Det finns ett flertal intressanta teorier om mångkulturalismen, var och en med sin egen förklaring till varför den uppstått. Gruppevolutionära teorier förklarar det med de nordeuropeiska folkens altruistiska drag i kombination med andra folks starkt kollektivistiska drag och anti-europeiska agendor. Samhällsvetare förklarar det inte sällan med framväxten av en Ny Klass och en terapeutisk stat. Idéhistoriker däremot förklarar det ofta med arvet från 1789 och 1968 års idéer, Frankfurtskolan och/eller liberalismen. Givetvis är dessa olika teorier inte ömsesidigt uteslutande, utan kompletterar varandra som förklaringar till det komplexa fenomen som är den moderna mångkulturalismen. Ett intressant komplement är det som Peter Lamborn Wilson/Hakim Bey ger i artikeln Against Multiculturalism.
Wilson/Bey är en av den moderna anarkismens mer intressanta företrädare, även om han också har ett flertal brister (dessa tas upp mer här: Piratrepublikerna). Han har bland annat myntat det populära uttrycket Temporary Autonomous Zones, skrivit om piratrepubliker, och överhuvudtaget utvecklat en form av anarkism som med lite god vilja påminner om Ernst Jüngers Anark-begrepp. Han har också skisserat en värdefull analys av den moderna mångkulturen som en form av social kontroll.
Mångkulturalism som social kontroll
Grundtanken i Beys artikel är att mångkulturalismen är en form av social kontroll, som har sitt ursprung i maktens korridorer. Den tidigare formen av socialt system, där den vita majoriteten och dess kultur och värderingar uttryckligen sågs som överlägsna, hade misslyckats. Den sociala freden hade hotats av andra etniska grupper, som anklagade systemet för att vara rasistiskt och orättvist. I denna situation hade systemets företrädare ställts inför den återkommande frågan: vad bör göras?
Efter många misslyckanden kom mångkulturalismen att framträda som lösningen. Wilson skriver:
By the late 1970s or early 1980s it became obvious that the Melting Pot had somehow failed. Black culture, the test case, now appeared impossible to absorb. The ”consensus” was in danger. The Right, with its schizophrenic attitudes toward race and culture, had faltered. A new ”liberal” consensus was proposed. It was called multiculturalism.
Let there be no mistake: multiculturalism is a strategy designed to save ”America” as an idea, and as a system of social control. Each of the many cultures that make up the nation are now to be allowed a little measure of self-identity and a few simulacra of autonomy.
Målet med mångkulturalismen torde alltså vara att så smärtfritt som möjligt integrera grupper med vitt skilda kulturer och ursprung i det system som makthavarna upprätthåller. Detta innebär också att systemets kärnintressen kvarstår. Mindre grupper kan uppmuntras att tala andra språk än engelska internt, eller döpa om den årliga köpfesten till ”kwanza”, men tanken är inte att den globala kapitalismen ska hotas eller ifrågasättas. Detta har naturligtvis också som bieffekt att det uppstår eliter i varje etnisk grupp, vars intressen är kopplade till systemets.
Mångkultur och konsumtionssamhälle
Wilson påpekar också att ”mångkultur” är när olika ytliga uttryck för diverse kulturer blir konsumtionsvaror på en marknad. Nu kan vem som helst plötsligt betala för afrikansk dans (som ju är så ”äkta”), äta ”exotisk” kinesisk mat, eller kanske rentav bli riktigt mångkulturell och köpa en skiva med Youssou N’Dour eller skaffa sig dreadlocks. Gemensamt för dessa kulturyttringar är att det är död kultur, isolerad från ett socialt sammanhang, och att det är de allra ytligaste kulturyttringarna som konsumeras. Ytterst få människor i det mångkulturella samhället sätter sig in i islams kritik av ränteekonomin eller feminism, eller afrikansk naturmystik eller syn på vid vilken ålder man blir könsmogen. Urvalet är alltså både ytligt och harmlöst, särskilt kontroversiellt blir det i varje fall aldrig. Det finns potentiell inspiration för en kritik av det själlösa liberala samhället både i islam, hinduism och afrikansk religion, men intresset för denna är betydligt mindre än intresset för mat och musik. Andra kulturer med mångtusenåriga historier reduceras alltså till varor på en marknad.
Samtidigt rör sig Wilson själv också farligt nära denna reducering av unika kulturer till spektakulära symboler eller varor, eftersom han hela tiden slänger sig med ord, namn och platser från diverse vitt skilda kulturer och traditioner. Det är möjligt att han själv är såpass insatt i dessa olika traditioner att så inte är fallet, men för hans läsare är det drivande inte sällan samma känsla av det exotiska som driver konsumenterna av afrikansk dans.
Mångkulturen som politiskt system, och majoritetens öde
Eftersom Wilson trots allt är anarkist, går han heller inte in på vad mångkulturalismen innebär för andra vita/majoritetsbefolkningar. Detta är typiskt för den vite medelklassradikalen, tron att man kan placera sig utanför eller ovanför sin etniska grupp och få ett ”objektivt” och rättvist perspektiv. Oavsett hur politiskt inkorrekt och rolig Wilson tidvis kan vara är detta alltså en del av hans begränsningar. Detta är olyckligt då han därför missar några av det mångkulturella systemets själva grundvalar.
Det mångkulturella systemet bygger nämligen på en ”av-etnifiering” av majoriteten. Övriga etniska grupper tillåts uttrycka etnisk stolthet och etniska intressen, men systemet fungerar bara förutsatt att majoritetsbefolkningen förvägrar sig själv denna rätt. I praktiken är det en elit med rötterna i majoriteten som förvägrar de övriga den. Detta är naturligtvis rationellt för denna elit, som den vägen får ett relativt fungerande system att administrera (alternativet är att den sociala freden hotas). Det är däremot inte lika rationellt för den stora majoritet som förvägras rätten till kollektivt självförsvar, på ett otal olika områden (från arbetsmarknaden, där de stillatigande och ”tolerant” förväntas acceptera lagar mot ”diskriminering” och för kvotering, via skattesystemet där deras skatter finansierar andra etniska gruppers utveckling och frammarsch, till det mer symboliska planet där de inte tillåts bära sin egen flagga på sina plagg och där deras yttrandefrihet generellt inskränks för att undvika konflikter). Mångkulturalismens sociala fred bygger alltså på majoritetselitens svek mot de egna folken, och på majoriteternas avetnifiering. De blir etniciteter som inte får finnas, och deras land blir ett ”Sverige utan svenskar”.
Andra etniciteter får finnas på både ett biologiskt och politiskt plan, de europeiska majoritetsfolken får bara finnas på ett för-politiskt, rent privat, plan. Mot detta kan man invända att systemets ideologiska grundvalar med få undantag är lätta att härleda till den europeiska idéhistorien (idéer som liberalism, individualism och liknande), men detta torde vara en klen tröst när dessa idéer vänds mot en. Det är dock en återkommande grund för kritik från de ”antirasister” som egentligen inte förstått det mångkulturella systemets dubbelnatur. Å ena sidan bygger det mycket riktigt på en europeisk idéutveckling och administreras av en stor andel europeiska makthavare, å andra sidan bygger det på att de europeiska majoritetsfolken förvandlas till prepolitiska massor av individer, medan andra etniska grupper ges privilegier i form av rätten till etniska intressen och etnisk stolthet och identitet. Hemligheten bakom det mångkulturella systemet är att den europeiskättade eliten fortsätter att dominera, genom att den avsäger sig sin etnicitet. Detta lämnar de europeiska folken utan ledare.
Ett reellt hot mot det mångkulturella systemet, och den globala kapitalism det bygger på, skulle alltså snarare fokusera på att återge de europeiska folken deras förmåga till kollektivt handlande och identitet, snarare än att reproducera samma systems överdrivna intresse för diverse ”minoriteter”.
Intressant är i varje fall att Wilson inser att vår tids ödesfråga inte har med ”vänster” och ”höger” att göra, utan att den grundläggande konflikten står mellan en global-kapitalistisk maskin som likriktar allt och alla å ena sidan, och de individer och grupper som försvarar rätten till skillnad å den andra. Han skriver:
This means not only that Communism is ”dead” but also that ”democratic republicanism” has served its purpose and transformed itself into an empty idol. Henceforth only one force will ”rule” – the rationality of money. Abstracted from all real valuation, representing nothing but itself, money is etherealized, and finally divinized. Money has ”gone to Heaven” and left mere life behind.
In this situation both Right and Left will rebel – and in some cases it will be hard to tell the difference. A myriad forms of particularism will arise, consciously or unconsciously, to oppose the false totality and pitiful booby-prizes of multiculturalism’s ”New World Order”. The Social has not ended, of course, no more than everyday life itself. But the Social will now involve itself with the insurrectionary potential of difference.
Hans tolkningar av detta är inte identitära, men så bör också Wilson alltid läsas med en god portion kritiskt tänkande.
Om skribenten: Joakim Andersen
