Den gångna veckan har präglats av flera händelser, men av dessa kan tre väljas ut som särskilt intressanta. Dessa tre händelser har gemensamt att de illustrerar den etablerade antifascismens intellektuella konkurs (en fjärde händelse av intresse är det schweiziska beslutet att begränsa invandringen, men det mesta som kan sägas om det är redan sagt).
Euromaidan
We are going to get into the business of destroying states.
– Paul Wolfowitz
I Ukraina har konflikten eskalerat, och presidenten har avsatts. Konflikten har flera dimensioner. Geopolitiskt rör det sig om ett försök av det såkallade ”Väst”, USA och EU, att flytta fram sina positioner i det eurasiska hjärtlandet, och ryska försök att motarbeta detta. Eftersom Ukraina är ett ryskt grannland kan konflikten bli extra explosiv, inte minst då det finns en reell risk för inbördeskrig. Etniskt och kulturellt är konfliktens kärna det faktum att dagens Ukraina är en artificiell stat – den västra och norra delen är etniskt ukrainsk, den östra och södra delen har historiskt starkare band till Ryssland. En sådan stat bör organiseras efter schweiziska former, med långtgående autonomi för de olika delarna, om den inte rentav bör delas. Istället har Ukraina en modell präglad av det engelska talesättet ”the winner takes it all”, något den nya regeringen också demonstrerat. Det finns idag en risk för ett europeiskt brödrakrig i Ukraina, mellan landets västra och östra delar.
We are in the fight… against corrupt marginal democracy, against degeneration and totalitarian liberalism, for traditional national morality and family values… against the cult of illicit gain and debauch….
– Right Sector
Under konflikten har det varit tydligt att den hårdföra delen av demonstranterna i Kiev är radikala nationalister, landets motståndstradition har en stark koppling till grupper som var allierade med axelmakterna och Ukraina led också svårt under den tidiga bolsjevismen. Utan de radikala nationalisterna hade protesterna förövrigt inte kunnat bli framgångsrika. Symboliken har varit uppenbar i flera av bilderna från gatustriderna, med bland annat varghakar och svarta solar. Det är här vi kan tala om en antifascismens intellektuella konkurs, grundad i dess kooptering och intima relation till etablissemanget. För å ena sidan har vi i Ukraina haft en konflikt där etablissemanget helhjärtat stått på den ena sidan, och fört fram den enligt den numera klassiska ”frihetstörstande Folk mot våldsam Regim”-modellen i media (den som följt alternativa medier har känt till flera av bristerna i denna modell). Å andra sidan har detta frihetstörstande folk i ovanligt hög grad företrätts av grupper som i Västeuropa skulle fylla ovan nämnda ”antifascism” med både skräck och avsky. Men man biter inte den hand som föder en, och detta har man därför sett mellan fingrarna med. Realpolitik, verklighet, trumfar kort sagt symbolpolitik, politiskt korrekt tjatter.
Samtidigt är detta en på flera vis intressant situation. De blandade reaktionerna på diverse ukrainska politikers utspel och den inte alldeles positiva inställningen till EU låter oss ana att ”Högersektorn” och andra radikala nationalisgrupper inte har för avsikt att reduceras till nyttiga idioter som först vågar sina liv för en revolution och därefter åker hem igen. Deras popularitet och sex appeal har också blivit avsevärd i västra Ukraina. Om inbördeskrig kan undvikas kan man därför hysa vissa förhoppningar att Ukraina faktiskt blir en del av EU. När ukrainska nationalister konfronteras med realiteterna hos EU, snarare än ett idealiserat ”Europa”, kan följderna bli intressanta.
Todays Ukraine is a state which never existed in history. It is a newly created entity. This entity has at least two completely different parts. These two parts have a different identity and culture. There is Western Ukraine which is united in its Eastern European identity. The vast majority of the people living in Western Ukraine consider themselves as Eastern Europeans. And this identity is based on the complete rejection of any pan-Slavic idea together with Russia. Russians are regarded as existential enemies. We can say it like that: They hate Russians, Russian culture and of course Russian politics. This makes an important part of their identity… It doesn´t necessarily mean they want to go on war against us, but they don´t like us. We should respect this. Look, the Americans are hated by much more people and they accept it also. So when the Western Ukrainians hate us, it is neither bad nor good – it is a fact. Let´s simply accept this. Not everybody has to love us!
– Aleksander Dugin
Samtidigt låter detta oss ana något om de dilemman som EU och USA måste brottas med. Man eftersträvar regimskifte i Ukraina, men tvingas då ge grupper man vill undvika på hemmaplan en framträdande position. För om det är något både Grekland och Ukraina visar är det att de människor som idag är beredda att dö för en idé i Europa främst återfinns inom radikal nationalism. Ofta med en betydande överlappning med ideologier som uppstod under 1930-talet.
Man kan notera att samma modell för regimskifte som använts i Ukraina just nu också används i Venezuela, återigen med amerikanska intressen tydliga i bakgrunden och med ett våldsammare tillvägagångssätt än de tidigare ”färgrevolutionerna”.
Relaterat
Global Research – Ukrainian Government Bows to Pressure from Washington, EU and Far-right Opposition
Voltairenet.org – Crisis in Ukraine: blood on the Maidan
Steve Sailer – Chicks dig Right Sector
Krokom
I veckan dömdes även två chefer i Krokoms kommun som skyldiga till att en anställd 2010 tog sitt liv. Inledningsvis reagerade Krokoms kommun på detta med att uttrycka att man fortsatt hade förtroende för de båda, men efter reaktioner från andra anställda och allmänheten fråntogs de sedan arbetsmiljö- och personalansvar.
Det hela är intressant då Krokom kommuns anställda även tidigare varit i det mediala strålkastarljuset. Musikläraren Marie Stensby hängdes 2013 ut som en av de som kommenterat anonymt på bland annat Avpixlat, och stängdes då av från sitt arbete. Hon återfick senare tjänsten, men det är ändå intressant att jämföra reaktionerna i de båda fallen. Som kommunal chef kan man sköta sitt arbete så dåligt att man driver underordnade i döden utan att vare sig hängas ut i media eller förlora förtroendet, som musiklärare hängs man ut och riskerar jobbet om man anonymt kritiserar förd invandringspolitik.
Detta påminner oss åter om skillnaden mellan verklighet och ideologi, och därmed om den etablerade antifascismens kollaps. Man skulle nästan vilja drista sig till att antyda att dåliga chefer är ett betydligt större problem för människors, inklusive invandrade människors, hälsa än ”rasism”, och att fokus på det senare förtar fokus från det förra.
Relaterat
P4 Jämtland – Dömda chefer jobbar kvar
Öppet brev till Krokoms kommunledning
Dieudonne
Även om det inte fått någon större uppmärksamhet i svensk media, utöver korta och ofta mer eller mindre felaktiga notiser, bör man även beröra de fortsatta turerna kring den franske komikern Dieudonne. Även Dieudonne illustrerar den etablerade antifascismens konkurs, och hur nära knuten denna konkurs är till den inbyggda konflikten mellan de båda termerna ”etablerad” och ”antifascism”.
Dieudonne är nämligen själv både färgad och antirasist. Han tar ofta upp sådant som slaveriet, kolonialismen och de afrikanska soldater som kämpat för franska intressen. Religiöst uttrycker han sympati för både kristendom och islam. Men Dieudonne är också en kritiker av etalissemanget. Han har här riktat in sig på dess tabun och utvecklat det han kallar en ”critiqué la compétition victimaire”. För Dieudonne är de svartas historiska lidande en mänsklig tragedi, och han vänder sig mot hur historiskt lidande används för att skapa hierarkier och utnyttjas politiskt. I en säregen dialektik har detta lett till att sionister kritiserat Dieudonne, vilket gjort att han häcklat just den sionistiska aspekten av det politiskt korrekta idékomplexet och etablissemanget mer, vilket gjort att han kallats antisemit. Och så vidare.
Eftersom han uppträder på franska är det ofta svårt för en svensk att följa Dieudonne, men föreställningen Mahmoud finns idag med engelska undertexter. För den som själv vill undersöka vad som orsakat så häftiga reaktioner från den franska politiker- och mediakasten kan det vara av intresse, bitvis är det både riktigt underhållande och något stötande.
Mahmoud återfinns här: Mahmoud – Part 1
Inte minst är det en givande upplevelse att följa hur skickligt Dieudonne tar det politiskt korrekta med alla dess tabun och vänder på det, får publiken att inse hur kittlande och befriande det är att utmana de tabun som har tryckts ner i halsen på dem sedan de föddes. Detta är också Dieudonnes hemlighet, och en del av anledningen till varför han bör vara en inspiration och en uppmuntran för alla systemkritiker. Hans framgång bygger på ett uttalat ”fuck you” till hela makteliten och dess ideologier. Den bygger på ett generellt etablissemangsförakt, snarare än specifika aspekter som antisionism.
Alain Soral och Dieudonne
«Je ne suis pas obsédé par les juifs !»
Diversity Equals Hitler
Om skribenten: Joakim Andersen
