”Vandrare stanna! Se dig om.
Här stod forntida helgedom.
I heden tid en helig ort
som minner om vad då var stort.
Den hårda sten ej tidens tand
förmått förstöra, mänskohand
ej lämnat mycket orört kvar
av det som forntid uppbyggt har.
Här kämpats mången själslig strid
med bön för ära, kamp och frid.
Med vördnad dessa stenar spar.
De vittna om hur fordom var.”
Så lyder en tavla, rest och författad av en lokal förmåga 1943 intill Gudahagens fornlämning i nordöstra Skåne som jag besöker en gråkulen höstdag. Detta anses av många som en av Sveriges mest fascinerande fornlämningar, använd som kult- och begravningsplats från tidig stenålder ända fram till medeltiden. På håll är det svårt att ana.
1938 började prover tas och platsen fick då sitt nuvarande namn, inspirerat av isländska ”gudahagar”. Tidigare kallades den rätt och slätt för Gamle Körkabacke. Första stora utgrävningen gjordes 1967, delvis bekostad av kung Gustav VI Adolf personligen. Men arkeologerna fick varningar av Näsums byäldste. Enligt urgamla sägner skulle den som störde de döda drabbas av makternas hämnd. Och professor Arbman som ledde utgrävningen omkom mycket riktigt samma år under oklara omständigheter i Indien. Senare arkeologer har närmat sig området med större försiktighet.
Man har likväl kunnat fastställa att platsen i fornnordisk tid användes som ”gudahov” med eller utan byggnad. Två långa ramper, sannolikt processionsvägar, ledde upp till krönet av kullen som var inhägnad av resta stenar. Den omgavs förr av vatten på tre sidor, innan utdikningen sänkte den närliggande Ivösjön. Och kultplatser placerades ju gärna nära vattenvägarna.
Nordens äldsta gravfynd, den ca 7000 år gamla Barumskvinnan, gjordes alldeles i närheten, och i själva kullen finns många gravar från järnålder plus ett märkligt fynd av en ung kvinna från 1300-talet, dödad av en armborstpil i nacken och begravd i all hast. Varför begravdes hon i en lund som man visste varit hednisk, när den riktiga, kristna kyrkogården sedan länge låg i närheten? Ingen vet.
I brytningen mellan hedendom och kristendom stod här troligen ett smärre ”Mariatempel” av trä. Den gamla fruktbarhetskulten flyttades delvis över på Heliga Guds Moder och de tidiga kristna kyrkorna var lite av både och. Kanske var det därför som det enligt legenden brändes ner till förmån för den nya kyrkan som för ovanlighetens skull byggdes en bit bort, på en annan kulle vid byn. Annars är det mer regel än undantag att Nordens landsbygdskyrkor från äldre tid ligger på samma höjder som de forntida kultplatserna, ungefär på samma sätt som med de större högtiderna, exempelvis julen. Om det sedan ska tolkas som att vite Krist krossade och trampade ner den forna seden, eller som att kristendomen faktiskt vann människornas hjärtan och andligen såväl som kroppsligen byggde vidare på de befintliga traditionerna – tja, det kan man debattera, dock inte denna gång.
***
I den intilliggande sänkan sägs hedniska offerriter ha utförts och några av de många fascinerande sägner som omger platsen talar om dolda skatter i mossen.
För ett ögonblick skenar min fantasi iväg och jag ser en mörk och avlägsen tid för mitt inre, hur blodiga djuroffer dinglar i det ensamma trädet vid kanten och en omtöcknad jungfru leds ut för att sänkas i det svarta, bottenlösa träskvattnet…
Jag ruskar av mig bilderna och går längs Holjeåns dalgång, genom det öppna landskapet ner till sjön och finner där en ruin av betydligt senare datum, en husgrund, möjligen av en lada. Det blir en bra fikaplats i lä för den råa vinden. Vilket slit att bygga dessa stengrunder för hand! För att inte tala om de oändliga stengärdsgårdar som finns överallt i stora delar av Norden. De är äreminnen de också, över våra förfäders vedermödor. Bara att flytta en enda av dessa miljontals stora stenar kräver sin dräng. Huga. Nu ligger de här bara, mil efter mil, till ingen som helst nytta eller ens glädje. Kreaturen har elstängsel och taggtråd och för moderna lant- och skogsbrukare är de gamla gärdena mest i vägen. Fornlämningar – som Gudahagen – får åtminstone lite positiv uppmärksamhet.
Ja, det är sorgligt. Eller är det? Är bara det som varar för evigt av sant och äkta värde? Måste man inte som människa acceptera förgängligheten i allt det vi kan skapa, vare sig det är gärden, symfonier eller kärleksfulla relationer? Frågan kan appliceras på vad som helst. Men svaret är inte så enkelt.
En paroll som använts av vänsterrörelsen är att ”ingenting förändras av sig själv.” Och det är ju alldeles sant, i synnerhet vad beträffar kultur och samhälle. Valspråket manar till handling. Men det är lockande att vända detta mot dem själva, eftersom materialistiska och traditionsfientliga ideologier har präglat Europa alltsedan franska revolutionen. Det går en linje mellan de blodiga händelserna 1789, via statskuppen i Ryssland 1917 (i propagandan kallad ”ryska revolutionen”) vidare till 68-rörelsen och dagens social-liberala hegemoni. De förändringar som skett är således inte bara del i något slags abstrakt eller oundviklig tidens gång. De är resultatet av systematiskt genomförda beslut på hög nivå. Som sagt, ingenting förändras av sig själv.
Vad som också är sant är att inga samhällen försvinner med mindre än att vi låter dem vittra och falla i glömska. Det är och förblir en viljesak. Och det kulturella, andliga och moraliska förfall vi ser omkring oss idag är en direkt konsekvens av medvetna strategier hos moderna makthavare. Tradition är ett fult ord för dem, i synnerhet om den förvaltats av européer.
För det är sannerligen inte bara de gamla gärdsgårdarna som rasar. Den andra strofen i Gudahagens ode talar om detta. Klassisk bildning, någon? Fram till 1968 var den en självklarhet som kittade ihop människor från Europas alla hörn och gav dem en gemensam referensram, givetvis med nationella variationer. Nu får man skaffa sig den själv, om man kan. I Malmö, Sveriges kanske mest mångkulturella stad, bränns tonvis med låneböcker som folk inte lånar tillräckligt ofta – delvis för att skolorna har slutat att ens upplysa om dem, och massmedia ska vi bara inte tala om. Makten vill göra biblioteken, och i förlängningen medborgarna, ännu mer ”moderna”. Böcker är ute. De förstörs för att ge plats åt multimediatorg och restauranger – allt för att gynna de delar av kommunens befolkning som inte läser så bra… ”Vi lever ju i en helt ny tid”, som en av kulturnämndens fårskallar uttryckte saken. Som sagt, det är alltid en fråga om vilja och det är mycket som raseras nu. Kan du din Heidenstam? Kan jag?
***
Kanske hade de drängar och pigor som slet ut sig för att vi skulle få odlingsbar mark blivit bittra om de idag fått se hur deras mödosamma verk tillåts vittra, liksom de som byggde upp vår allt mer marginaliserade och ”omoderna” kulturskatt. Och kanske kommer vi att sluta våra dagar som förgrämda gamla gnällgubbar eller surkärringar för att allt det vi skapat under vår livstid tillåts glida in i glömskans töcken.
Men liksom vi ska ära minnet av våra förfäder och förmödrar, de som på olika vis byggde landet, ska också vi försöka leva och verka så att våra efterkommande vill ära minnet av oss – hur, var och när vi än blir begravda.
Då har vi inte levt förgäves, och de stenar som reses över oss kanske får stå kvar till tidens ände.
Om skribenten: Administratör
