Schack kallas även det kungliga spelet, och har en särskild plats i den moderna mytologin. Så har det skrivits romaner kring spelet, som Zweigs Schachnovelle, och filmer har gjorts där det spelar en central roll, som Guy Ritchies, i mina ögon bästa film, Revolver. Den senare anknyter till kopplingen mellan schack och metafysik, ”the chess game has many mystical meanings”. Spelet framstår där som en symbol både för kampen mellan människor, och en högre kamp. Detta återkommer med jämna mellanrum, som en misstanke om att schack inte är ett vanligt spel. Vi ska idag ta en närmare titt på verkligheten bakom denna misstanke.
Myt och ursprung
The ”royal art” is to govern the World – outward and inward – in conformity with its own laws.
– Titus Burckhardt
Spelets ursprung tycks stå att finna i Indien. Mer intressant i sammanhanget är de myter som kopplats till det. Bland annat ska Zarathustra ha skapat spelet åt en kung, och fått betalt i korn. Denna myt antyder något om kopplingen mellan schack och geometri, för kungen lovade profeten ett korn på den första rutan, tre på den andra, sex på nästa, et cetera. Resultatet var fler korn än vad det fanns i hela det persiska imperiet. Det finns också myter om att spelet är uråldrigt, och återupptäcktes av den vise Buzurdjmir. Även här har vi som synes en persisk koppling, liksom en koppling till en äldre tradition. Traditionalisten Titus Burckhardt återger en arabisk version, där den indiske kung Balhit, ättling till ”Barahman”, ska ha skapat eller kodifierat spelet. Burckhardt tolkar detta som att spelet har brahmanskt ursprung. I Europa förändrades reglerna på flera sätt, samtidigt som det gavs en egen skyddsgudinna. Det rör sig om dryaden Caïssa, beskriven av poeten Hieronymus Vida i en dikt från 1527.
– Caissa
Från medeltiden har vi också flera legender som involverar schack, även om det ibland är svårt att skilja spelet från de olika europeiska tafl-spelen (vilka förövrigt påminner om de tidigaste formerna av schack, vilket i sin tur kan antyda ett gemensamt ”ur-schack”). Flera historiska och legendariska gestalter slogs ihjäl med bräden i spel som gått snett, det förekom också att pjäser kastades så illa att spelare blev blinda på ena ögat. Bland de legendariska walesiska ”tretton skatterna” finner vi Gwenddoleu ap Ceidios schack, med bräde i guld och pjäser i silver. Detta magiska schackspel kunde spela av sig självt.
Esoteriska schackspel
Vi finner flera esoteriska schackspel genom historien. Så beskriver den spanske kungen Alfonso den vise (1221-1284) i sin Libro de los juegos, ”spelens bok”, flera olika spel. Kungen var intresserad av astrologi, och har beskrivits som en trubadur (en rörelse bland annat Evola gett en viktig och esoterisk betydelse). Han kan i sin bok ha varit influerad av kejsar Fredrik II:s bok om falkenteri. I boken skildras spelen som ett möte mellan intellektet och slumpen/ödet, schack är en klar representant för det förra. Alfonso beskriver två esoteriska former av schack, det ena med fyra spelare vilka representerar de fyra elementen, årstiderna och temperamenten, det andra kallat ”astronomiskt schack” och format efter zodiaken. I ockult miljö finner vi idag enokianskt schack, också det med fyra spelare.
Spelbrädets och pjäsernas symbolik
Jag har i andra sammanhang använt schackspelet som belysande bild. Varje generation träder fram till spelbordet och har ett drag att göra. Detta drag är logiskt bestämt av de föregående generationerna. Det kan bli si, det kan bli så. Men möjligheterna äro begränsade. Spelöppningen och de föregående dragen fastställa den obevekliga gränsen.
– Örnulf Tigerstedt om historien
Spelbrädet har med sina 64 svarta och vita rutor liknats vid kung Salomos tempel och I-Ching, och det finns teorier om inflytande från frimurarna. Burckhardt beskriver brädet som en mandala, och jämför dess växling mellan svarta och vita rutor med Yin och Yang. Det finns betydligt mer avancerade geometriska teorier, den hugade kan själv utforska länkarna nederst.
Även kring pjäserna finns flera, mer eller mindre esoteriska, teorier. De kan tolkas som uttryck för en social verklighet och en önskvärd balans. Så gjordes ofta under medeltiden, där man använde pjäserna som metaforer för olika gruppers roll i samhället. Om riddaren hette det exempelvis:
The knyght ought to be made alle armed upon an hors in suche wyse that he haue an helme on his heed and a spere in his ryght hande
Man kan göra en tolkning av pjäserna utifrån Georges Dumezils beskrivning av den indo-europeiska trifunktionella synen på kosmos och samhälle. Vi finner då att bönderna hör till den tredje funktionen, de är många men var och en för sig ganska svaga. Däremot finns här ingen koppling till rikedom, även om det finns en intressant motsvarighet till den tredje funktionens fruktbarhetsaspekt genom att en bonde som når tillräckligt långt blir en drottning.
Kungen och drottningen representerar den första funktionen, suveränitet. Som i indo-europeisk mytologi är denna suveränitet tudelad, med den ganska hjälplösa kungen och den betydligt mer kapabla drottningen. En direkt jämförelse med Mitra och Varuna kan här inte göras, däremot med den feminina formen av makt vi finner i många indo-europeiska myter, från ”fru Fortuna” till ”drottning Mabd”. När Mabd överger kungen är hans tid vanligtvis ute. Intressant är att drottningen är en europeisk anpassning av spelet, i sitt ursprung är det en vizir och alltså en manlig pjäs. Men i Europa var kanske synen på maktens ena aspekt som feminin så ingrodd att det påverkade spelet.
Vid sidan av pjäsernas suveräna centrum finner vi löparna/biskoparna, vi befinner oss här fortfarande i den första funktionen men i en lägre form. I fallande skala finner vi sedan två uttryck för den andra funktionen, kriget. Först en högre form, den rörliga springaren, och därefter den mer robusta krigselefant som i Europa förvandlades till tornet. Som rolig kuriosa kan nämnas att Vida i en tidig version av sin dikt beskrev tornen som cykloper och springarna som kentaurer, här blir den högre respektive lägre formen av andra funktionen än mer tydlig.
Men man kan också göra en högre metafor. Burckhardt jämför kungen med hjärtat, man har också gjort jämförelser med astrologin (kung – Sol, drottning – Måne, löpare – Jupiter, springare – Mars, torn – Saturnus, bönder – Venus och Merkurius). En chassidisk rabbi, Menachem Mendel, liknade kungen vid Gud, drottningen vid malchut d’Atzilut, löpare, springare och torn vid änglar, och bönderna vid judar. Dessa har dock möjligheten att bli drottningar. Frånsett den snävt etnocentriska tolkningen är det ett intressant perspektiv.
Sammantaget finner vi att det finns en esoterisk aspekt av schack, vilket både kristna trubadurer, frimurare, rabbiner och Golden Dawn-ockultister intresserat sig för. På många sätt har vi här ett mikrokosmos genom vilket vi kan lära känna makrokosmos, både genom esoteriska kopplingar och genom den insikt och disciplin spelet kräver.
Vidare läsning
Titus Burckhardt – The Symbolism of Chess
Esotericism of the game of chess related to freemasonry
Chess: The Game and its Players
Enochian Chess
Om skribenten: Joakim Andersen
