Vårt indo-europeiska ursprung är värdefullt bland annat då det erbjuder ett alternativ till moderna världsbilder som liberalism och socialism, även om det givetvis finns aspekter som överlappar. Varje kommunist med självrespekt bör exempelvis läsa Mitra-Varuna och inspireras av den ”konfusionistiska” germanska ekonomi som där beskrivs, liksom varje verklig liberal bör studera de Jouvenel vad gäller frihetens aristokratiska rötter. Vad gäller indo-europeiska studier brukar fransmannen Georges Dumezil betraktas som ”the grand old man”, men vi har även i Sverige haft en rik akademisk tradition på området, med namn som Geo Widengren och Stig Wikander. Dessa har ofta varit iranofiler, med ett fokus på det indo-iranska förflutna.
Wikander brevväxlade bland annat med Mircea Eliade. Han skrev om både mannaförbund och eldpräster, men även en intressant liten skrift om arabiska intryck av vikingar och väringar betitlad Araber, vikingar, väringar.
Al-Ghazal och hedningarna
Because the sun does not shed its rays directly over their heads, their climate is cold and the atmosphere cloudy. Consequently their temperaments have become cold and their humors rude, while their bodies have grown large, their complexions light and their hair long.
– Sa’id från Toledo
Wikander återger först spanjoren al-Ghazal, kallad ”gasellen” på grund av sitt fördelaktiga yttre. 845 skickades al-Ghazal som diplomat till en härskare i Norden, oklart mer exakt vilken. ”Gasellen” beskriver hur härskaren över vikingarna, vilka han kallar madjus, sände bud till sultanen att de ville ha fred (madjus angrep både Andalusien och Marocko). Med dessa sändebud följde al-Ghazal. Han beskriver en otäck havsresa, och en ö i oceanen där ett otal madjus bodde. De var tidigare eldsdyrkare men de flesta numera kristnade. Wikander noterar att al-Ghazali här blandar ihop de ursprungliga madjus, zoroastrierna, med de likaledes icke-islamska nordiska hedningarna. Det finns också osannolika inslag i historien, vilket snarast får förklaras som skryt från spanjoren. Så påstår han att han besegrade alla deras lärde och alla deras atleter, och att deras drottning föll för honom. Man får annars inte så mycket information om nordmännen hos al-Ghazali, annat än att deras kvinnor hade en frihet som han inte var van vid och kan ha missförstått.
Ibn Fadlan och ruserna
Mer information får man av Ahmed ibn Fadlan, utsänd från Muktadir till kungen av de eurasiska sakaliba. Under resan stöter ibn Fadlan på bland annat turkar, khazarer och ruser. Fadlan möter landskap som får honom att tro att köldhelvetets portar öppnat sig, han passerar breda floder och öde stäpp. Han är intresserad av etnografi, och beskriver flera av de folk de stöter på. Han säger om charizwmierna att deras språk liknar stararnas läte, men noterar också att de tar väl hand om tiggare. Guzzturkarna beskriver han däremot som orenliga. De tvagar sig inte efter samlaget påstår Fadlan, och deras kvinnor blottar sina könsdelar bland männen. Överlag är han tämligen intresserad av sexuella bruk hos de folk han möter. Detsamma gäller deras seder kring döden och deras religioner, kort sagt samhällets och livets fundamentala aspekter. Fadlans expedition stöter på folk som dyrkar ormar och stammar som dyrkar tranorna.
Intressant är att när de nått ”kungens land” bor där även en grupp på 5000 personer. De kallas ”al-baringar”, och Wikander misstänker starkt att det rör sig om väringar. De sägs ha blivit muslimer, men i nästa stycke påstår Fadlan att han lyckades omvända en man vid namn Talut (av Amin Razi får vi däremot veta att även de ruser som övergått till islam är begivna på svinkött). Fadlan får också höra talas om ”jättar” från Gog och Magogs land, vilka ibland dyker upp.
Verkligt intressant blir det när ruserna kommer på besök för att göra affärer. Fadlan beskriver dem som blonda och rödlätta, och deras kroppar som fulländade. Alla bär en yxa, ett svärd och en kniv, och männen är tatuerade ”från nageln till halsen i grönt med träd och andra bilder”. Vad gäller deras hygien menar den på detta område ständigt kunnige Fadlan att den är lika dålig som guzzturkarnas, inte heller ruserna tvättar sig ”efter bajs och kiss”. Deras sexuella praktiker präglas också av bristande skam, så har de sex med sina slavinnor i vänners åsyn. I vad mån detta är korrekt, gällde en subkultur av manliga köpmän eller handlar om rena missförstånd är svårt att avgöra.
Den verkliga guldgruvan vad gäller information ger Fadlan i varje fall i beskrivningen av likbränningen av en hövding. I denna medföljer en av hans slavinnor, offrad av en gammal kvinna kallad ”dödens ängel”. Fadlan beskriver också snarlika seder bland ruser och lokalbefolkning vad gäller sådant som offer genom hängning.
Avslutningsvis återger Wikander Abu Hamids eurasiska resa. Den innehåller varken nordbor eller väringar, men ger en intressant bild av den miljö där de verkat. Även Hamid stöter dock på en jätte, ”en man av Adifolket”. Jätten är längre än sju alnar och så stark att han snabbt kunde krossa benen på en slaktad häst och ta av skinn och nerver. Beskrivningarna av dessa jättar skulle kunna antyda att nordbor ibland mer eller mindre ensamma sökte sig söder- och österut, och i några fall tog tjänst hos lokala härskare.
Sammantaget är det i varje fall en spännande liten antologi. Den bidrar med information om nordborna, även om det säkert också finns missförstånd. Trevlig kuriosa är också att Stig Wikanders nutida släkting, Ola, delvis gått i hans fotspår och bland annat skrivit om de indo-europeiska språkens historia, översatt de kaldeiska oraklen (av intresse för varje indo-europeisk hedning) och diverse döda språk, samt skrivit fantasy.
Relaterat
Introduktion till Georges Dumezil
Nya Il Convito – Om de muslimska vikingarnas underbara öden. Ett lättsamt kåseri med ett delvis allvarligt ärende
Ola Wikander
The Remarkable Account of Ibn Fadlan
Om skribenten: Joakim Andersen
