För den som är intresserad av vänsternationalism finns det ett antal värdefulla resurser. I Frankrike finner vi Rebellion och i Tyskland Sache des Volkes (nämnas kan även Pagina Transversal). Gemensamt för dessa projekt är att de håller en hög teoretisk nivå och har ett storpolitiskt intresse, men också att de delar flera av den gängse vänsterns svagheter (om än inte i samma grad, då de även påverkats av den Nya Högern).
När Europa åter tycks hotas av ett storkrig, där etablerad medias agerande ändå sedan Sotji inte kan beskrivas som annat än krigsförberedande propaganda riktad mot Ryssland, kan det vara av värde att följa den analys Jürgen Schwab från Sache des Volkes gör av den globala situationen. Schwab har ett förflutet bland annat inom NPD, och representerar den antikapitalistiska och parlamentarismkritiska vänsterflygeln i partiet. Han riktar sig i hög grad till tyskspråkig vänster, bland annat genom att påminna om deras egen historia.
”Fascismen kommer, men i en annan form”
When fascism comes to America, it will be wrapped in the flag and carrying a cross.
– numera bör man ersätta den senare delen med ”and it speaks about gay rights”
Schwab utgår från den marxistiska definitionen av fascism, för att identifiera en avgörande brist i förståelsen av samtidshistorien och en viktig konflikt i den samtida vänstern. Han skriver att den marxistiske teoretikern Georgi Dimitrow definierade fascism som ”die offene terroristische Diktatur der reaktionärsten, am meisten chauvinistischen, am meisten imperialistischen Elemente des Finanzkapitals”, alltså som en öppet terroristisk diktatur av de mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska elementen i finanskapitalet. Definitionen är en kraftig förenkling av en historisk verklighet och en historisk ideologi, men det viktiga i sammanhanget är att för många marxister har detta varit fascismens kärna: storkapitalets herravälde genom en mer direkt, mer våldsam kontroll än den liberala demokratin medgett.
Schwab tillämpar sedan Dimitrows och den klassiska marxismens analys på vår egen tid, och finner att saker inte är vad de förefaller vara, att kartan och verkligheten inte alltid överensstämmer. För enligt Dimitrows definition blir våra samhällen mer fascistiska. Där finns inslag som NSA, och en övervakning av samhällen som Mussolini inte kunde föreställa sig. Där finns en ständig nedmontering av fri- och rättigheter, med exempel som Guantanamo. Där finns definitivt det inslag av imperialism Dimitrow nämner, med ständigt återkommande angreppskrig mot suveräna stater (från Irak till Libyen). Här finns också den mer indirekta krigföringen, med ”färgrevolutioner” riktade mot bland annat Venezuela och Ukraina. Dessa färgrevolutioner tycks ha inslag som mystiska krypskyttar som trappar upp det politiska våldet, liksom en förbluffande samstämmig media. Finanskapitalets roll i politiken är också uppenbar idag.
Vartannat år upptäcker man en ny Hitler.
– Jürgen Elsässer
Slutsatsen Schwab drar är därför given, fascismen är redan långt framskriden om man utgår från en marxistisk definition. Problemet är att många inte känner igen den, utan fortfarande är fixerade vid ideologiska rester från tidigt 1900-tal. Schwab identifierar här en konflikt inom den samtida vänstern, en konflikt som i Tyskland tidvis präglas av öppet våld. På ena sidan finner han strömningar som ”antideutsche” och ”antinationale”, på den andra en antiimperialistisk och inte sällan nationalistisk vänster.
USA! Antifa!
– antideutsch paroll
De ”antideutsche” har vi berört innan, deras analys utgår från att djupgående brister i det tyska gör tyskarna till en ”förövarnation” som måste avskaffas. Intressant nog bidrar deras starka sympatier för Israel till att de även kan betrakta palestinier som en ”förövarnation”, vilket i vissas ögon kan ses som en form av rasism det med. Mot de teoretiskt mycket produktiva, och potentiellt mot övrig vänster våldsamma, antideutsche ställer Schwab en äldre vänster. Han tar särskilt upp Jürgen Elsässer och Werner Pirker. Här finns dels en antiimperialistisk tradition, dels en mer nationalistisk tendens. Pirker beklagade exempelvis att delar av vänstern var fixerade vid ”Antifaschismus, Antirassismus, Antisexismus”, och ägnade mindre energi åt den sociala frågan. Enligt Schwab tycks detta vara den grundläggande skillnaden mellan dessa båda ”vänstrar”. Den äldre vänster som företräds av bland annat Pirker och Elsässer fokuserar på den sociala frågan, och vill lösa den inom nationalstatens ramar. Den ”nyare” vänster som kallar sig antideutsche är kanske ingen vänster överhuvudtaget, utan snarare en form av moralism. Många av dess företrädare är också ”borgarbarn”.
Enligt Schwab missar de antideutsche, och många antifascister i gemen, hur systemet förändrats. Det nationella kapital som stödde Hitler finns inte idag, kapitalet är transnationellt. Nationalstaten är för ett sådant kapital snarare ett hinder, och den fascism som byggs upp av kapital och politiker som Sarkozy och Obama är därför också transnationell. Den använder sig av en retorik kring teman som mänskliga rättigheter och kontrollerar dessutom etablerad media, något som gör att många även inom vänstern låter sig manipuleras till stöd för diverse angrepp på suveräna nationer, från Syrien till Ryssland. Samtidigt missar man nationens förändrade betydelse i ett sådant system av framväxande transnationell ”fascism”, och betraktar den felaktigt som en del av problemet snarare än som en naturlig del av motståndet.
Schwabs artikel på tyska
Jürgen Schwab – Faschismus kommt, aber anders
Relaterat
Antideutsche
Alain Soral och Dieudonne
Jean Bricmont
Om skribenten: Joakim Andersen
