I europeisk radikalhöger har historiskt Israel ofta betraktats som en fiende, en inställning som ofta varit ömsesidig. Det har funnits många undantag, och de senaste åren har de blivit så många att man kan tala om en historisk tendens. I hög grad har detta att göra med muslimsk invandring till Europa, vilket får Israel att framstå i delvis annat ljus. Samtidigt förändras även Israel. Landet rör sig i riktning mot att bli en mer explicit etno-religiös stat, bland annat på grund av att religiösa grupper växer i antal snabbare än sekulära och liberala grupper. Man kan också identifiera embryoniska tecken på att den nära relationen mellan USA och Israel kommer att försvagas framöver, som den israeliska besvikelsen över Obamas Iran-politik och den amerikanska besvikelsen över Israels Rysslandspolitik. Det är också osäkert om Israels förändring i längden kommer accepteras av ett mer politiskt korrekt Västerland. Förutsättningar för en del intressanta öppningar finns det alltså.
Den israeliska högern och bosättarrörelsen
Things might or even may be completely turned upside down within a single decade. The Anti-American pro-Iranian ideologist of today may become a pro-Zionist Anti-American tomorrow if he wants to remain Anti-American and if he is not turned still crazier by the crumbling down of his too schematic worldview…
– Robert Steuckers
Man kan identifiera flera sådana även i sinnevärlden. Vi har på bloggen redan berört Avigdor Eskin, en kontroversiell israelisk politiker som uttryckt sympati både för Dugins eurasianism, Guenons traditionalism och Sydafrikas boer. Han är populär i den ryska högern och har tagit Rysslands sida i konflikten i Ukraina.
Överhuvudtaget är det den israeliska högern och bosättarrörelsen som knutit kontakter med europeiska politiker. Så bjöd den israeliska högersionisten Arieh Eldad in holländske Geert Wilders till konferensen med det talande namnet Facing Islam. Eldad delar i hög grad Wilders syn på islam, och har summerat sin syn på konflikten med palestinierna på följande vis:
It is a religious conflict. If it were really about territory we would have found a solution long ago. It is about the domination of Islam and nothing else.
Eldad är även i Israel en kontroversiell politiker. Han försvarar bosättarnas intressen och har beskrivit brittiska politiker som ”illojala hundar”. I nuläget har han ingen plats i Knesset, på grund av bristande väljarstöd.
Både Eskin och Eldad har kopplingar till rabbin Kahanes numera förbjudna rörelse Kach, detsamma gäller David Ha’ivri. Ha’ivri är bosättare, och vill att Israel formellt ska annektera de ockuperade områdena. Han var med och träffade de europeiska politiker som 2010 besökte bosättningar på Västbanken/Samarien. Besökarna kom från Österrike, Italien, Tyskland, Belgien, Schweiz, Storbritannien, och Sverige. Besöket ledde till en bitvis hetsig debatt i israelisk press. Den israeliska vänstern betraktade överlag besökarna som extremister, med antisemitism ”i sitt andliga DNA”, extremister som mest var intresserade av ett ”judiskt alibi”. Ha’ivri hade en delvis annan syn på dem. Han uttryckte sig på följande vis:
Their statements are the strongest possible tool in the war against antisemitism. No skinhead cares what Abe Foxman has to say, but if Filip Dewinter and Heinz-Christian Strache make these statements they will have real impact. For that reason I am considering appearing with them in their countries for pro-Israel rallies. I think that it is worth the risk of being defamed by Ha’aretz and the like if we can cause a shift in the European nationalist movements, moving them away from their traditional Jew-hatred and bringing them closer to appreciation of Zionism. I don’t think that I am naive to feel that this is a revolutionary opportunity.
Vad man kan notera är att stödet i Knesset för en sådan strategi varit begränsat. Det finns dock ett par undantag. Det har dels gällt Eldad, dels den drusiske Likudpolitikern Ayoob Kara. Kara är sionist och stödjer också bosättarna. Han motiverar detta bland annat med den tradition där druserna anses härstamma från Jethro och ha fått i uppdrag att vaka över Israel åt det judiska folket. Han menar också att minoriteter har det bättre i det israeliska nomos än i någon alternativ statsbildning, och har aktivt knutit band med andra minoriteter i landet, som beduiner och kristna araber. Kara har också varit aktiv vad gäller kontakterna med utlandet. Han har besökt österrikiska FPÖ:s Heinz-Christian Strache, liksom svensk-tyske Patrik Brinkmann. Hans resor har väckt upprörda känslor i en del israeliska kretsar, men det är ett intressant projekt och kan mycket väl vara en förutsättning för Israels överlevnad i en post-amerikansk värld.
– Kara på besök i Flandern
Sammantaget kan man konstatera att det pågår ett närmande mellan israelisk och europeisk höger. Båda parter är dock kontroversiella i sina hemländer, i Israel rör det sig i hög grad om bosättarrörelsen. Det finns i europeisk judenhet endast begränsat stöd för den europeiska höger som gör dessa Israelresor.
Geopolitisk och geokulturell realitet
The abscess of the Middle East would be cauterized. The Palestinians would regain their lands and dignity. The security of the small state of Israel would be guaranteed… The paranoid project of a “greater Israel” from the Nile to the Euphrates would be buried. Palestinians and Israelis would learn to live side by side as secularized and civilized peoples.
– Jean Thiriart om en sund europeisk Mellanösternpolitik
Vad man även kan notera är att alliansen mellan Israel och USA inte kommer att bli starkare i framtiden än den är just nu. De inflytelserika sionistiska kretsarna i USA består i hög grad av en äldre generation, många unga har anammat den liberala världsbilden. På sikt kan inte Israel röra sig i etno-religiös riktning, med bland annat repatriering av afrikanska immigranter, och övriga Väst röra sig i rakt motsatt riktning utan att något sker med relationen. Det finns också irritation i USA vad gäller Israels ovilja att fullt ut stödja den amerikanska politiken i Ukraina, rentav genom att avstå från att rösta i FN, något utrikespolitikern Avigdor Lieberman kommenterat för israelisk press på följande vis:
We have good, trusting relations with the Americans and the Russians, I don’t see why she needs to get caught up in this.
Man kan tillägga att Lieberman tillhör den stora rysk-judiska befolkningen i Israel, och att han är en Putinbeundrare. Den demografiska tendensen i Israel är alltså inte bara att de ortodoxa och konservativa föder fler barn, utan även att medborgarna med band till Ryssland växer i antal. Lieberman är samtidigt en uttalad ”hök”, och har bland annat under den pågående konflikten med Hamas förespråkat att militären går in i Gaza i stor skala.
Sammantaget lever vi i spännande tider. Det är inte säkert att bosättarrörelsen är den idealiska allierade för den europeiska högern, eftersom bosättningspolitiken minst sagt försvårar en fredlig lösning på konflikten, men kontakterna är ett historiskt trendbrott. Europa behöver vänner bland alla sina grannar, detta inkluderar muslimska grannar men naturligtvis också judiska. Rysslands politik, där man har goda relationer till både palestinier och israeler, torde här vara ett föredöme. En politik som ser mellan fingrarna med pågående bosättningspolitik och framtida exploatering av Gazas sannolikt rika gasfyndigheter, är däremot lika realpolitiskt och etiskt tveksam som en politik som helt blundar för hoten mot det israeliska samhället.
Vidare läsning
Avigdor Eskin
Israel National News – Left, Right Clash on Support from European Right
Israel National News – European ’New Right’ MPs in Samaria: ’This is Jewish Land!’
Metapedia -Brinkmann
Kevin Macdonald – The Wilders Syndrome – Jews, Israel and the European Right
Steve Sailer – An Israel-Russia Alliance?
Steve Sailer – Russia and Israel growing friendlier
Israel Shamir – The Fateful Triangle: Russia, Ukraine and the Jews
Om skribenten: Joakim Andersen
