Bland Europas rika arv till eftervärlden finns fantasylitteraturen (som i sin tur är en vidareutveckling av teman och motiv från sagotraditionen och den inhemska mytologin). I denna genre tillhör Tolkien och Howard de mer kända namnen, där särskilt Tolkien är ett mycket bra exempel på hur genren utgick från sagotraditionen och inhemsk mytologi.

Det finns dock ett otal intressanta fantasyförfattare, och bland dem intar Mervyn Peake något av en särställning. Där Tolkiens och Howards berättelser inte sällan utspelar sig i vidsträckta skogar, förlade Peake sitt magnum opus Gormenghast till ett enormt slott.

Peake målar i Gormenghasttrilogins två första delar upp en värld som kretsar kring det milt sagt ofantliga palatset med samma namn. Det är en sluten, förfallen värld, organiserad kring uråldriga traditioner och hierarkier. I dess topp befinner sig den sjuttiosjätte jarlen av Gormenghast, jarl Groan, och hans märkliga familj. Huvudpersonen är egentligen jarlens son, Titus Groan, men i hundratals sidor är han ännu bara ett spädbarn.

Gotiska övertoner

Peake anknyter med Gormenghasttrilogin till den gotiska underström som löper genom den europeiska historien. Man behöver inte föra samma resonemang som Stephen Flowers i den klassiska artikeln The Secret of the Gothick God of Darkness för att notera denna underströms betydelse, och spåra dess regelbundna återkomst. Uppenbarligen finns det en nostalgi för ett svunnet Europa, hennes miljöer och sociala typer (om så bara estetiskt), som med jämna mellanrum fängslar nya generationer av européer (i vår tid kan man nämna litterära genrer som steampunk och cyberpunkens estetik och arkitektur som exempel, liksom den gotiska subkultur som var så populär för något decennium sedan).

Det är en närmast extremt gotisk värld Peake beskriver. Slottet Gormenghast är så urgammalt att dess anor förlorar sig i en dimmig forntid, dominerat av bisarra ritualer och traditioner, och så enormt att hela våningar fallit i glömska, ett labyrintliknande komplex vars torn bildar en arkipelag när det drabbas av en översvämning, och vars invånare riskerar att gå vilse och svälta ihjäl när de avviker från sina kända hemtrakter. Det är också förfallet, mögligt, dammigt, och befolkat av ett rikt galleri av allt från galna medlemmar av jarlfamiljen till sliskiga och mordiska köksherrar. Med dessa närmast dickenska figurer skapar Peake en intrikat väv av intriger och relationer, som flera gånger utmynnar i dödligt våld.

Social kommentar?

I introduktionen till Gormanghasttrilogin utgiven av Tusk/Overlook hävdas det att Peakes verk skiljer sig från andra kända verk som skapades under samma period. Till skillnad från 1984 och Animal Farm ska det nämligen inte finnas kommentarer till Världskriget och den värld som svunnit. Mitt intryck är att detta är en felaktig tolkning, den sociala och historiska kommentaren i Gormenghast är bara mer subtil och svårfunnen för en liberal. Kärnan i de två första böckernas handling är nämligen konflikten mellan tradition och modernitet, där den unge kökspojken och strebern Steerpike representerar den iskalla modernitet som växer sig allt starkare i en värld av tradition och ritual vars auktoriteter tappat förmågan att ens inse när de är hotade, än mindre försvara sig.

Peake själv väljer inte sida i konflikten, och i den tredje boken kompliceras det hela dessutom genom att det hela blir en klassisk Bildungsroman i stil med Candide. Om Steerpike är en satanisk upprorsman mot traditionen framstår ”upprorsmannen” i den tredje romanen snarare som något hämtat ur Ernst Jüngers filosofi. Detta går det dock inte att orda för mycket om utan att förstöra läsupplevelsen.

Recension

För den rätta läsaren är Gormenghasttrilogins dryga tusen sidor något av en högtidsstund (samtidigt bör man vara medveten om att den kan vara olidligt lång, och långsam, för många läsare). Peakes figurer blir aldrig några rena karikatyrer, trots de dickenska övertonerna, och många av dem är fascinerande (särskilt strebern och satansgestalten Steerpike är svårglömd). Handlingen är också tillräckligt komplex för att hålla fast intresset kapitel efter kapitel, Peake arbetar med flera parallella handlingar som steg för steg närmar sig sin blodiga upplösning. Han har också vävt in sina egna tankar om livet, hur man blir en person, frihet mot konformitet, tradition mot modernitet, och så vidare. Mest fascinerande är dock beskrivningen av det väldiga palatset, som tillhör litteraturhistoriens pärlor.

En BBC-version av verket är också aktuell, denna har jag dock inte närmare kunskap om.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.