En av de historiskt mer framträdande konservativa statsmännen torde vara österrikaren Klemens von Metternich (1773-1859). Metternich var både utrikesminister och statskansler, och spelade en viktig roll i skapandet av den såkallade heliga alliansen, där Österrike, Ryssland och Preussen samarbetade med både in- och utrikespolitisk stabilitet som mål. Den heliga alliansen innebar bland annat samarbete mot de tendenser en traditionalist som Evola sammanfattade under termen subversion.

Antropologi och sociologi

Metternich utvecklar i ett dokument skrivet 1820, ursprungligen riktat till tsar Alexander I, sin syn på samhälle och subversion. Han beskriver en oroväckande situation, där monarkerna förlorat tron på framtiden och där Europa ”arouses pity in the heart of the thinking man and horror in the heart of the virtuous man”. Samhällets grundvalar angrips öppet på bred front, både religionen, sederna, lagarna, rättigheter och skyldigheter. Detta föresätter sig Metternich att förklara, och motverka.

Hans inställning till människa och samhälle är klassiskt konservativ. Människans natur är oföränderlig, och samhällen genomgår perioder av uppgång och perioder av förfall. Två faktorer är här givna, dels moralen, dels människans lokalt givna förutsättningar. Det senare innebär att en kultur och en styrelseform som vuxit fram på en viss plats, exempelvis önationen England, inte nödvändigtvis passar på en annan plats, exempelvis Italien eller Centraleuropa. Metternichs resonemang kring detta förebådar dagens anti-universella politiska tendenser.

Enligt Metternich har Europa med skrivkonsten, krutvapnen och upptäckten av Amerika genomgått en snabb förändring, men visdomen har inte utvecklats i samma snabba takt. Detta har möjliggjort framväxten av falska filosofiska system, och revolutionen.

Revolutionen och dess bärare

I likhet med den brasilianske traditionalisten de Carvalho försöker Metternich identifiera subversionens antropologiska och sociologiska grund. Vilken människotyp är det som representerar och kämpar för det traditionella Europas undergång? Metternich menar att det breda folket, ”the real people”, inte är intresserat av detta, det är mer intresserat av stabilitet och skydd för familj och egendom än av vaga abstraktioner. Istället är det delar av mellanskikten som attraheras av subversionen. Metternich identifierar ”moneyed men who are really cosmopolitans”, ”civil servants, men of letters, lawyers and foolish professors”.

Den människotyp dessa kan företräda är den Metternich kallar presumptuous man. Detta är en arrogant och överdrivet självsäker människotyp, även präglad av det Metternich kallar ”intellectual pride”. de Carvalho har beskrivit samma tendenser i den moderna intelligentsian, var och en som har studerat samhällsvetenskapliga ämnen på universitetsnivå har också stött på denna människotyps drag, hos sig själv och/eller andra. För den arroganta människa Metternich beskriver är det en självklarhet att han eller hon bättre förstår sig på samhälle, kultur och politik än vad tidigare generationer gjorde, därför är den etablerade religionen, sederna, traditionerna och styrelseskicket utan värde. Metternichs beskrivning av denna människotyp står sig än idag, även om de idag är queerfeminister eller strävar efter ”den vita rasens avskaffande” snarare än förkämpar för republik eller socialism. Det är också troligt att tidigare företrädare för tendensen skulle betrakta sina sentida epigoner med förvåning och avsmak. Redan Metternich noterar dock att här finns en logik, en förändring av kraven på förändring i takt med att de genomförs. Det som började med krav på en författning leder vidare till krav på andra reformer, och även om det skedde efter Metternich är det logiskt att detta sedan leder till krav även på den etniska gruppens, könens och familjens undergång.

Mettnernich identifierar också hemliga sällskap som ett viktigt redskap för den moraliska kallbrand som är subversionen. Sådana sällskap var utbredda i Europa under perioden, och det är först i modern tid deras roll före och under exempelvis Franska revolutionen tonats ned. En viktig faktor Metternich identifierar är också regeringarnas handlingsförlamning, och oförmåga att identifiera och bekämpa sina fiender. Här menar han att ett samarbete mellan monarkierna vore av stor vikt.

… this same class which has so often been rejected by the people, when it presumes to speak in the peoples name, yet is listened to, caressed and feared to excess by those who, with a single word, could drive them back to obscurity…
– Metternich om de härskandes relation till den subversiva minoriteten, analysen är lika aktuell idag för att beskriva relationen mellan exempelvis en borgerlig regering och de kulturmarxistiska grupperna

Sammantaget är det alltså en intressant liten text. Metternich placerar det sociala i centrum, familjer och egendom, och först därefter det politiska och det rent administrativa, i fallande ordning. Han värdesätter det Evola kallade den organiska staten på så vis att han var en vän av delarnas, de tyska ”Länders”, autonomi. I hans beskrivning av den subversiva antropologin är han också av värde. Vad man idag kan fråga sig är i vad mån hans förslag på motgift var realistiskt, de gamla kungahusen förefaller ha varit dåligt förberedda att vända trenden och kanske hade någon form av konservativa revolution, sådan som den senare skisserades av bland annat Strasser och Jünger, varit mer framgångsrik. Oavsett detta var han med den heliga alliansen framgångsrik under en period, och hans analys av bland annat relationen mellan kosmopolitiska kapitalister och intellektuella kan än idag erbjuda aha-upplevelser.

Metternich – My Political Profession of Faith

Relaterat

Olavo de Carvalho – excerpter

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.