För tillfället är det Pride i Stockholm, och journalister, kändisar och politiker tävlar om vem som kan visa de sexuella minoriteterna störst sympati. Dagens inlägg kommer att ta upp en identitär syn på fenomenet (det finns alltså sannolikt fler). Denna syn bygger inte på fördomar, religion eller känslomässiga reaktioner, utan på ett politiskt perspektiv.
Historia och tradition
För att få en överblick av något är det ofta praktiskt att börja med en historisk studie. Vi finner då att synen på bi- och homosexualitet varierat mellan olika folk och kulturer. I norra Europa kallades feminina män för argr, vilket var nedsättande. Det fanns också sociala normer som innebar att både män och kvinnor förväntades bilda familj. Tidigare än detta tycks det ha förekommit att man sänkte homosexuella i träsk. I de kristna traditionerna har synen på homosexuella handlingar också normalt varit negativ, även om praktiken varierat historiskt (detsamma gäller de båda andra monoteismerna).
Bilden är dock inte okomplicerad, i andra traditionella samhällen var det istället en form av separatism som gällde. Inte ovanligt var inrättandet av ett ”tredje kön”, som fick egna sociala sfärer (vanliga sådana har varit underhållning och mysticism, tidvis prostitution, och mer sällan krigskonst). Vi känner detta från vissa indianska samhällen under namnet ”berdache” och från Indien och Pakistan som ”hijras”.
Rätten till skillnad kontra behovet av normer
Dessa traditionella samhällen har alltså byggt på det den Nya Högern kallar rätten till skillnad, och som utgår mycket från Nietzsches tankar. Det är inte nödvändigt att alla är likadana, och det är därför svårt att sympatisera med sådana rent homofoba ideologier som kräver att de som råkat födas utan heterosexuella böjelser ska tvingas in i kärnfamiljer eller rentav utsättas för ”bögknackning”. Att man skulle hata någon på grund av hur denne fötts framstår alltså som tämligen märkligt, i varje fall om man själv kräver respekt för sin egen identitet. Det finns därför också homosexuella vars arbete jag till stor del respekterar, främst bland dessa Oscar Wilde och traditionalister som Alain Danielou, Bo Cavefors och Alisdair Clarke.
Det traditionella samhället är däremot medvetet om behovet av distinktioner, behovet av dominerande normer, och behovet av hierarkiskt tänkande.
Ett fungerande samhälle behöver alltså distinktioner, gränser mellan olika fenomen och sfärer. En sådan distinktion kan vara den mellan privat och offentlig sfär, en annan den mellan barndom och vuxen, en tredje den mellan frände och främling. För att bara ta några exempel.
Ett fungerande samhälle behöver också ett antal dominerande normer, som anger hur majoriteten förväntas leva sina liv. En sådan norm är kärnfamiljen, med dess ”mamma-pappa-barn”-ideal (även om de flesta traditionella samhällen haft andra familjetyper, så är behovet av en norm återkommande), en annan är hur man ser på manligt och kvinnligt. Det har alltid förekommit att personer utmärkt sig och ställt sig över dessa normer, men det har då rört sig om något heroiskt snarare än att man utmanat normerna som sådana. Vi kan ta de nordiska sköldmöerna som exempel.
Ett fungerande samhälle behöver också ett hierarkiskt tänkande. Detta innebär att vissa sfärer ses som viktigare än andra. Historiskt har människor bekymrat sig mer för sin själs framtid än för sin ekonomi, och i den indo-europeiska traditionen har det politiska setts som överordnat det ekonomiska. I vår tid kan man tycka att det etniska, folkets framtid och ödesgemenskap, bör vara överordnat sådana flyktiga fenomen som den egna sexuella läggningen eller musiksmaken.
Queerteorin och sexualiseringen av det offentliga rummet
Problemet med Pride är alltså inte att det förekommer homosexuella på gator och torg, det har det alltid gjort och det lär det alltid göra. Deras existens har heller aldrig varit ett socialt problem överhuvudtaget. Istället är det att den reellt existerande homolobbyn har en antisocial agenda, med rötter i queerteorin. Som vi sett har traditionella samhällen ofta kunnat acceptera existensen av minoriteter av olika slag, men dessa har getts egna sfärer och inte tillåtits undergräva de dominerande normerna och sociala rollerna.
Denna fördelning kan queerteorin inte acceptera, utan istället riktar man ett frontalangrepp mot dessa normer och roller som sådana. Man förklarar att ”män” och ”kvinnor” inte finns, och att ”kärnfamilj” och ”heterosexualitet” är förtryckande begrepp och sociala konstruktioner. Ur ett ”polyamoröst” perspektiv angriper man således det monogama parförhållandet och den europeiska romantiska kärleken som sådana. Allt ska alltså bli en fråga om individens eget val.
Detta kan naturligtvis låta sympatiskt, ”individen” och ”individens eget val” är termer som står högt i kurs i vårt liberala samhälle. Problemet är att ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv ser vi att detta inte fungerar, och dessa ”fria val” är en delförklaring till att européerna sedan åtminstone 1968 haft allt svårare att reproducera sig. Den klassiska kärnfamiljen har också visat sig vara en effektiv institution för att investera i de uppväxande generationerna känslomässigt, ekonomiskt och utbildningsmässigt. Andra folkslag har haft andra fungerande institutioner för detta, men queerteorins ”egna val” har hittills inte visat sig särskilt effektivt. När man angriper distinktioner, normer och hierarkier som sådana så hamnar man förr eller senare i ett amorft apstadie.
Om vi utgår från att queerteorin drivs av ett ressentiment misstänker vi också att angreppen på ”heterosexism” inte är det sista vi sett från denna teori. Tvärtom kommer nya framgångar att leda till nya, ständigt mer extrema, krav, och man kan misstänka att de sociala rollerna ”vuxen” och ”barn” står näst på tur. Detta har vi förövrigt redan sett ansatser till, även om de öppna kopplingarna mellan homolobbyn och pedolobbyn numera är historia.
Centralt för queerteorin, och den reellt existerande homolobbyn, kommer alltså fortsatt att vara angrepp på samhällets distinktioner, dominerande normer, och alla former av hierarkiskt tänkande.
Sexualiseringen av det offentliga rummet
Det borgerliga västerländska samhället bygger till stor del på distinktionen mellan privat och offentlig sfär. Sexualiteten är ett fenomen som varit förpassad till den privata sfären, bland annat eftersom den uppväxande generationen inte för tidigt ska stifta bekantskap med den (jämför Carl Hamiltons tankar om det infantila samhället). Detta förhållande kullkastas av Pridefestivalen, som innebär ett sexualiserande av det offentliga rummet. Vi ser en ”folkfest” med inslag av allt från ”dildoklubbar” till höga politiker som tar ”knullborgarmärket”. De svenska journalisterna och politikerna har heller inga tankar på att kritisera detta, inte minst på grund av den politiskt korrekta normen som hårt bestraffar den som ”angriper” omhuldade minoriteter. Eftersom de är oförmögna att göra distinktioner kan de heller inte greppa skillnaden mellan ett hat mot homosexuella och en kritik av aspekter av Pridefestivalen. Tvärtom tenderar de att moralisera och angripa den som kritiserar hur queerteorin strävar efter samhällets sexualisering (även om de är medvetna om problemet när det är sexistisk underklädesreklam som bidrar till samma sak).
Denna sexualisering sammanfaller med det en traditionalist som Julius Evola kallade ”deviation”. Evola accepterade att en del människor föddes som ”naturliga homosexuella”. Han insåg också att de aldrig varit särskilt talrika. När homo- och bisexualitet gick från att vara något medfött och ovanligt till att bli en trend och ett mode, var hans omdöme om fenomenet däremot desto hårdare:
Such homosexuality is hard to explain, and we have the right here to speak of deviation and perversion, of “vice" linked, perhaps, to a fashion. … Thus overall, when homosexuality is not “natural" or else cannot be explained in terms of incomplete inborn forms of sexual development, it must have the character of a deviation, a vice, or a perversion.
Konklusion
Webblogg Oskorei är alltså inte en homofob blogg, och sympatiserar varken med ”bögknackning” eller andra angrepp på människor med ovanlig sexuell läggning. Däremot är den reellt existerande homolobbyn ett socialt och politiskt problem, då den bidrar till att undergräva nödvändiga institutioner och bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet.
Äldre inlägg på temat:
Tradition och Queer
Julius Evola on homosexuality
Om skribenten: Joakim Andersen
