Man kan säga en del om ett samhälle genom dess populärkultur. Så antydde science fiction-genren under mitten av 1900-talet, med Star Trek som särskilt bra exempel, tron på en ljus framtid. Sådan science fiction görs sällan numera, istället framstår Elysium, Oblivion och Planet of the Apes som dystopier där många av vår tids orosmoln mer eller mindre explicit behandlas.

Transhumanismen

Students of political correctness will cringe at the thought of conferring superlative powers on an elite, but the long-term survival of the human species is more important than historically contingent factors that are based on nothing more than the preoccupations of an unexpectedly influential cadre of Berkeley students in the 1960s.
– Michael Anissimov om kopplingen mellan transhumanism och neoreaktion

Under 2014 har vi också fått se många filmer som knutit an till transhumanismen. Transhumanismen är en samling besläktade rörelser, vilka förespråkar användandet av teknologins möjligheter för att skapa en bättre mänsklighet. Här samlas såkallade abolitionister, som vill avskaffa mänskligt lidande, människor som likt Aubrey de Grey arbetar för att förlänga människans friska liv, kryoniker som forskar kring nedfrysning, och andra. En del intresserar sig för möjligheten att ladda upp medvetandet, andra för robotproteser. Ett relativt återkommande begrepp är singulariteten. Det innebär en punkt i historien när uppfinningstakten plötsligt accelererar, exempelvis på grund av att människan lyckats skapa artificiell intelligens med förmåga att förbättra sig själv. Om detta är en utopi eller dystopi kan naturligtvis diskuteras, liksom i vad mån transhumanismen reproducerar ett antal tveksamma aspekter av det moderna samhället (teknologin som lösning på en dålig antropologi exempelvis, vilken för tankarna till Thiriarts distinktion mellan ”be more” och ”have more”).

Många transhumanister är materialister med i grunden humanistiska utgångspunkter, men det finns också transhumanister vilka rört sig åt höger. Det finns olika skäl till detta, bland annat insikten att ett mer ofritt samhälle som lägger allt större delar av sin ekonomi på massinvandring är ett samhälle där transhumanistiska framtidsprojekt framstår som allt mindre sannolika. Transhumanister som rört sig åt höger inkluderar bland annat Rachel Haywire och Michael Anissimov.

Några filmer som tagit upp transhumanistiska element är Her, Transcendence, Lucy och Automata.

Her

Her, an occasionally comic love story about a virtual girlfriend who turns out to be as high maintenance as most real ones, isn’t a bad movie. But critics’ rapturous response says more about how adroitly Jonze pushed their class marker buttons.
– Steve Sailer

Her är en lågmäld film, Spike Jonze har både skrivit manus och regisserat. Året är 2025, och Los Angeles tycks ha hipsterifierats totalt. Etniska minoriteter och bilar finns exempelvis knappt. Distansen mellan människor tycks ha vuxit, och vi följer en introvert man spelad av Joaquin Phoenix. Skeendet tar sin början på allvar när han får ett operativsystem med artificiell intelligens, vid namn Samantha. Hon visar sig snart ha en personlighet, och de båda blir kära. Elementet av singularitet blir snabbt tydligt, Samantha och de andra operativsystemen utvecklas på kort tid bortom det mänskliga.

Steve Sailer har noterat hur skickligt Jonze vänt sig till målgruppen SWPL (vita, liberala hipsters) med filmen. Han trycker på alla deras knappar, och Her fick också goda recensioner. Sailer misstänker rentav att det rör sig om ett skämt från Jonzes sida. Oavsett vilket är det en relativt bra film, även om den är lite lång. Det transhumanistiska elementet hanteras i varje fall på ett intressant sätt. Dels berörs det moderna problemet med människor vars näsor konstant är försjunkna i smartphones, dels ställs frågan vad en överlägsen artificiell intelligens överhuvudtaget ska ha människor till. Ser man den ur Sailers perspektiv, som en film skräddarsydd för en viss etno-social grupp, får den också en extra dimension.

Steve Sailer – Her: A Two-Hour Put-On?

Transcendence

I likhet med Her är Transcendence i grunden en romantisk historia, med tydligare koppling till de etiska och politiska frågor transhumanismen ställer. För vad blir relationen mellan den transhumana eliten och alla andra människor? I filmen spelar Johnny Depp en ledande forskare på området artificiell intelligens. Han utsätts för kritik och hot från teknokritiska grupper. Skeendet leder till en sorts individualiserad singularitet, där ett mänskligt medvetande laddas upp på internet. Det blir snabbt allvetande, och kan skapa banbrytande uppfinningar. Gränsen mellan allvetande och allsmäktig blir snabbt diffus, och en konflikt uppstår mellan den transhumane och den övriga mänskligheten.

Det är i likhet med Her ingen dålig film, tvärtom finns ett tragiskt element som gör den sevärd. Samtidigt är det ingen storfilm, Depps skådespelartalang kommer heller inte till sin rätt.

Lucy

I Her spelar Scarlett Johansson operativsystemet Samantha, och i Lucy återvänder hon till den transhumanistiska sfären. I centrum här står en drog som gör att människor kan använda mer än 10% av sin hjärnkapacitet, och vilka följder det får. Återigen handlar det om en individualiserad singularitet, och om ett sorts förgudligande. Gissningsvis är detta en utbredd fantasi, skillnaden mellan Lucy och Transcendence är att Depps karaktär åtminstone har fått ägna ett liv åt studier och forskning innan han vinner sitt pris. I Lucy är det något som bara händer, filmen saknar också det inslag av romantik och tragedi som gör Transcendence intressant. Överhuvudtaget upplever jag den mer som en tveksam fantasi om gratis allmakt, man kan nämna den märkliga moralen i en film där huvudpersonen utan samvetsbetänkligheter har ihjäl oskyldiga poliser och taxichaufförer men låter gangsters leva. Kort sagt är det inte en lika intressant film som de andra tre, Limitless med Bradley Cooper behandlar förövrigt temat med en drog som gör sin användare hyperintelligent bättre. Moraliska frågor om relationen mellan människa och post-människa väcker i varje fall Lucy.

Automata

Mest givande i sammanhanget upplever jag Automata. Den utspelar sig i en framtid där miljökatastrofer utplånat de flesta människor, och där radioaktivitet och frätande regn tvingat ihop de överlevande i städer, omgivna av öken. För att kunna vända ökenspridningen byggde man ett stort antal robotar, såkallade Pilgrims. De misslyckades visserligen, men finns fortfarande i stort antal kvar. Huvudpersonen Jacq Vaucan, spelad av Antonio Banderas, arbetar åt robottillverkaren ROC med att utreda försäkringsärenden som involverar robotar.

Filmen för tankarna till Blade Runner, inte minst med sin inledningsscen och det frätande regnet. Det dystopiska draget är också tydligare, det är en framtid där de flesta människor dött. Robotarna är inte heller lika mänskliga som K. Dicks replikanter. Istället är de lika främmande som utomjordingarna i District 9. Likheten är tydligare med Asimovs robotböcker, för i centrum för handlingen står de två protokoll som styr robotarna. De kan inte skada något levande, och de kan inte bygga om sig själva. Det sistnämnda är till för att skydda människorna, för att undvika att de börjar förbättra sig själva med en singularitet som följd.

Både filosofiskt och estetiskt är det en intressant film, vacker och märklig, av de fyra befinner den sig i en klass för sig. Den har dock fått ganska dålig kritik, vilket kan bero på det långsamma berättandet. Men estetiskt är det en intressant film, där inte minst robotarna skickligt framställs som främmande (”Other” istället för ”Same” för att återknyta till de Benoist). Ett inslag som blir tydligt i Automata är också roboten som ett angeliskt väsen. Å ena sidan är de homo sacer, en människa där allt som gör oss mänskliga skalats bort, vilket ihop med deras protokoll gör att de framstår som märkligt sårbara. Dessa könlösa väsen, utan allt det som kan göra människor mindre än människor, framstår samtidigt som en sorts änglar. Här finns paralleller till operativsystemen i Her, kanske säger det något om undermedveten längtan efter det mer-än-mänskligas återkomst även i ett till namnet sekulariserat samhälle. I flera av filmerna kan man också identifiera behovet av en deus ex machina. Människan har hamnat i en situation hon själv inte kan ta sig ur, och i avsaknad av en gud tycks det bara vara en individualiserad singularitet som kan rädda henne.

Anissimov – Reconciling Transhumanism and Neoreaction
Michael Nordlind – Blade Runner – Futurism och Tradition

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.