Bland de grundläggande frågor ett samhälle har att ta ställning till finns de som rör familj och barn, det såkallat biopolitiska. Vad är exempelvis en familj? Vilka är skillnaderna mellan barn och vuxna? Vem ska uppfostra barn? Hur många barn är det normalt att ha? Et cetera. Den som kontrollerar detta område formar i hög grad framtiden, både genom att forma de nya generationerna och genom att påverka deras storlek. I den terapeutiska staten innebär ”den långa marschen genom institutionerna” att små grupper med koppling till 1968 års idéer i hög grad kommit att ta kontroll över det biopolitiska i allmänhet och barndomen i synnerhet, detta utan någon föregående demokratisk process eller legitimitet. Exempel på detta är genuspedagogik i förskolan och ideologiska inslag i undervisningen. Man har i Sverige i praktiken omöjliggjort för föräldrar att hemundervisa sina barn, samtidigt som man underlättar för föräldrar att genom friskolor separera sina barn från det mångetniska experimentet. Et cetera.

Besorgte Eltern

En liknande process har ägt rum i Tyskland, det tycks också som om den vad gäller sexualundervisningen gått längre än i Sverige. Detta har av en del tyska föräldrar definierats som ”Frühsexualisierung”, ”för tidig sexualisering”. De flesta kan hålla med om att någon form av sexualundervisning kan vara positiv, i Tyskland tycks den däremot inledas för tidigt och innehålla tveksamma inslag. I stora delar av Tyskland finns också djupt kristna, vilket även det skiljer landet från det mer sekulariserade Sverige. Dessa föräldrar inser att det finns en intressekonflikt när kulturradikala pedagoger genomdriver sin egen agenda i skolan, dessutom utan dialog eller demokratisk process. Vissa av dessa tyska föräldrar har grundat organisationen Besorgte Eltern, ”bekymrade föräldrar”.

Man kan identifiera flera intressanta inslag hos Besorgte Eltern. Så har de samma strategi som Pegida och franska La Manif Pour Tous, med återkommande offentliga demonstrationer. Det växande antalet deltagare demonstrerar dels att det inte rör sig om någon liten sekt, dels har det en psykologisk effekt. ”Wir sind das Volk” är ett återkommande uttryck i Pegidas demonstrationer, och gemenskapen med andra fullt normala människor torde ha en positiv effekt även för de bekymrade föräldrarna. Man visar kort sagt både sig själv och andra att man finns.

I likhet med Pegida har organisationen också riktat in sig på en aspekt av den officiella ideologin som är särskilt spektakulär och särskilt illa sedd. De flesta tyskar är trötta på ”islamiseringen”. Många har också svårt att sympatisera med den lilla minoritet som kontrollerar tysk sexualundervisning, och som utnyttjar denna kontroll för att genomföra en sexuell revolution och skapa ”den nya människan” von oben.

Vad man också kan iaktta är hur motståndet mot ”Frühsexualisierung” förenar människor från både höger och vänster. Där finns de kristna, av Besorgte Elterns geografiska utbredning att döma sannolikt främst katolska, föräldrarna, liksom ett synligt inslag med ursprung i Afrika (sannolikt kristna även de). Men det är egentligen ingen höger-vänsterfråga, så där finns också en nytänkande vänster. Så har Farida Belghoul, en gång en av de ledande antirasisterna i Frankrike men efter en politisk omvärdering nu närmare Egalite et Reconciliation, engagerat sig för föräldrarna. Så har även Jürgen Elsässer tagit ställning för dem. Han har talat vid demonstrationer, han har också ägnat ett specialnummer av sin tidskrift Compact åt elitens krigsförklaring mot barn och föräldrar. Elsässer har sina rötter i den ”anti-Deutsche” miljön, en uttalat anti-tysk vänster, men har med åren utvecklats i en populistisk riktning där han försvarar nationens suveränitet, kritiserar kampanjen mot Ryssland, och även deltar i Pegidas demonstrationer. Givet kopplingen mellan populism och folkvilja är inget av detta särskilt märkligt, det tyska folket vill varken ha krig med Ryssland eller ”islamisering”.

Feindbild Familie

Mot vilka grupper är det då de bekymrade föräldrarna, Belghoul och Elsässer står? Vi kan här identifiera den ”vänster” som reagerar med våld och oväsen när andra försöker föra en offentlig diskussion. Besorgte Elterns demonstrationer har angripits flera gånger, angriparna har genom sitt agerande också bekräftat riktigheten i föräldrarnas ”wir sind das Volk”. De har bland annat skickat minderåriga till sjukhus och försökt bombardera fredliga meningsmotståndare med avföring. På den nivån befinner de sig, och mer behöver inte sägas om det.

Mer intressant är då de grupper för vilka stenkastande gaphalsar mest är nyttiga idioter. Vi kan då identifiera en agenda som funnits sedan 1968, där ”Frühsexualisierung” ses som något progressivt och positivt, ett led i skapandet av ”den nya människan”. Vi har här kända exempel som nordamerikanska NAMBLA och svenska Pedofila Arbetsgruppen (på sin tid nära knuten till RFSL). Men vi har också, idag framträdande, tyska politiker som Jürgen Trittin och Daniel Cohn-Bendit. Den senare anknyter till en ideologisk strömning, där även feministiska Andrea Dworkin ville se ett avskaffande av incesttabut. Denna aspekt av 1968 ledde, föga förvånande, till en ”back-lash” och en kollektiv minnesförlust. ”Alla” ”vet” att NAMBLA är en liten extrem och isolerad grupp, och att det aldrig fanns någon reell koppling mellan 1968 och Frühsexualisierung som mål. Men uppenbarligen har liknande tankar, inte minst en liknande sensibilitet, överlevt bland en del av de individer som gjorde ”den långa marschen genom institutionerna”. Därav den gradvisa förändringen av sexualundervisningens innehåll. Därmed inte sagt att dessa individer är pedofiler, däremot har de en annan syn på behovet av en frizon för barn och på fenomenet tabun än de flesta av oss andra.

Vilket i sin tur kan tjäna som en katalysator för en sedan länge nödvändig diskussion om hur vi ser på familjer, barndom och liknande frågor. Den centrala frågan här är om föräldrar har rätten att påverka vilka budskap deras barn nås av, eller om barn ägs av staten. Ytterst har vi två radikalt olika världsåskådningar som här står mot varandra, där den ena sidan har en i grunden extrem syn på statens befogenheter och ”den nya människan”, i praktiken en jag-svag androgyn, som utopiskt mål. Det är en viktig konflikt, och de bekymrade föräldrarna har gjort en viktig insats genom att identifiera och namnge den.

En viktig fråga de oroliga föräldrarna även väcker är i vilken mån liknande strategier skulle fungera i Sverige. Det kan vara något för inhemska kristna att reflektera kring. Man kan naturligtvis också fråga sig om det är pedagoger med rötterna i freudo-marxismen eller det på bred front sexualiserande konsumtionssamhället som är det stora problemet, det ena utesluter dock inte det andra.

Besorgte Eltern
Compact – Feindbild Familie
Russia Today – Clashes with police as sex education protesters attacked in Germany

Relaterat

1968 och pedofilin
Ullerstam och nuliberalismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.