Vi vet alla att Tysklands störste författare på senare tid är Ernst Jünger. Vem är då den föregående epokens störste tyske författare? – En kandidat till den titeln är, anser jag, Goethe.
Johann Wolfgang von Goethe levde 1749-1832. Han föddes inte som adelsman utan adlades i sin tjänst hos Weimars furste. Goethe verkade som poet, dramatiker, roman-, memoar- och essäförfattare. Samt som politiker och holistisk vetenskapsteoretiker. Dessutom kunde han teckna hyfsat.
Goethe utbildade sig som ung till jurist. Som författare började han med herdeidyller i rokokostil. Hans övriga poesi har ofta en långt driven enkelhet som kan tyckas simpel i översättning. Men därtill har han skrivit några sagomässiga alster, koncentrerade och medryckande dikter som ”Trollkarlens lärling” (odödliggjord i ett inslag i Disneys ”Fantasia”) och ”Der Erlkönig”. Jag borde kanske behandla Goethes lyrik i ett separat inlägg. Låt det därför tills vidare räcka med att jag citerar början av ”Der Erlkönig”. Den handlar om hur en far rider med sin son genom natten:
”Wer reitet so spät durch nacht und wind? / Es ist der Vater mit seinem Kind.” Sedan ansätts man av elaka alver och det slutar med ond, bråd död. Det är lagom kusligt och medryckande, allt skildrat i koncisa, klingande rader. Se förresten bilden här ovan. – De rader jag nyss citerade finns återgivna i Philip K. Dicks roman ”The Man in the High Castle” (1962), om en parallell värld där Nazityskland och Japan vunnit andra världskriget. En person står i romanen och citerar detta medan han rakar sig och det ger ett lagom vardagligt, lagom bisarrt intryck tycker jag. Raderna finns även i en tonsättning av Franz Schubert: en klart sångbar dikt är det.
Goethe skrev även kåserande och resonerande verser, såsom ”Römische Elegien” och ”Die Metamorphose der Pflanzen”. Den förra är en svepande totalvy över Rom, dess ruiner och dess psykohistoriska verklighet. Den senare en lärodikt som utvecklar Goethes holism. Kanske berättar jag mer om denna hans icke-reduktionistiska vetenskap i ett senare inlägg.
– – –
En tidig pjäs av Goethe var ”Götz von Berlichingen”, om en tysk frihetshjälte. Den är nog klassisk. Men för tysk, nationalvurmande pjäskonst är huvudnumret i mina ögon Heinrich von Kleists ”Der Prinz von Homburg”. Där kan man tala om preusseri, driven till sin yttersta konsekvens. – Berömd blev Goethe med romanen ”Werthers lidanden” (1774). Här kan man, bland annat, säga att Goethe övervann sina egna, dåvarande självmordstankar genom att skriva om dem, skildra dem i en fiktiv intrig. Det var min själ en dynontologisk lösning på detta problem. Romanen har annars inget att säga aktiv ungdom av idag, men som gestaltning kan den ha sitt värde. Den är inte bara en uppvisning i känslopjunk och frosseri. Den berättar om en värld, om Werthers sena 1700-talseuropa och den livskänsla som rådde då.
År 1775 kom Goethe till det lilla tyska kungariket Weimar. Dess hertig tog honom i sin tjänst som geheime-råd (= hemligt råd, dvs en minister som fick delta i slutna rådsmöten). Goethe blev dels ett slags kulturminister med ansvar för teatrar, fester och bibliotek, dels bidrog han till näringslivet (genom sådant som inventering av gruvor), och därtill skötte han inskrivning av rekryter och bidrog till saneringen av statsfinanserna. Med andra ord, intet statligt var honom främmande. I Goethes skådespel ”Faust del 2” skildras hur Faust är härskare i sitt eget rike, och detta visste alltså Goethe en del om. Att styra ett rike hade Goethe redan gjort IRL.
– – –
Efter ett drygt decennium lämnade Goethe Weimar till förmån för Italien. Han tog ledigt för att kunna skriva, kan man säga. Tidens stil hette ”nyklassicism”. Konstvetaren Winckelmann talade om antikens ”edle Einfalt und stille Grösse” (= ädel enkelhet och stilla storhet). Antiken sågs som ett tidlöst ideal. Här fanns harmoni och balans och sublim skönhet. Goethes drama ”Ifgenia på Tauris” kan sägas spegla detta. Här kan man åter jämföra med Kleist, vars ”Penthesilea” visar en råare, mer vild antik. Och denna arkaiskt fläktande antik sporrade sedan sådana som Nietzsche, Spengler och bröderna Jünger till stordåd. Det är helt enkelt så att ”antiken”, Medelhavsvärldens (ofta = Grekland och Rom) tid från cirka 700 f Kr till 500 e Kr, är en lång tid med många skiftande attityder. Goethes antik är bara en möjlig profilering av det hela. Hans och Winckelmanns ideala, apollinskt upphöjda antik är sann men den är inte den enda synen man kan ha på antiken.
Åter i Weimar skrev Goethe diverse prosa- och essäverk (”Wilhelm Meister”, ”Valfrändskaper” 1809, ”Dikt och sanning” 1811). Goethe hade annars en rad fruntimmersaffärer. Han gifte sig med en viss Christiane Vulpius som han – i alla fall formellt – blev trogen. Charlotte von Stein var annars den stora musan och socitetsvägledaren. En dikt som skildrar Goethes syntes av dikt och kärlek är ”Neues Liebe, neues Leben”.
– – –
Faust-dramat är omöjligt att förbigå i en Goethe-översikt som denna. Goethe påbörjade detta skådespel 1772 och gjorde flera versioner. Den första har kommit att heta ”Ur-Faust”. Av huvudverket finns den centrala del 1 (1808) samt den lite snåriga del 2 (1831), den där Faust är furste i sitt eget land.
Faust är ett geni som ingår ett avtal med Hin Onde. En sådan intrig var ganska kontroversiell när det begav sig. Och egentligen är det ännu kontroversiellt. Man vill väl göra det goda, inte det onda. Men Faust lever i en gråzon där han tenderar ”att vara del av den kraft som alltid vill det onda men alltid gör det goda”. Kanske är detta en symbol för konstnären som inte alltid kan styras av konventionell moral för att skapa Det Stora Verket. Man måste vara hänsynslös, som Dürers riddare i ”Riddaren, djävulen och döden”: ge sig i kast med fanstygen men på sina egna villkor. Som Benjamin Höijer sa: ”Sök sanningen! Och förde den dig till Helvetets portar, knacka på!”
Endast om man som konstnär går i kamp med demonerna kan man skapa det komplexa, mångfacetterade och levande verket. Det räcker inte att vara en konst- och historievurmande goddagspilt. Det är vad jag tycker mig se i Faust-dramat. Det hela blir på så sätt självbespeglande: Goethe skildrade en märklig man som blir symbol för konstnären, ungefär som Shakespeare gjorde det med Prospero i ”Stormen”.
Sant är även att Faust blev en symbol för den västerländska anden. Oswald Spengler kallade nya tidens Västerland – tiden efter medeltiden – för den faustiska eran. Det var just med Goethes figur som ledbild. Den sammanfattar det rastlösa geniet som vill göra allt och kunna allt, som inte vill bespara sig någon erfarenhet. Det är en anda som föds i renässansens Italien, hos spanska conquistadorer och hos västeuropeiska uppfinnare, kort sagt i den vite mannen av idag. Goethe ska ha credit för att han gav denna människa konstnärligt fattbar form i Faust-dramat.
– – –
Jag avslutar med att citera en dikt. Som sagt kan Goethes poetiska sida behöva en djupare genomgång, men nu kör vi det här.
Vad gäller Goethes lyrik så är den som antytt enkel men inte simpel. Men den är svår att översätta. Den berömda ”Über alle Gipfeln” är till exempel fulländad i original men på svenska vill det sig inte riktigt. Det finns säkert tio svenska versioner om inte fler. Att översätta denna dikt var vad svenska poeter brukade roa sig med en gång i tiden, när de hade tid över eller så. ”Alla” ville ge sin version. Här är i alla fall Verner von Heidenstams. Och den fångar det hela tämligen väl. Detta är Goethe som bäst, i en pregnant svensk tolkning:
Över alla toppar ro.
Knappt ett sus.
Alla vatten spegla klart
stillnat ljus.
Skogens fåglar i sitt bo
tystna nu.
Vänta, snart
vilar också du.
Relaterat
Ernst Jünger anses vara kontroversiell
Om skribenten: Lennart Svensson
