Svensk offentlighet har ofta i sin dumhet något förkrossande över sig. Dumheten är så monumental, så inskränkt och så allomfattande, att blotta tanken på att bemöta den väcker känslor av olust. Gomez Davila skriver i en av sina aforismer att den underlägsne alltid får rätt i en argumentation, eftersom den överlägsne nedlåtit sig till att argumentera. Och i förhållande till det svenska debattklimatet är snart sagt alla att betrakta som överlägsna.
Snarare än att bemöta kan man dissekera och analysera, likt en läkare studera sjukdomssymptom hos ”Europas sjuke man”, och på så vis ta det hela på lite mindre allvar. De senaste dagarna har det då funnits tre uttryck för intellektuellt ohederlig argumentation (egentligen betydligt fler än tre, men dessa är av principiellt intresse). Vi ska dissekera de tre uttrycken en i taget.
Sverige och slaveriet
But then, how can the marginal politician impose a single narrative on the entire society or on distinct cultures? How can he impose politically correct idioms?
– Gilad Atzmon
Så skrev Zakarias Zouhir, ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm, en debattartikel om den svenska slavhandeln. Den avslutades för 168 år sedan. Som följd av detta kräver Zouhir dels ett monument, dels att 9 oktober blir en officiell minnesdag. Debattartikeln innehåller dels tveksamma faktauppgifter, dels utgår den från tveksamma perspektiv.
Så skriver Zouhir att ”den transatlantiska slavhandeln är utan tvekan det värsta brottet mot mänskligheten i människans minne”. Mot detta skulle bland annat många överlevande från Andra världskriget, både judar och icke-judar, sannolikt ha en del att invända. Det finns även andra omfattande folkmord som kan tävla med den transatlantiska slavhandeln, men frågan är varför man överhuvudtaget har detta behov av att tävla i ohyggligheter. Sådant tävlande smutsar ned.
Zouhir skriver också att den svenska ambassadörens till Karibien förvåning att Sverige är med på listan över slavhandlande nationer ”är bara ytterligare ett bevis på att Sverige är det europeiska land som har svårast att bekänna sin roll i den transatlantiska slavhandeln och att mycket återstår att göra för Sveriges regering.” Även detta är ett spektakulärt påstående det är svårt att helt okritiskt ta till sig.
Vad vi kan konstatera är i varje fall att den transatlantiska slavhandeln var ett omänskligt företag, som ledde till mycket lidande. Problem uppstår emellertid när man gör ideologi av det, vilket är vad Zouhir ägnar sig åt. Detta inte minst då det är en ideologi med dålig förankring i verkligheten. Så missar den till att börja med klassperspektivet. Mig veterligen var inte mina förfäder, vare sig i Sverige eller Danmark, inblandade i slavhandeln. Av Zouhirs efternamn att döma är det tveksamt om hans var det heller. Några av mina danska förfäder kan däremot ha varit offer för det danska stavnsbaandet, en form av livegenskap som avskaffades först efter 1788. Detta påminner oss om det faktum att väldigt många européer historiskt varit offer för ofrihet. Så vet vi idag att den transatlantiska slavhandeln föregicks av export av européer till Nordamerika och Karibien, så kallade indentured servants. Eftersom man enbart ”ägde” dessa en begränsad tid utnyttjades de ofta ännu mer hänsynslöst än de trots allt ganska dyrbara slavarna. Jim Goad har med utgångspunkt i forskningen visat att fenomenet indentured servants både i omfattning och brutalitet kan tävla med slaveriet. Om vi nu vill ägna oss åt sådana tävlingar, för i så fall var även den muslimska slavhandeln med européer och afrikaner omfattande. Alla dessa företeelser var hemska på sätt vi inte kan föreställa oss, men de blir ideologi när vi väljer ut en av dem och implicit säger att detta var på riktigt, detta var värre än allt annat och det ska ha en minnesdag.
Men klassperspektivet påminner oss om att det var inte ”Sverige” som ägnade sig åt detta, och ”svenskarna” har därför ingen historisk skuld som ska leda till byggandet av monument eller liknande. Inte heller var ”Afrika” eller ”afrikanerna” offer. Det handlar om en oansvarig generalisering och essentialisering. Afrikanska hövdingar deltog aktivt i slavhandeln, flera riken uppstod som följd av den. Paradoxen är att en del ”afrosvenskar” faktiskt härstammar från dessa förövare. Men paradoxer är svåra att undvika när vi blundar för klassaspekten och generaliserar hela folk och kontinenter.
Värt att notera är också Zouhirs karaktär av symbolpolitiker. Det är också detta som gör honom till en i ordets negativa mening reaktionär figur, inte ens till nytta för de ”afrosvenskar” han vill representera. För om vi antar att vi befinner oss bland vuxna kan vi konstatera följande: inbördeskriget i Kongo är ett problem på riktigt. Massarbetslöshet och bostadsbrist är problem på riktigt. Inbördeskriget i Ukraina och hotet om storkrig i Europa är problem på riktigt. ”Afrofobi” är det inte. Och det är bara i Hollywoodfilmer man löser problem med monument och minnesdagar.
– Louis Moe
Hur hamnar då Zouhir i en sådan begränsad verklighetsuppfattning? Det kan här vara av värde att återknyta till Gilad Atzmons resonemang kring ”marginal identity” och ”marginal politics”. Det handlar om skapandet av en identitet, man är inte bara en svensk med afrikanskt påbrå utan man är en ”marginell afrosvensk”. Och denna marginella identitet kan inte existera utan en relation till ”centrum”, till majoritetssamhället, dess språkliga praktiker och maktstrukturer. Atzmons resonemang är intressant, inte minst då tendenser till marginell identitet kan återfinnas hos etniska svenskar, hos ”afrosvenskar” och den myriad av offeridentiteter som antas bära upp den politiska korrektheten. Att anamma en sådan marginell identitet är dock inte nyttigt. Atzmons resonemang hittar vi bland annat här:
Zionism and other Marginal Thought
Zouhirs artikel hittar vi här:
Sverige handlade också med slavar
Näthatarna och de oliktänkande
Robert Aschberg har de senaste åren gjort sig känd som en ivrig förespråkare för åsiktsregistrering och ”naming and shaming” av oliktänkande. Nu har han i ett debattinlägg krävt att notoriska näthatare av telekombolagen ska stängas av från deras tjänster. Det finns två infallsvinklar på detta. Man kan instämma med Aschberg, särskilt om man fokuserar på hans precisering: ”näthatare som bryter mot lagen och mot era regler”. Människor som ägnat sig åt grovt ”näthat”, grooming, dataintrång och liknande kanske inte ska ha internet.
Problemet uppstår när man sätter debattartikeln i ett sammanhang, och ser till Aschbergs egen praktik. Detta sammanhang antyder att det här handlar om den subtila glidning som är en central del av politisk korrekthet. Först säger man något allmänt som de flesta kan hålla med om, exempelvis att näthatare är dåliga. Därefter kommer en textmassa, och en subtil glidning, där den dåliga gruppen snävas in. Plötsligt handlar det endast om en viss grupp näthatare, exempelvis invandringskritiker. Aschbergs ord där han citerar Comhems regler, där kunderna förbinder sig att inte: ”göra eller sprida uttalanden som diskriminerar eller utpekar någon ras, hudfärg, kön, religion, tillhörighet till etnisk grupp eller sexuell läggning”, kan tyda på detta.
Aschberg är som person annars ett fascinerande samtidsfenomen. Vi har här en person som varit maoist och öppet samarbetar med våldsdömda vänsterradikaler, men ändå av samhället i stort betraktas som fullt rumsren och lämplig att ägna sig åt åsiktsregistrering och trakasserier av oliktänkande. Det är fullt möjligt, rentav troligt, att Aschbergs brytning med kommunismen varit ärlig, men det hela kan jämföras med hur omöjligt det tycks vara för människor som i ungdomen tillhört den radikala högern att få samma positiva behandling efter att de utvecklats i rätt riktning. Gamla maoister och gamla nazister behandlas kort sagt inte likadant.
– A Paul Weber
Aschbergs artikel hittar vi i varje fall här:
Stäng av tjänsterna för notoriska hatare
Nation och ras
Dumheterna hopar sig på Aftonbladet, även det tredje exemplet hittar vi där. Det rör sig om Herman Lindqvist, som inte tycks kunna skilja på nation och ras. Lindqvist har författat en märklig liten artikel, där tveksamma faktauppgifter blandas med tveksamma perspektiv. Så påstår han att Zjirinovskij är en av ”Putins högtalare”. I en genomgång av nationalister av blandad härkomst nämner han också Lenin, Stalin och Mao.
Det tveksamma perspektivet består i att Lindqvist tycks se det som häpnadsväckande att många nationalister varit av just blandad härkomst. Zjirinovskij har judiskt påbrå och är född i Kazakhstan! Jean-Marie Le Pen är född i en bretonsktalande familj! Stalin, tydligen också extremnationalist, föddes i Georgien! Förutom den subtila glidningen från nationalism till kommunism, avslutar Lindqvist med en lika subtil glidning från nationalister till svenska krigarkungar med främmande påbrå.
Sammantaget blir intrycket blandat, inte minst frågar man sig vad Lindqvist vill uppnå och vilka halmgubbar han tror sig bekämpa. Menar han att alla nationalister är rasister för vilka nationsgränser utgör oöverstigliga gränser? Är det en omöjlighet att en person med judiskt påbrå blir rysk nationalist? Anser Lindqvist att det på något vis skulle vara fel? Om så är fallet faller ändå hans genomgång av nationalister och kommunister platt till marken om det skulle finnas nationalister som inte är fixerade vid ras eller nationsgränser eller som exempelvis menar att européer kan integreras i varandras länder. Eller för den delen likt kulturnationalistiska SD anser att även icke-européer kan bli svenskar, och i förlängningen svenska nationalister.
Som propaganda är det möjligen effektivt riktat till en begåvningsbefriad publik som läser liknande artiklar i affekt. Detta med Lindqvists långa inledning där den märklige figuren Zjirinovskijs klavertramp beskrivs, för att sedan följas av en glidning där Le Pen och Franco hamnar i samma sällskap som Hitler och Stalin. Men intellektuellt är det hela kort och gott pinsamt, intellektuella ska ägna sig åt debatt, inte vulgärpropaganda.
Lindqvists artikel hittar vi i alla fall här:
Nationalisterna som vurmar för andras kultur
Om skribenten: Joakim Andersen
