”Var försiktig med vad du önskar dig, för det kan hända att du får det.”
Så här efteråt ringer det gamla talesättet i huvudet. Men jag ska inte klaga, allt gick ju – till slut.
***
Många gånger har jag kört förbi en spännande grind i närheten av ett tjusigt, svenskt 1700-talsslott. Runt omkring växer sig bokar och ekar höga i något som antingen är en stor, förvildad slottspark eller en mycket varsamt tämjd ädellövskog. Själva slottet ligger som en drömsk sagokuliss bland de flera sekel gamla trädjättarna och nedanför, i den runda näckrossjön, glider svanar och änder omkring tills någon hagelbössa fyras av.
En bit bort, på andra sidan kastanjeallén, utbreder sig ett ovanligt stort hägn, med ett bitvis öppnare landskap. Innanför det höga stängslet levde länge ett djur som markägarna definitivt inte ville ha någon annanstans, men gärna ville jaga ändå: vildsvin.
Visst är vildsvinsstek gott men att jaga inne i ett hägn tycks mig ganska fegt. Nåväl – de klipska och förslagna djuren rymde till slut och befolkar nu hela trakten, med trafikfara och omfattande skadegörelse på odlingar följd. Något gick snett därinne. Eller kanske hellre: något gick rätt därinne.
Grinden in till området hade alltså lockat mig länge. Jag ville ströva in där och utforska den särpräglade naturen. Så länge det var ett särskilt hägn för vildsvin drog jag mig för det – jag hade hört att de kan vara aggressiva – men nu när de ändå finns överallt kändes det inte längre avgörande.
– Där finns nog inga vildsvin längre, men om det gör så är det ju ingen skillnad mot att gå runt i skogen varsomhelst häromkring, resonerade jag. Jag hade fel.
En strålande majmorgon förra året var det dags att stilla nyfikenheten. För säkerhets skull tog jag med mig min enestav, som är två meter lång, seg och med en treuddsliknande spetsig ände. Vid grinden fanns en stätta för att göra det lättare att komma över det höga stängslet. Den såg ut att kunna hålla max ett år till innan den skulle murkna ihop men den bar mig och jag var inne. Min första teori, att stället var övergivet, sprack direkt. Redan efter ett par steg på den lilla väg som leder genom området såg jag att marken var översållad med vildsvinsspår, små och stora.
Vaksamhet. Speja mot buskarna. Lyssna. Men än så länge bara fåglar. En glada högt upp i det klara blå, pipande. En och annan skogsduva högt mellan träden.
Jag gick vidare med enestaven i ett fast grepp. Längre fram kunde jag se något som kunde vara en utfodringsplats för viltet. Värt att lägga på minnet… Det var blött i markerna efter gårdagens ösregn och på sina håll ganska träskigt men inte värre än att jag kunde ta mig längre och längre in bland de ljusgröna bokarna. Bakom en ridå av unga björkar såg jag en liten sjö som jag inte kunde minnas från någon karta. Underligt. En sångsvan välkomnade mig och jag började tänka på annat än faran. Jag gjorde mig planer för hur jag skulle utforska detta vackra område: runt sjön och sedan upp på ekbacken på andra sidan.
Men då hörde jag det. Avlägsna grymtanden. Skrikläten. Tumult. Pulsen gick upp. De finns här! Jag ökade takten i riktning mot ljuden och konstaterade nöjt att jag hade vinden emot mig.
I spänd förväntan närmade jag mig den täta grandunge som lätena kom från. Jag noterade också ett nybyggt jakttorn i en glänta bland ekarna, som om jag anade att det skulle komma väl till pass. Sakta smög jag mig närmare dungen. Men något annat fångade plötsligt min blick. Rakt emot mig kom en vacker kronhjortshind gående i långsamt majestät mellan mig och svinen. Jag stannade och höll andan. Hon släntrade fram till en sedan länge nedfallen bok och lade sig graciöst att vila bredvid den. Hon verkade inte ha upptäckt mig.
– Här finns alltså även kronvilt, tänkte jag.
Det hade jag inte räknat med eftersom hela området omges av ett tre meter högt stängsel. Kronhjortar är om möjligt ännu svårare att få syn på än vildsvin och under mina tjugo år som boende i dessa trakter har jag bara sett en frilevande kronhjort en enda gång. En gång hittade jag ett par ståtliga horn, som jag till min eftergrämelse gav bort till några tyska turister. Nåväl, antingen hade hinden lyckats hoppa in över staketet någonstans eller så var den också inplanterad.
Sedan började det röra på sig bland granarna. Jag kunde se fem, sex suggor gruffa med varann mellan stammarna. Här och där vimlade brunrandiga kultingar omkring och så, i flockens mitt, svart och minst dubbelt så stor som alla de andra stod han där, galten, eller ornen, lite för sig själv men med full koll på läget och troligen bara på tillfälligt besök. Vildsvin lever i matriarkat, och parning sker huvudsakligen under höst och vinter, men de naturliga vanorna hos flockar i hägn kan bli förändrade (även hos människor…) och det stora svinet i mitten var definitivt en galt.
Jag bestämde mig för att försöka göra en kringgående rörelse och smyga utmed sjön och kanske kunna ta mig upp i ett annat jakttorn som stod längre fram, inte mer än hundra meter från det jag just lämnat bakom mig.
I en liten grop gled jag ner och avvaktade. Hinden låg kvar och svinen bökade obekymrat vidare under grymtanden och skrän. Efter en stund reste jag mig försiktigt, men inte försiktigt nog för nu fokuserade hjorten mig omedelbart med öron och ögon och sekunden senare var hon försvunnen långt in i bokskogen.
– Nu sticker väl vildsvinen också, tänkte jag och tröstade mig med att jag i alla fall fått mig till livs mer än jag hade trott.
Fel igen. De avbröt plötsligt sitt bökande och gruffande och efter en sekunds tvekan kom de sedan sakta och under hotfull tystnad fram ur dungen. Fler och fler. Rakt emot mig. Helvete!
***
Det finns ett mycket omfattande och världsberömt standardverk i 15-18 tunga band vid namn Tierleben, ”Djurens liv”, författat för över hundra år sedan av den tyske zoologen Alfred Brehm, utgivet på svenska av Alarik Behm (sic) som råkar ha namnsdag idag.
Där har jag läst om vildsvin och deras vittomspunna aggressivitet. Bland annat framgår det att de rullar sig i gyttja som stelnar och bildar ett nära nog ogenomträngligt pansar på huden; att de med lätthet springer ikapp en människa – i synnerhet i täta buskage och sankmarker; att suggor med ungar har en tendens att anfalla om och om igen och att galtar visserligen bara attackerar en enda gång men då desto våldsammare och inte sällan med dödlig utgång för offret: när magen sprättas upp av betarna. — Grattis.
Förvisso är den gode Brehm hänfallen åt anekdoter och hörsägen (vilket också piggar upp läsningen) men jag kunde, så här blott femtio meter från en stor och obevekligt annalkande flock, inte riktigt göra mig fri från vad jag läst. Och då hade jag ändå inte sett amatörvideon på Youtube där ett svenskt vildsvin jagar en varg…
Med tunnelseende försökte jag snabbt hitta ett träd att klättra upp i. Förgäves.
// Fortsättning följer
Om skribenten: Administratör
