Vad händer när olika delar av kulturmarxismen kolliderar, exempelvis feminismen och ”antirasismen”? Detta har kallats PK syntax error, och är inte alldeles ovanligt. Ett exempel är uppståndelsen kring projektet Hollaback, där en kvinna promenerat omkring i New York i 10 timmar och filmat hur hon bemötts av olika män. En del har gett henne komplimanger, andra har varit mer obehagliga i sin uppvaktning. Filmmaterialet har sedan klippts ihop till en 2 minuterssnutt. Vi ser Shoshanas film här:
Tanken bakom projektet är feministisk, utgångspunkten är att kvinnor trakasseras och sexualiseras i det offentliga rummet och att detta är ett problem vi sällan talar om. Med filmen visas detta, så att vi kan prata om det och förbättra situationen. Resultatet har dock inte varit det avsedda, för filmen kolliderar med en annan kulturmarxistisk sensibilitet, ett annat narrativ. Nämligen det ”antirasistiska”. Detta då de flesta männen i filmen är av annan härkomst än europeisk, vilket kan ge intrycket att europeiskättade män är underrepresenterade vad gäller beteendet och bekräfta stereotyper. Twittraren Roxane Gay var tidigt ute, och reagerade med orden:
The racial politics of the video are fucked up. Like, she didn’t walk through any white neighborhoods?
Hanna Rosin på Slate följde sedan upp med artikeln The Problem With That Catcalling Video. En pudel kom snabbt, filmskaparna framförde att trakasserierna kommit från män från alla bakgrunder men vad gällde de vita männen ”a lot of what they said was in passing, or off camera”. Om detta är sant eller inte kan vi i denna politiskt korrekta era tyvärr inte avgöra, vi vet bara att om filmskaparna inte uttryckt sig på det viset hade deras situation snabbt blivit betydligt mer obehaglig.
Metaanalys
”Hollabackgate” är ett intressant exempel på PK syntax error. Ett feministiskt projekt råkar provocera ”antirasistisk” sensibilitet, snabbt handlar det hela om rasism, en pudel görs, och projektet rinner ut i sanden. Detta bekräftar misstanken att feminismen är den svagaste länken i den politiskt korrekta kedjan, vid konflikter är det feminister som retirerar. Gissningsvis beror detta på att många feminister tar kulturmarxismen som helhet på sådant allvar att de är mottagliga för anklagelser från andra grupper om att inte vara politiskt korrekta nog. Samtidigt som många andra självutnämnda grupprepresentanter i regnbågskoalitionen hellre ser dem som ”vita” än som ”kvinnor”.
Det hela bekräftar också Steve Sailers ord om att ”political correctness is a war on noticing”. Varken Hanna Rosin eller Roxane Gay ställer sig själva frågan om överrepresentationen av icke-vita i Hollabackfilmen kan bero på en överrepresentation i verkligheten. Frågan är ointressant, politiskt korrekta rör sig numera mer i språkets och symbolernas sfär än i det konkreta. Även vi ska idag röra oss i idéernas värld, även om Hollabackgate kan ge upphov till intressanta reflektioner kring biologiska skillnader mellan människor.
Fokus på ord och symboler skiljer delvis politisk korrekthet i USA från Europa, där filmstudenten Sofie Peeters med sin dokumentärfilm Femme de la Rue skildrade en liknande situation på Bryssels gator. Peeters var öppen med att det främst handlade om män med immigrantbakgrund. Även Peeters beskylldes för att vara ”rasist”.
I debatten har det alltså hittills handlat om könsmaktordning och/eller rasism. Detta har också gällt många kommentarer som inte är politiskt korrekta, man har velat se det som ett bevis på att vita män i New York inte beter sig lika illa i det offentliga rummet som andra grupper. Och i förlängningen att kvinnor bör bryta med den ”antirasism” som förhindrar diskussion av frågan, genom att ”check your privilege” ständigt kastas i ansiktet på den som råkar beröra den.
Två andra aspekter kan också identifieras, man kan tala om klass och mångfald. Jack Donovan snuddar vid klassaspekten i sin kommentar, betitlad I don’t care. Han konstaterar dels att bakom de snyfthistorier vi regelbundet serveras finns en cynisk urvalsprocess. Donovan skriver:
It’s all manipulation – a political plucking of one bit of human suffering out of an unperceivable expanse of human suffering, all to serve this agenda or that one.
Sedan fortsätter han:
Some kid in Africa probably got his head sawed off with a butter knife while Shoshana experienced the nightmare of catcalling in New York City. No one cared, because they weren’t told to care. Given their perceivable social class and sex, the guys who were expressing their admiration for Shoshana have probably experienced far more brutality than being propositioned for sex. And no one cared when it happened. Shoshana is just the squeaky wheel who wants to be lubricated with your tears.
Men klassperspektivet är numera osynligt i den politiska korrektheten, även om vi vet att vissa former av politik slår sönder bostadsområden och familjesystem. Sådana projekt som ekonomisk globalisering och angrepp på kärnfamiljen som ideal har slagit hårt mot, bland annat, den afro-amerikanska befolkningen, och en bieffekt är att en del män skriker efter förbipasserande kvinnor mitt på dagen istället för att spendera tiden på sitt arbete eller med sin familj. Detta är ingen ursäkt, men det är en del av bakgrunden. Det är heller inget ”progressiva” som Shoshana eller Rosin lär beröra.
Lika intressant är mångfaldsaspekten. Olika kulturer har olika syn på sådana grundläggande saker som anständighet, kvinnlighet, inviter, och mycket annat. Det är fullt möjligt att uppvaktning i en del miljöer Shoshana passerade antar former som för henne framstår som mer direkta än hon är van vid. Det är också möjligt att en del av de män Peeters passerade betraktar en ensam kvinna i det offentliga rummet som en moralisk anomali, som potentiellt promiskuös. Om detta kan vi ha många åsikter, vi kan rentav hitta svaga punkter i alla kulturer, men det är en form av kulturell mångfald som är mer djupgående än att olika kulturer har olika maträtter (det hela kan givetvis även ha en viss koppling till en annan form av mänsklig mångfald, under 10 timmar hinner man passera ett par rena idioter). Vi kan också identifiera ett inslag av etniska relationer här, det är problematiskt när män ur en viss etnisk grupp trakasserar kvinnor ur en annan. ”When in Rome, respect the Roman women”, torde vara en fullt normal förväntan i ett mångetniskt samhälle där olika kulturer ska samexistera så smidigt som möjligt. Men för en Rosin är det sannolikt ännu en form av ”rasism” att förvänta sig detta.
Kulturkamp
I said, where my fat ass big bitches in the club?
Fuck the skinny bitches! Fuck the skinny bitches in the club!
I wanna see all the big fat ass bitches in the muthafuckin’ club
– Nicki Minaj, Anaconda
Vi kan också identifiera det kulturspecifika, rentav eurocentriska, i tankegångarna bakom Hollaback. Detta då projektet sorterar in komplimanger och rena trakasserier i samma kategori. För en viss kategori feminister är detta en logisk följd av begreppet objektifiering, men det är inte nödvändigtvis en inställning som är global. Tvärtom är det en kulturspecifik inställning, som vuxit fram i nordeuropeiska och -amerikanska samhällen under sent 1900- och tidigt 2000-tal. Om alla kulturer är lika goda är det en form av kulturimperialism att försöka göra ett så historiskt och geografiskt specifikt synsätt till en universell regel. Inte alla ser det som ett övergrepp att bli kallade ”nice”.
Vi kan tala om en kulturkamp, mellan en viss form av feminism och ett antal lokala kulturer. Vi kan också identifiera den övergripande kulturkamp som feminismen ständigt förlorar genom walk over. Det handlar om kampen mot konsumtionssamhället och populärkulturen. Denna förmedlar i hög grad könsroller som är djupt problematiska för feminismen. Problemet är att de har sitt ursprung i afro-amerikansk ghettokultur, eller i varje fall tycks ha det. Man kan nämna sådant som Nicki Minajs Anaconda eller T.I:s Whatever you like (den hugade kan göra en egen könsmaktsordningsanalys av texter och videor). Den gamle rapparen DMX har beskrivit hur musikindustrin hade högst specifika förväntningar på honom, det handlar alltså om mer än bara ”ghettokultur”. Det är en ghettokultur som noggrant anpassats till skådespelet och musikindustrin.
Detta inser dock inte de flesta feminister, lika lite som de inser att det handlar om en afro-amerikansk kultur bland flera (det finns afro-amerikanska kulturer som är synnerligen konservativa). Istället för att konstatera att ”detta är kvinnofientlig och andefattig skit” anstränger man sig därför att analysera det som nya former av feminism eller att helt enkelt tiga om det. Gissningsvis är det ett reellt moment 22, för alternativet till denna strategi är att utmålas som vita, tråkiga medelklasskvinnor, möjligen även som oattraktiva sådana. ”Check your privilege/håll käft”.
Man kan i varje fall konstatera att feminismen har ett val. Antingen är man primärt en del av subversionen, och finner glädje i allt som underminerar västerländsk civilisation. Eller så är man primärt en kvinnorörelse, och då måste man ibland sätta ner foten även mot inslag i populärkulturen som har en, i grunden tämligen diffus, koppling till afro-amerikansk ghettokultur. När dessa inslag gör samhället mer sexualiserat, mer osäkert och mer vulgärt. De feministiska traditionerna saknar inte teoretiska och intellektuella redskap för att problematisera populärkulturen, det är viljan och modet som saknas.
Samtidigt bör man inse att populärkulturen i sig inte är det stora problemet. Det stora problemet är globaliseringen som slår sönder lokalsamhällen, och kulturmarxismen som undergräver deras motståndskraft. Vi är kort sagt tillbaka i Jack Donovans resonemang.
Relaterat
Motsättningar i regnbågsalliansen – frågan om djuren
Motsättningar i regnbågsalliansen – LGBT
Motsättningar i regnbågsalliansen – Rasifierade kroppar
Motsättningar i regnbågsalliansen
Om skribenten: Joakim Andersen
