Edmund Burke (1729-1797) beskrivs ofta som en av den moderna konservatismens förgrundsfigurer. Han tillhörde Whig-partiet, och intog under sin politiska karriär flera positioner som normalt förknippas med liberalismen. Bland annat gav han sitt stöd till den amerikanska revolutionen och var motståndare till dödsstraffet och spannmålslagarna. Rätten till egendom var också av stor vikt för Burke, vilket bidragit till att han i vår tid ofta är populär bland liberaler.
I samband med revolutionen i Frankrike kom Burke att reagera på det han såg som revolutionärernas överdrifter, både i idéer och handling, och författade Reflections on the Revolution in France. Flera av Burkes teman i denna skrift har kommit att bli centrala i modern konservatism.
Kontinuitet
As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.
Burke betraktar inte samhället som en frivillig sammanslutning av en ansamling av individer, och avviker därför från de teorier om ”sociala kontrakt” som var populära bland revolutionärerna. Istället ser han samhället som ett band över generationsgränserna, där även de döda och de ännu ofödda måste inräknas. Detta leder till ett annat perspektiv än det fokus på situationen för oss här och nu som det sociala kontraktet leder till. Det minskar också den tendens till själviskhet och egenintresse som Roger Scruton identifierat i det post-traditionella samhället, där exempelvis naturen ses som en resurs som ska exploateras här och nu. Vi måste agera på ett sätt som skulle göra våra förfäder stolta och deras uppoffringar för vår skull meningsfulla, samtidigt som vi tänker på de ännu ofödda och inte lämnar efter oss ett utarmat arv. Detta synsätt har som synes tydliga implikationer avseende invandringspolitiken, där vi just nu skapar förutsättningar för att våra ättlingar drabbas av fattigdom och etniska konflikter. Även avseende miljöpolitiken får det betydelse.
You might, if you pleased, have profited of our example and have given to your recovered freedom a correspondent dignity. Your privileges, though discontinued, were not lost to memory. Your constitution, it is true, whilst you were out of possession, suffered waste and dilapidation; but you possessed in some parts the walls and in all the foundations of a noble and venerable castle. You might have repaired those walls; you might have built on those old foundations…. Respecting your forefathers, you would have been taught to respect yourselves. You would not have chosen to consider the French as a people of yesterday, as a nation of lowborn servile wretches until the emancipating year of 1789.
Burkes fokus på kontinuitet leder också naturligt till en stolthet avseende det egna arvet. Det är här han menar att de franska revolutionärerna gjort ett skamligt misstag. Det fanns i den franska historien politiska traditioner och institutioner som kunde använts som grund för ett friare och bättre samhälle, om monarkin verkligen var så dålig. Men genom att avfärda dessa traditioner avfärdade revolutionärerna samtidigt sina egna förfäder som en ras av eländiga och okunniga slavar. Burke jämför med den brittiska ”ärorika revolutionen” 1688, då man noggrant byggde på inhemska traditioner och bland annat systemet med ärftlig kungalinje.
All the reformations we have hitherto made have proceeded upon the principle of reverence to antiquity; and I hope, nay, I am persuaded, that all those which possibly may be made hereafter will be carefully formed upon analogical precedent, authority, and example.
Fördomar som erfarenheter
Whilst they are possessed by these notions, it is vain to talk to them of the practice of their ancestors, the fundamental laws of their country, the fixed form of a constitution whose merits are confirmed by the solid test of long experience and an increasing public strength and national prosperity. They despise experience as the wisdom of unlettered men; and as for the rest, they have wrought underground a mine that will blow up, at one grand explosion, all examples of antiquity, all precedents, charters, and acts of parliament. They have ”the rights of men”… The pretended rights of these theorists are all extremes; and in proportion as they are metaphysically true, they are morally and politically false. The rights of men are in a sort of middle, incapable of definition, but not impossible to be discerned.
Samtidigt är Burke medveten om att lagar ibland måste ändras, institutioner korrigeras något. Hans syn på samhället är alltså snarare organiskt än hugget i sten, samhället framstår som en levande organism som lever och utvecklas. Men alltför abrupta förändringar kan vara skadliga, och leder till större skada än de negativa sidor hos det bestående de avsåg att åtgärda. Historiska exempel på detta är de totalitära system och folkmord revolutionerna i Ryssland och Kina ledde till, särskilt om de jämförs med de feodala system de ersatte. Även den franska revolutionen ledde på kort tid till diktatur och det folkmord i Vendee, utfört av de såkallade helveteskolonnerna, som Burke engagerade sig mot. Man kan också nämna den ekonomiska ”chockterapi” som drabbade flera post-sovjetiska stater, eller den kaotiska ”av-baathiseringen” av Irak, som exempel på vådan av för abrupta förändringar.
Burkes konservatism bygger här på en annan syn på det mänskliga förnuftet än de ”filosofers” som revolutionärerna ofta byggde sina handlingar på. För de senare var det rationella förnuftet centralt. Burke menade dock att en sådan rationalitet kan lära oss hur vi gör olika saker, men inte vad vi ska göra. Han uttrycker att ”we have made no discoveries, and we think that no discoveries are to be made in morality”. Kort sagt skiljer Burke mellan visdom och förnuft.
Samtidigt är Burke skeptisk till den individuella förnuftspotential som filosoferna utgick från, och i enlighet med sin trans-generationella samhällssyn menade han att även samhällen utvecklar sina kunskaper över tid. Verkligheten är komplex, och det som kan verka rationellt för en person här och nu kan ha prövats historiskt med negativa följder. I ett samhälles fördomar kan därför finnas viktiga kunskaper. Burke använder här termen ”prejudice” mer för att beskriva institutioner som kyrka och monarki än sådana fördomar som avses med det samtida svenska ordet, även om hans tankar kring fördomar som praktisk kunskap baserad på kollektiva erfarenheter även i det senare fallet kan vara av värde. För att ta ett exempel kan den butiksägare som utgår från fördomen att vissa etniska grupper stjäl mer än andra, och därför håller ett öga på dem, kanske vara mer lönsam än den som går in i varje ny situation som ett tabula rasa.
But if, in the moment of riot and in a drunken delirium from the hot spirit drawn out of the alembic of hell, which in France is now so furiously boiling, we should uncover our nakedness by throwing off that Christian religion which has hitherto been our boast and comfort, and one great source of civilization amongst us and amongst many other nations, we are apprehensive (being well aware that the mind will not endure a void) that some uncouth, pernicious, and degrading superstition might take place of it.
Kort sagt menade Burke att det var högfärdigt att som ”filosoferna” hävda att de visste mer än generationer av fransmän om hur ett samhälle fungerade, och kräva så fundamentala förändringar som de gjorde. Han noterade också att om man avskaffade ”vidskepelse” som kristendomen, så var det bara en tidsfråga innan än mer bisarra världsbilder skulle ta dess plats. 1900-talets politiska religioner har visat detta med all önskvärd tydlighet.
Writers, especially when they act in a body and with one direction, have great influence on the public mind; the alliance, therefore, of these writers with the monied interest had no small effect in removing the popular odium and envy which attended that species of wealth. These writers, like the propagators of all novelties, pretended to a great zeal for the poor and the lower orders, whilst in their satires they rendered hateful, by every exaggeration, the faults of courts, of nobility, and of priesthood. They became a sort of demagogues. They served as a link to unite, in favor of one object, obnoxious wealth to restless and desperate poverty.
Överhuvudtaget angrep Burke de ateistiska filosofer som låg bakom revolutionärernas idéer. Han menade inte minst att de tjänat den finansiella klassens intressen, i denna klass konflikt med den gamla adeln. Här gör Burke en klassanalys. Dessutom identifierade han en fanatism hos dem, som inte kunde hålla sig inom ett lands gränser utan bar fröna till samma sorts internationalism som 1900-talets politiska religioner. Han uttryckte att ”It is not France extending a foreign empire over other nations: it is a sect aiming at universal empire, and beginning with the conquest of France”.
Of all things, wisdom is the most terrified with epidemical fanaticism, because of all enemies it is that against which she is the least able to furnish any kind of resource. We cannot be ignorant of the spirit of atheistical fanaticism that is inspired by a multitude of writings dispersed with incredible assiduity and expense, and by sermons delivered in all the streets and places of public resort in Paris. These writings and sermons have filled the populace with a black and savage atrocity of mind, which supersedes in them the common feelings of nature as well as all sentiments of morality and religion, insomuch that these wretches are induced to bear with a sullen patience the intolerable distresses brought upon them by the violent convulsions and permutations that have been made in property. The spirit of proselytism attends this spirit of fanaticism. They have societies to cabal and correspond at home and abroad for the propagation of their tenets.
Burke angrep inte minst Rousseau, som i sina Confessions hade erkänt att han inte var något moraliskt föredöme. Han försvarade en teori om universell välvilja, men hade lämnat bort sina egna barn. Burke konstaterade att han var ”a lover of his kind, but a hater of his kindred”.
Organisk och mekanisk samhällsfilosofi
To a person who takes a view of the whole, the strength of Paris, thus formed, will appear a system of general weakness. It is boasted that the geometrical policy has been adopted, that all local ideas should be sunk, and that the people should no longer be Gascons, Picards, Bretons, Normans, but Frenchmen, with one country, one heart, and one Assembly. But instead of being all Frenchmen, the greater likelihood is that the inhabitants of that region will shortly have no country. No man ever was attached by a sense of pride, partiality, or real affection to a description of square measurement. He never will glory in belonging to the Chequer No. 71, or to any other badge-ticket. We begin our public affections in our families. No cold relation is a zealous citizen. We pass on to our neighborhoods and our habitual provincial connections. These are inns and resting places. Such divisions of our country as have been formed by habit, and not by a sudden jerk of authority, were so many little images of the great country in which the heart found something which it could fill. The love to the whole is not extinguished by this subordinate partiality.
Samtidigt kritiserade Burke den mekaniska samhällssyn som de franska revolutionärerna byggde på. Hans egen organiska samhällssyn såg Frankrike som en historisk skapelse av flera olika landsändar, var och en med sin historia och identitet. Revolutionärerna ville ersätta detta med en ”geometrisk” indelning, en abstraktion. Samtidigt ville de i praktiken sätta Paris i centrum. Burke identifierade här samma konflikt som senare anarkisterna mellan de lokala arbetarråden och Moskva. Å ena sidan skulle folket styra, å andra sidan skulle det hela samordnas från huvudstaden. Burke förutsåg att ”the republic of Paris will endeavor, indeed, to complete the debauchery of the army, and illegally to perpetuate the assembly, without resort to its constituents, as the means of continuing its despotism”.
Neither have they left any principle by which any of their municipalities can be bound to obedience, or even conscientiously obliged not to separate from the whole to become independent, or to connect itself with some other state. The people of Lyons, it seems, have refused lately to pay taxes. Why should they not? What lawful authority is there left to exact them?
Han menade också att revolutionärernas ideologi kunde vändas mot dem, både av andra städer och av militären. Intressant är att han förutspådde Napoleons militärkupp, även om han trodde att det var Lafayette som skulle genomföra den.
Samtidigt kritiserade Burke det rent abstrakta talet om ”frihet”, och insisterade på att det bara är positivt om man sätter det i rätt sammanhang. ”Abstractedly speaking, government, as well as liberty, is good” konstaterar han, och frågar sig om det abstrakta begreppet frihet är så positivt att han måste gratulera galningar och mördare när de lyckats rymma från fängelset.
Friheten i samband med revolutionen användes heller inte i något positivt sammanhang. Burke beskriver hur de lägsta mänskliga drifterna gavs utlopp, hur skränande massor triumferande hånade tillfångatagna rojalister i långa tåg och hur kvinnliga medlemmar av kungahuset behandlades på ett ovärdigt sätt. Dessa beskrivningar tillhör de stycken där Burke blir tydligt känslomässig, och det är uppenbart att dessa incidenter störde hans känsla för heder och värdigt beteende. Han menade att heder, respekt för kvinnor, och liknande känslor försvunnit under revolutionen.
That of sophisters, economists; and calculators has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever. Never, never more shall we behold that generous loyalty to rank and sex, that proud submission, that dignified obedience, that subordination of the heart which kept alive, even in servitude itself, the spirit of an exalted freedom. The unbought grace of life, the cheap defense of nations, the nurse of manly sentiment and heroic enterprise, is gone! It is gone, that sensibility of principle, that chastity of honor which felt a stain like a wound, which inspired courage whilst it mitigated ferocity, which ennobled whatever it touched, and under which vice itself lost half its evil by losing all its grossness.
Andra inslag i Reflections är Burkes beskrivning av revolutionärernas konfiskering av egendom, något som tydligt stör honom, och hans tankar kring rättvisan i att en person som betalar mer skatt än andra bara har en röst. Han skildrar i en senare skrift också hur staten kom att bli allenarådande i det nya Frankrike:
Individuality is left out of their scheme of government. The state is all in all. Everything is referred to the production of force; afterwards, everything is trusted to the use of it. It is military in its principle, in its maxims, in its spirit, and in all its movements. The state has dominion and conquest for its sole objects—dominion over minds by proselytism, over bodies by arms.
Samtidigt uttrycker sig Burke många gånger på ett sätt om judar på ett sätt som idag skulle fått honom stämplad som antisemit. Bortser man från dessa stycken inser man dock varför han blivit så populär i den anglo-saxiska världen, både bland liberaler och konservativa. Många av hans tankar skulle också kunna användas för att försvara den historiskt framvuxna välfärdsstaten, när denna avvecklas alltför abrupt, och en del konservativa har i burkeansk anda också identifierat likheter mellan ”filosoferna” och vår tid nyliberaler. Burkes konservatism är mycket försiktig jämfört med en de Maistre, och fullt förenlig med marknadskapitalismen. Vikten han lägger vid egendomen är stark, och han befinner sig långt från den rena traditionalismen.
Samtidigt tillhör även Burke vårt intellektuella arv, och man kan ha nytta av hans perspektiv på samhället som ett kollektivt projekt över generationsgränserna, liksom fördomar och historiska institutioner som en kollektiv kunskapsbank.
Reflections on the Revolution in France finns online här:
Reflections on the Revolution in France
Om skribenten: Joakim Andersen
