Det finns, inte så långt ifrån där jag bor, ett område av urgamla ekar, blommande ängar, bronsåldersgravar, bäckraviner och vidsträckta bokskogar. På fälten betar grupper av halvvilda dovhjortar och överallt ser man spår av vildsvinens bökande. På en liten höjd i skogskanten ligger faktiskt också ett smärre jaktslott från slutet av 1800-talet. Sammantaget är detta en minst sagt sagolik och fantasieggande miljö att vistas i. Jag försitter inga tillfällen att vandra omkring här, helst osedd av andra människor om jag kan.
En härlig sommarkväll begav jag mig till en av de friliggande bronsåldershögarna mitt på en äng i en dalsänka. Nej, det är inte en koavstjälpningsplats från 1920-talets mul- och klövsjukeepidemier (sådana finns nämligen också), utan en alldeles äkta hövdingagrav, i alla fall enligt Riksantikvarieämbetet. Fast jag vill hellre tro att en präst eller druid ligger begraven här, med tanke på placeringen (hövdingagravar ligger oftast på en höjd) och de uråldriga ekar som står i ring runt högen. Den äldsta ser inte ut att vara mer än 5–600 år, men det är inte orimligt att anta att här funnits en lund av ekar mycket längre än så. Självsådd av dess förfäder eller pietetsfullt upprätthållen av lokalbefolkningen genom generationer?
Ekar och eklundar har i forna germanska kulturer ansetts som heliga och var kultplatser för präster/druider. Ordet druid kan härledas till indo-europeiskans dru, som betyder just ek. Detta var som bekant före asarnas intåg på scenen. På den här tiden dyrkades främst fruktbarhetsgudinnan Njärd (Nerthus) och hennes manlige motsvarighet Njord, den senare upptagen i asatron som en av vanerna. Om detta står att läsa i Tacitus Germania.
Nåväl, det är och förblir ren spekulation vem eller vilka som ligger här. Vad som däremot är säkert är att platsen fyller mig med en närmast religiös berusning, men också vördnad – och vemod. För det är något i detta som gått förlorat, något mer än bara det rent uppenbart historiska. När jag ser ett mycket gammalt träd, oftast just en ek, så slår det an i mig ett slags… känslominne. Jag uppfattar ekot av en världsordning som inte längre finns, men som har satt spår djupt ner i mitt undermedvetna. Jag hör liksom hemma här.
Ibland undrar jag om inte konsten, men också populärkultur i form av sagor och fantasy i alla dess olika former, ofta går före och gör läsaren/spelaren/tittaren uppmärksam på vissa former och företeelser som vi annars kanske hade missat. Ett sagoträd – jag tror vi alla är ganska överens om hur ett sådant ser ut – är i den klassiska sagan bara just precis ett sagoträd. Det finns ingen komplex verklighet som tränger sig på. Det är på ett sätt en renodlad symbol för något, en arketyp om man så vill. Vi ser det.
Ett verkligt träd är däremot omgärdat av tusen olika aspekter och frågor, mer eller mindre medvetna. “Är det gammalt? Friskt? Värt pengar? Bergek eller skogsek? Usch myror! Varifrån blåser det? Här har nå’n spikat fast en brädbit. Vem äger marken?” Och så vidare. Allt detta kommer i vägen för det arketypiska urminne som kunde ha triggats. Men i en traditionell sagoskildring finns inga sådana hinder. Där blir bilden klar och entydig och sedan är det möjligt att ta med sig det intrycket ut i den så kallade verkligheten, för att där bli varse att det faktiskt fortfarande finns reella rester kvar av en vackrare, förgången tid, helt olik vår egen.
“Wow, kolla, det är som på film här!” är således i mina öron inte ett utrop värt förakt, tvärtom. Det visar att konsten behövs för att öppna våra sinnen. Jag tror att viss musik kan ha samma effekt.
Till saken hör att det går en tidvis ganska vältrafikerad bilväg genom området. Givetvis. Inget får ju vara orört eller perfekt. Jag försöker undvika att bli sedd när jag springer över fälten mot druidlunden, men samtidigt ger bilvägen på något sätt det hela en ännu mer symboliskt laddad dimension, som en relief eller antipod mot det uråldriga: Det Moderna som ett bullrigt och illaluktande intrång, snabbt förbirusande, ibland med en dovhjorts liv på sitt materialistiska samvete.
Jag döljer mig bland stammarna. Vill inte vara del av moderniteten, inte här. Mobilen har jag lämnat hemma. De enda stigar jag följer är skapade av hjortarna. Jag kommer alldeles nära ett kid, ensamt i det höga gräset. Det stannar upp, har inte vett att springa. Tids nog lär det sig.
Jag älskar detta sydskandinaviska landskap och dess mångtusenåriga historia (även om just dovhjortar är en 1500-talsimport). Det konstiga är att jag aldrig möter en käft här ute. Konstigt, eftersom vi nordbor påstås vara så naturälskande. Jag är förundrad men inte besviken för egen del. Det är onekligen skönt att ha hela stället för sig själv.
Den gemene svenskens naturintresse sträcker sig numera sällan längre än till rastplatsen intill motorvägen, om man nu inte räknar badstränderna förstås. Visst finns det joggare och enstaka hundrastare, men då bara i välpreparerade elljusspår med omklädningsrum och servering. Att, som jag, fritt och planlöst ströva runt i vår bitvis fullständigt fantastiska natur bara för att njuta av den tycks vara synnerligen ovanligt. Kanske har jag stött på någon jägare eller fågelskådare ibland, men inte tusan vandrar de. De sitter på pass och irriterar sig på lösdrivare som jag.
Ett sundare samhälle hade väckt människors längtan till dessa och andra lika sevärda domäner, tveklöst. Men någonting håller folk borta.
***
Tills för inte så länge sedan solkades upplevelsen här och på andra ställen av en molande skuldkänsla. Den som älskar Sverige eller Norden och dess natur och historia och samtidigt är kritisk till den pågående samhällsavvecklingen drar sedan årtionden till sig etablissemangets vakande misstänksamhet. Man associeras med onda demoner med dolda agendor. Jag ville slippa det.
I femton års tid sökte jag med ljus och lykta (och Google) efter en visionär rörelse som kunde bekräfta min rätt att känna stolthet och gemenskap med den kultur och de landamären mina förfäder skapat och bebott i årtusenden, en rätt som var självklar bara för en eller två generationer sedan. Men allt jag fann var tomtiga asatrosamfund, bonnläppiga enfrågepartier eller hatiska skinnskalleklubbar. Det är alltså med oförställd glädje jag nu konstaterar att Nordiska Förbundet är i färd med att skaka av sig de historiska belastningarna och ta nya friska tag. Utan större förbehåll kan jag sälla mig till den växande skaran av identitära traditionalister.
Med fokus på musik (jag är professionell musiker och kompositör), naturskildringar och tankar om samtiden är det min ambition att bidra till den kulturella och politiska omvälvning som Norden så desperat behöver. Till att börja med kanske jag kan locka en och annan att söka sig till skogs.
Styrka och Värdighet
Nilrik
Om skribenten: Administratör
