Ett fenomén i tiden är så kallade "mmo:s", alltså massive multiplayer online. Det kändaste och populäraste spelet i den genren är, så vitt jag vet, World of Warcraft. Jag har provat två såna spel: World of Warcraft och Age of Conan. World of Warcraft spelade jag under några månader för ca 6 år sedan och har just gjort ett återbesök på ett par veckor. Age of Conan spelade jag ett par månader när det kom ut för några år sedan. Jag har även gjort ett återbesök i Hyboria, alltså Conans värld, nyligen. Ett mmo är alltså ett spel där tusentals spelare kan vara uppkopplade samtidigt och interagera med varandra. De löser olika uppgifter tillsammans, slåss med varandra och säljer saker till varandra. Vissa tycker att det är kul med rollspel och organiserar olika event där de får ge utlopp för sin fantasi. Allt är centrerat kring en virtuell karaktär som du försöker göra så kraftfull som möjligt. De flesta vill dessutom att karaktären ska se häftig ut.
Spelen har en inre ekonomi. Du tjänar virtuellt guld genom att utföra olika uppdrag eller genom att tillverka saker. Sedan kan du använda "guldet" till att köpa saker från andra spelare. En intressant sak är att det inte finns någon gräns mellan den verkliga ekonomin och spelets inre ekonomi. Folk köper virtuella saker till sina virtuella karaktärer för riktiga pengar. Därför har det uppstått företag i Kina och andra låglöneplatser där de anställda spelar World of Warcraft och säljer spelets guld till spelare i väst för riktiga pengar. På spelslang kallas de "goldfarmers".
En sak som har slagit mig är hur mycket tid många spelare lägger ner på de här spelen. Ett vanligt datorspel är kanske kul ett par veckor eller någon månad, men de här spelen har spelare som stannar i många år. När jag återbesökte Wow nyligen fick jag skäll av en grupp spelare som jag hade slagit mig samman med för att utföra ett uppdrag på en farlig plats (Shadowfang Keep). De rörde sig extremt snabbt och verkade veta varenda detalj på platsen. Jag såg inget liknande för 6 år sedan så min gissning är att spelarna i den gruppen hade gjort samma sak dussintals gånger sedan dess. För dem rörde det sig om en väl inövad rutin, medan jag visserligen har varit där någon gång förut, men jag minns inte var man ska se upp och exakt vad man ska göra på varje plats. På internetslang kallas en sådan spelare för en "noob", vilket jag tror står både för "nobody" och "newbie". Ordet kan användas både med ett vänligt leende och med ilsket förakt.
Den spelstil som jag tycker både är roligast och samtidigt mest frustrerande kallas PvP, alltså player versus player. Alternativet kallas PvE, alltså player versus environment. Även om det används AI för att göra datorstyrda utmaningar (PvE) mer spännade så tenderar de ändå att bli förutsägbara, vilket andra spelare inte är. Ofta kan PvP urarta till en sinnesslö massaker där alla springer omkring och slår ihjäl varandra utan urskiljning och utan plan. Men den roligaste perioden under min tid i Wow var när jag började leda grupper i striderna (Capture the Flag odyl). Det är ofta svårt att få ordning på grupperna, men efter ett tag började de andra spelarna lyda mig. Eftersom vi oftast vann tävlingarna så kom samma spelare tillbaka och plötsligt hade jag ett litet stridsteam på nätet. Men det var också då som jag började undra vad sjutton jag sysslade med egentligen. För det slukade fruktansvärt mycket tid. Först var det roligt, men sedan blev jag mer och mer frustrerad, innan jag efter ett par månader blev så trött på att ägna flera timmar varje kväll åt ett dataspel att jag svor för mig själv att aldrig någonsin ge mig in i något liknande igen. Den där karaktären man bygger upp i den virtuella världen får ett eget liv. Den har relationer, andra spelare har förväntningar som ska mötas, den tävlar med de andra spelarna etc. För en del blir det en livsstil. Det är alltså inte längre ett spel för dem, utan snarare deras liv.
Mitt återbesök de sista veckorna handlade delvis om nyfikenhet: vad händer i den världen? Dels handlade det om en slags antropologisk undersökning av människorna där. Ett mmo kan också ses som ett avancerat chattprogram, där man kan läsa vad andra spelare tänker och känner. När jag följde chatten i Age of Conan under några timmar häromdagen slogs jag av hur frustrerade många verkar. Flera kommentarer gav mig en känsla av människor som har fastnat i något som de inte trivs med, men att de inte kan komma loss. Samma sak har jag lagt märke till i Wow. Det finns oerhört mycket frustration där. På ytan ter det sig så enkelt: om du inte har roligt med datorspelet är det bara att stänga av och göra något annat. Men på ett lite djupare plan är det nog inte alltid så enkelt. Särskilt inte för någon som mer eller mindre har flyttat in i spelet och bott där i flera år.
Varför spelar man då såna spel? Det är roligt, åtminstone till en början. Men efter ett tag kan det lätt bli frustrerande eftersom många spenderar många timmar om dagen i en fantasivärld. Det kan samtidigt vara svårt att sluta eftersom man har byggt upp relationer i spelet. Man hjälper varandra och det byggs upp förväntningar. En spelare lärde jag känna lite mer, det visade sig vara en ensamstående mor som bor i London. En annan var en tjej från Rumänien. Jag tror att jag fick kontakt med dem för att det finns många omogna tonåringar och stollar som tappar koncepten när de får reda på att deras spelkamrat är av motsatt kön. Men jag var bara vänlig mot dem och gjorde inga konstigheter. Så lätt kan det vara att få kontakt med motsatta könet i den miljön. En del påstår att det inte finns kvinnor där, men det intrycket uppstår nog ofta för att de själva beter sig på ett sätt som gör att kvinnorna inte avslöjar sig. Spelarna är också i alla åldrar. De flesta är nog ganska unga, men man hör ofta kommentarer om frun, mannen eller barnen o.dyl., så det är blandat. Det märks också på kommentarerna att en del är mogna, medan andra måste vara mycket unga.
En sak man ofta hör ironiska kommentarer om i den här typen av spel är "no-lifers". Det är såna som har blivit helt uppslukade av spelet på det verkliga livets bekostnad. Man kan ofta se grupper med spelare som bara står och visar upp sig på centrala platser. De har nått högsta nivån och har skaffat den bästa utrustningen och allt som återstår för dem är att stå och visa upp sin imponerande fantasifigur i en fantasistad.
En speltidning på nätet heter mycket passande "The Escapist". Eskapism är nog just vad det handlar om. Eskapism kan vara helt okomplicerat, alla behöver koppla av lite ibland. Men nu talar vi om spel som slukar oerhört mycket tid. Jag har full förståelse för att folk kan ha ett behov av att fly undan saker och ting en tid. Utan att gå in alltför mycket på personliga detaljer var det ett av skälen till att jag lät några månader ätas upp av Wow. Jag har redan nämnt att jag har en dotter som bor i ett annat land på bloggen. När hennes mamma tog henne dit hade jag ett behov av en tids eskapism. Från egen erfarenhet kan jag alltså säga att mmo:s är mycket kraftfulla eskapistiska droger. De är beroendeframkallande, men inte lika starkt som alkohol eller för den delen heroin. De håller effektivt uppmärksamheten borta från känslor som man inte vill möta. Det kan vara precis vad man behöver ett tag. Men om man aldrig vänder tillbaka för att möta det obehagliga så kan man heller inte gå vidare. Det obehagliga kan också ha uppstått av spelet. Om man ägnar för mycket tid åt det så har man ju inget riktigt liv längre. Det måste vara en mycket obehaglig känsla som man inte gärna vill möta. Det tror jag kan förklara frustrationen som ofta framträder starkt i chatten.
Jag avslutar med några ord från "The manifesto of the New Right":
"Thus, modernity has given birth to the most empty civilization mankind has ever known: the language of advertising has become the paradigm of all social discourse; the primacy of money has imposed the omnipresence of commodities; man has been transformed into an object of exchange in a context of mean hedonism; technology has ensnared the lifeworld in a network of rationalism—a world replete with delinquency, violence, and incivility, in which man is at war with himself and against all, i.e., an unreal world of drugs, virtual reality and media-hyped sports, in which the countryside is abandoned for unlivable suburbs and monstrous megalopolises, and where the solitary individual merges into an anonymous and hostile crowd, while traditional social, political, cultural or religious mediations become increasingly uncertain and undifferentiated."
Om skribenten: Joakim Fredriksson
