I dagarna har Aftonbladet lanserat en kampanj med det till demokratisk debatt uppmuntrande namnet ”Granska skiten”. Tanken är att man med polisanmälningar ska kunna åstadkomma det som man misslyckats att uppnå genom debatt. Det handlar dels om det stadigt växande motståndet mot den förda invandringspolitiken, dels om den stadigt växande misstron mot etablissemanget i bredare mening (där tidningskrisen är en naturlig följd). Det är viktigt att notera båda dessa aspekter, annars förstår man inte varför etablissemangsföreträdare tillåts uttrycka åsikter som räknas som ”främlingsfientlighet” när de uttrycks av representanter för individer, nyhetskanaler eller partier som inte tillhör etablissemanget. Man missar då också att etalissemangets kris är mer omfattande än enbart invandringspolitiken, här kan också nämnas finans- och utrikespolitiken, där man numera anses som extrem om man avviker från den väg etablissemanget anser att ”vi” kommit överens om vad gäller synen på exempelvis Syrien (den hugade läser mer om detta på SvD: Gudmundson om Syriensolidaritet).

De främlingsfientliga aktörerna har ­vissa drag gemensamt. De ser konspirationer bakom det mesta, åsidosätter etablerade fakta och utmålar den egna gruppen som modiga sanningssägare. De lyfter fram saker som uppfattas som fel i samhället och påstår att etablerade medier blundar för eller förvanskar problemen.
– Bengt Westerberg erkänner, mellan raderna, att det hela handlar om tillit respektive ingen tillit för etablissemanget och dess konsensus i olika frågor

Man kan dra ett antal slutsatser av Aftonbladets kampanj. Det mest uppenbara är att man försöker föra en politisk kamp med juridiska medel, och tysta ”hatsajter” som Fria Tider och Avpixlat. I förbigående kan nämnas att dessa såkallade hatsajter också är reella konkurrenter om läsarna, det rör sig alltså samtidigt om förandet av en kommersiell kamp med juridiska medel. Sannolikt bidrar dessa flytande gränser mellan ren egennytta och höga ideal till att många haft svårt att ta Aftonbladets kampanj på allvar. Inte bara marxister kan identifiera sambandet mellan intresset och idéerna.

Mångkultur och yttrandefrihet

Man kan konstatera att yttrandefriheten förlorar sin klassiskt liberala funktion i ett mångetniskt samhälle. I det mer homogena samhället var yttrandefriheten värdefull för att man skulle kunna väga olika åsikter mot varandra i en demokratisk offentlighet. Hetslagstiftningen hade då idealiskt sett funktionen att skydda ett på individer baserat samhälle från atavism av det slag man förknippade med Tredje riket. I ett mindre homogent samhälle upplevs istället rätten att kritisera religioner som ett vapen, ett vapen som kan användas mot andra etniska grupper. Vi får en situation där yttrandefrihet av liberalt snitt är oförenlig med social fred, vilket händelserna kring Muhammedkarikatyrerna demonstrerat. Detta behöver inte nödvändigtvis vara en negativ utveckling för den som inte själv är liberal, i Ryssland experimenterar man i detta nu med lagstiftning som ska skydda troende människors känslor från de allra grövsta angreppen. Man kan dock notera att Aftonbladet inte sympatiserar med denna utveckling i vårt östra grannland, vilket turerna kring Pussy Riot demonstrerar. Muslimers känslor ska alltså skyddas, men inte ortodoxa kristnas (i Ryssland delar dock kristna och muslimer den negativa synen på Pussy Riots upptåg).

Samtidigt får man en hierarki, där vissa grupper måste skyddas mer än andra. Denna hierarki har generellt sett rasistiska undertoner, ju mer misslyckad en etnisk grupp anses vara enligt de marknadsliberala principerna, desto mer måste den skyddas från angrepp och kritik. I vad mån det egentligen gynnar en etnisk grupp att förknippas med ett allt mindre populärt etablissemangs beskydd kan dock diskuteras, liksom i vad mån en kulturs värde kan mätas i BNP. Man kan också notera att symboliken i att etniska svenskar inte alls skyddas av hetslagstiftningen definitivt inte gynnar Åsa Linderborgs projekt. Tvärtom är detta en återkommande aha-upplevelse för människor som börjar ifrågasätta det politiskt korrekta idékomplexet.

Debattens förråande och polarisering

Det finns dock ett skäl till en hetslagstiftning, utöver fungerande etniska relationer och beskydd för troendes och andras känslor. Detta är det civiliserade samtalet och umgänget mellan människor. Att kalla människor för ”invällare”, ”musslor” och liknande är helt enkelt oförenligt med det europeiska idealet för hur man ska vara och bete sig. Det antyder bristande självdisciplin, bristande uppfostran och bristande förståelse av sammanhang.

Här bidrar dock Aftonbladet till den debattens förråande och polarisering som hetslagstiftningen idealiskt sett skulle kunna motverka. Man respekterar inte meningsmotståndare, utan kategoriserar deras åsikter som ”skiten”. Linderborg stämplar exempelvis Axess som ”tokhögern”, och placerar tidskriften i samma kategori som ”järnrörssajterna”. På samma vis väljer hon att missa att Lasse Wilhelmsons kritik av israelisk politik i grunden är en humanism. Man kan alltid diskutera om det är realistiskt med en enstatslösning et cetera, men just sådan debatt kväver man effektivt i dess linda om man accepterar att Gina Dirawi, och andra, inte ens får läsa hans bok.

Sammantaget lämnar alltså Aftonbladets kampanj en besk eftersmak. De höga ideal som uttrycks hänger alltför intimt samman med politisk och ekonomisk egennytta, och hyckleriet sticker i längden i ögonen.

Relaterat

Yttrandefrihet bortom liberalismen

Organstöldsdebatten och yttrandefriheten

Lästips om hetslagstiftningen

Aftonbladetskampanj

Aftonbladet – Nu granskar vi skiten

Aftonbladet – Ja, vi vill stoppa skiten

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.