I föregående inlägg efterlystes "fler journalister av samma kaliber som Ulf Nilsson". Som bekant formar massmedia och politiken människors tankar varför fler herr Nilssons är nödvändigt.
I och med SDs inträde i riksdagen har en viss uppluckring av den mentala fångenskapen påbörjats i den politiska sfären. Inom den etablerade mediavärlden är bilden en annan. Gammelmedia, eller "fulmedia" som framlidne Weine Berg kallade dem, har ett närmast kompakt grepp om "verkligheten", även om internet – med de alternativa perspektiv som där erbjuds – alltmera börjat locka till sig människor som inte känner igen sig i de förras skildringar. I pappersform erbjuder Nationell idag, SD-Kuriren och i viss mån tidskriften Axess dylika alternativ.
Av Sveriges omkring 18 000 journalister finns det dock faktiskt några få, som förvisso inte är lika frispråkiga som Nilsson, men som likväl agerat mot den politiska korrektheten och nyanserat den gängse bilden.
Janne Josefsson har flera gånger påtalat att journalistkåren agerat allt annat än frihetligt, som här i Moderna Tider hösten 2002:
"Vi journalister har ett oerhört ansvar för att flykting- och invandrarfrågor inte kan diskuteras på ett vettigt sätt. Vi har fungerat som journalister i en totalitär stat och målat upp bilden av det mångkulturella samhället som problemfritt  precis som makthavarna har velat höra."
Carin Stenström anförde under sin tid som ledarskribent på Världen idag en rad klargöranden i linje med Josefssons. I Sydskånska Dagbladet har ledarskribenten Lars J Eriksson agerat i samma anda. Så även Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och Magnus Karaveli på Östgöta-Correspondenten. Nämnas bör också DN-journalisten Maciej Zarembas reportageserie om diskrimineringsindustrin häromåret.
Lars Åberg, som skriver i både Göteborgs-Posten och Sydsvenskan, har i flera års tid pekat på problem som följer i mångkulturalismens spår. Så har han tagit upp att rasistiska tendenser förekommer hos invandrargrupper. Han har lyft fram att det brittiska skolsystemet har utdelat tiotusentals disciplinära åtgärder mot barn som sagt politiskt inkorrekta saker. Liksom ovannämnda kolleger har han också pekat på att det är oerhört svårt att diskutera invandringsfrågan på ett öppet och sakligt sätt.
En tungviktare i sammanhanget torde vara Hans Bergström, f d redaktör och ledarskribent på Dagens Nyheter. När han i början av 00-talet slutade på DN, där han alltjämt skriver ibland, flyttade han till USA. I tidskriften DSM – Debatt-Sanningssökande-Mediakritik nr 3/03 intervjuades han av redaktör Jan Gillberg. Det är en av de absolut viktigaste skildringarna inifrån systemet, av en person som alltså fortfarande har en fot därinne. Bergström gjorde flera klarlägganden om mediasituationen i Sverige:
"Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60-talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv. Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna…”
I DN häromdagen skrev Bergström om uppståndelsen kring de påstådda, försiktigt invandringskritiska uttalanden som Carl Bildt och Tobias Billström, enligt dokument från Wikileaks, ska ha gjort. Bergström menar att det hade varit "ansvarslöst" om de två inte hade vidtagit åtgärder som annars hade lett till att "hela den svenska asylpolitiken brutit samman". I princip har väl ett sådant sammanbrott redan skett, något som Bergström tangerar i sin kritik av det politiskt korrekta språk(miss)bruket och idébygget:
"Illegala invandrare benämns med en eufemism ´papperslösa´. Hela världen ska få komma och bo i Sverige och ska också få gratis sjukvård här. Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater de förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier. Den som inte sjunger i total harmoni med änglarna utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist."
Här kunde Bergström naturligtvis ha lyft fram moderaterna, som med Reinfeldt i spetsen har borgat för den massivaste invandringsvågen tillika importen av arbetslöshet, bidragstagande, ångest, missbruk, kriminalitet, våld och otrygghet sedan arbetskraftsinvandringen på 60-talet. Att den asylrelaterade invandringen havererat, bekräftas av Bergström:
"Det är ett faktum att Sverige har misslyckats med att hantera senare års stora utomeuropeiska invandring. Professor Jan Ekberg vid Linnéuniversitetet visar att nu bara hälften av utomeuropeiska invandrare har arbete. Andelen är ännu lägre bland dem som kommit på senare år. Ur detta föds onda spiraler av utanförstående, förutom dryga finansiella kostnader."
Han menar också att ledande politiker "inom alla ansvarsbärande partier" liksom "en och annan journalist" inser detta. "Men inför offentligheten, när det bränner till, tar den politiska korrektheten över. Ingen får sjunga i disharmoni med änglarna."
I ett land så präglat av politisk korrekthet som det svenska, är det inte lätt att stå emot trycket och följa sin inre, moraliska kompass. Som den bekräftelsesökande varelse människan är, så rädd för att bli utstött, är det smidigare att sälla sig till flocken och dess krav på likriktning och mental kastrering. Emellertid torde alltfler inom journalistkåren komma att vända blickarna mot sådana som Nilsson och Bergström. Inspireras av dem att säga sanningen och kanske också bilda "kårer" inom kåren där man stöttar varandra. På så sätt skapas en snöbollseffekt som får igång det nödvändiga – fria – samtal om ett enormt problem som även journalisternas egna barn oundvikligen kommer att drabbas av.
Reaktion
Om skribenten: Järven
