maktsfärer och konflikter, i kontrast till anarkistens behov av att uttrycka sitt oberoende genom fysisk manifestation. Liksom ateismen och teismen är bunden till frågan om Guds existens, marxisten och liberalen bunden att definiera materialistisk rättvisa, absolutisten och republikanen bunden till att väga monarken respektive medborgarens rätt till suveränitet; så är anarken, så som först och främst observatör snarare än aktör, intellektuellt befriad från tvånget att manifestera sitt ”jag” via ställningstagandet. En anark kan delta i religiösa riter utan att erkänna Gud, konsumera varor utan att erkänna kapitalismen eller hylla monarken utan att erkänna monarkin.
Anarken gör sig därvidlag till en form av intellektuell revolt mot dåtidens fascistiska och marxistiska krav på individens totala mobilisering och inlemmande i statens intressen, däri den samtida anarkisten istället genom sin tvångsmässiga fysiska manifestation utplånar sig själv. Men det finns också en mer omfattande teoretisk nivå att finna i konceptet, därvid anarken utbryter sig från modernismens faustiska strävan att avkläda mystiken genom skepticismen, organisationen, kategoriseringen, logiken och framstegstanken. Anarken blir således också ett försvar av traditionen när den faustiska kulten dragit samhället in i nihilismen, eller för att anspela på den tyska folksagan: när Faust sålt sin själ till djävulen.
Häri tydliggörs det tvåfrontskrig, vilket egentligen är ett och samma, som Ernst Jünger nödgas utkämpa under sitt liv; den mot kapitalismens industriella massmobilisering och den mot staternas militära massmobilisering, vilka båda står i konflikt med individens suveränitet och erkännande. Kapitalismens anspråk på utbredning kräver att byns hantverkare flyttar in till stadens fabriker, byter manuella verktyg mot automatiserande apparater, blir anonym och utbytbar i ett gigantiskt komplex. Statens anspråk på utbredning kräver att riddaren, med sin unika ställning och uråldriga vapen, byts mot massarméernas moderna soldat som är värd mindre än metallen i skotten som dödar honom.
”the image of war as armed combat merges into the more extended image of a gigantic work process. In addition to the armies that meet on the battlefields, originate the modern armies of commerce and transport, foodstuffs, the manufacture of armaments – the army of work in general.”
Betraktat ur nutid är det två fronter som båda förlorades. Med Sartres introduktion av existens före essens under 1900-talet, tycks det ofrånkomligen blivit minst lika sant med konsumtion före identitet – med andra ord att konsumtionsmönster skapar individen snarare än individen skapar konsumtionsmönster. Identitet och således, så som världen idag är beskaffad, individualitet, kostar pengar, på ett sätt som skulle vara äldre generationer obegripligt. Identitet är traditionellt medfött. I nihilismens seger över traditionen föds alla istället värdelösa. Värdelösa och ersättningsbara – som soldaten och fabriksarbetaren. Industrier kan flyttas runt var som i en global värd, liksom hela folkslag ersättas med nya i ett land. Arméer utplånas av fiender som inte är mänskliga.
Den med tillgång till status, makt och pengar, kan tillfälligt köpa sig ur denna värdelöshet, om än i globaliseringens enorma värld ett sådant tillstånd blir bräckligt och i slutändan lönlöst då verkligheten är för omfattande. För den som saknar tillgångar blir värdelösheten däremot ett permanent tillstånd. Fattiga människor i världen och inom landet berör oss föga, man kan rentav håna dem utan att drabbas av dåligt samvete – så som man raljerar över landsortsbor eller invånare i låginkomstområden med klassiska arbetaryrken. Grunden till detta är att de inte förmår köpa sig en identitet och således saknar individualitet. De förblir ett slags schabloner, så som traditionellt den egendomslöse bonden har gestaltat sig för aristokraten. Fattiga människor långt borta blir istället ting, vilket öppnar upp för en instrumentell uppfattning av människan, vilken man hade varit tvungen att hymla med på närmare håll. Med andra ord utgör ”allas lika värde”, liksom inom liberalismen historiskt, en potentialitet, och inte, som är lätt att råka missförstå, en faktiskhet.
Kan då anarken erbjuda något för att tysta denna västerländska svanesång? Anarken, eller mer bestämt den människa som är medveten om sin existens i en geografisk och tidsbunden plats, innehar ett intellektuellt oberoende från kontextens centrism kring egna ideal och idéer, vilket åtminstone utgör ett skydd mot samtidens bedrägliga framstegstro.
”Seen politically, systems follow one another, each consuming the previous one. They live on ever-bequeathed and ever-disappointed hope, which never entirely fades. Its spark is all that survives, as it eats its way along the blasting fuse. For this spark, history is merely an occasion, never a goal.”
Liksom franska revolutionen bedrog sina revolutionärer, liksom ryska revolutionen bedrog sina revolutionärer, kommer givetvis inte den som tror att postmodernistisk metod, likt en form av social fenomenologi, ska finna något magiskt självförverkligande genom att rensa bort all bestående och medfödd identitet, så väl som tradition och kultur, bli annat än besviken.
“I am an anarch – not because I despise authority, but because I need it. Likewise, I am not a nonbeliever, but a man who demands something worth believing in.”
Anarken är inte en nihilist, inte heller någon som saknar tro eller vilja. Anarkiskt är den strävan och passion som finns i varje normal människa, så väl som handling och beteende, vilka står i kontrast med egenskaper som är bundna till samhällets inordnande, lagbundenhet och dom, och således knutna till tid och rum. Anarken är medveten om sig själv som människa före medborgare, och ur detta föds möjligheten att se samhället utifrån utan att vara tvungen att ställa sig bredvid eller revoltera mot det. Således talar vi om en unik förståelse av omvärlden, snarare än en unik typ av människa.
”He sees what can serve him – him and the common good; but he is closed to ideological excesses. It is in this sense that I define the Anarch’s position as a completely natural attitude. First of all, there is a man, and then comes his environment. That is the position I favor at the moment.”
Här avslöjar sig slutligen också konflikten med Heideggers filosofi, kring vilka de båda för polemik i klassiska verket Linjen; däri Heidegger ofrånkomligen ser identitetsskapandet inträffa ur tillvarons (Dasein) möte med, och tolkning av världen, så som vara-i-världen, han kastas in i; emedan Jünger tycks övertygad om en inre, av omvärlden oberoende, föreställningsförmåga utifrån människan som subjekt. Oavsett de ontologiska förutsättningar för idén om människan som anark, så utgör anarken ett inspirerande ideal för tolkning och kritik mot samtiden och likaså ens egen roll däribland.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
