Neil Gaiman tillhör de moderna författare som ger våra myter och gudar nytt liv genom att skapa nya sagor runt dem, nya berättelser med våra gudar och hjältar i huvudrollerna. Detta är mycket värdefullt, då en ansamling individer som inte längre har gemensamma myter upphör att vara ett folk och en ödesgemenskap (det är bland annat därför det är så skadligt när vi får vår världsbild, förebilder och referenser från Hollywood, för då försvinner gränserna mellan vårt folk och andra konsumenter av Hollywood). Samtidigt får dessa myter inte stelna i en död kult av det förflutnas mästerverk, utan de måste ständigt inspirera till nytt skapande, nya mästerverk, en levande tradition. Gaiman kan då vara en förebild och en källa till inspiration.
Gaiman har bland annat skrivit en saga, som sedan filmatiserats, med den europeiska sagotraditionen som utgångspunkt i Stardust, och med diverse mytologier som utgångspunkt i Sandman. Han har också skrivit romanen American Gods, som är av intresse i sammanhanget.
I American Gods utgår Gaiman från att alla de folk som kommit till Nordamerika tagit med sig sina gudar. Oden, Tor, Tyr, med flera, kom alltså till Amerika redan i samband med vikingatidens resor till Vinland. På samma vis tog irländska immigranter med sig sina sagoväsen, afrikanska slavar tog med sig voodoogudar och loas, och så vidare. I takt med att deras folk tappar sina myter förlorar dessa gudar dock sin livskraft, och när de är helt glömda dör de. Oden och de andra gudarna framlever därför en existens i det amerikanska samhällets utkanter i Gaimans bok, och hotas av det moderna samhällets ”gudar” såsom Järnvägen, Media, Internet och liknande. Gaiman utnyttjar denna grundtanke som utgångspunkt för en spännande och genomtänkt fantasyroman, och som läsare märker man också gradvis att handlingen och konflikterna har betydligt fler bottnar och sidor än man först trodde.
I centrum för handlingen står Shadow, en drygt trettioårig herre som i bokens början just släppts ut från fängelset. Han anställs av en mystisk äldre herre vid namn ”Wednesday”, och dras in i dennes projekt som gradvis visar sig vara tämligen övernaturliga.
Gaimans porträtt av Oden är en av romanens behållningar. Han är lika mångsidig som i nordisk mytologi, bland mycket annat livnär han sig som skojare, men han är samtidigt en ledare, en kvinnokarl och en mystiker. Mycket mer kan inte sägas om Gaimans Oden utan att avslöja handlingen, men det är tydligt att Gaiman är fascinerad av den gamla guden, som också dyker upp i Sandman. Han har också lyckats fånga den gamle dödsgudens moraliskt kluvna väsen, Gaimans Oden är synnerligen charmig men också bortom gott och ont.
I Sandman poängterar Gaiman flera gånger att drömmens värld inte är mindre ”verklig” än den verklighet vi kan se och ta på, eftersom det är människors drömmar som ger dem hopp, mål och mening. Detta är en insikt han delar med den konservativa traditionen, som länge insett att myter spelar en central roll i historien och i samhällen. Man kan inte mäta eller väga myter och drömmar, men ändå ledde den kommunistiska drömmen till hundratals miljoner människors död. Gaiman återkommer till liknande tankegångar i American Gods, och än mer i ”uppföljaren” Anansi Boys. Det är som helhet en spännande och välskriven roman. Handlingen är komplex, och man möts av flera överraskningar under läsningen. Gaimans litterära grepp att låta både gamla gudar och nya ”gudar” som bilmodeller och TV kämpa om herraväldet ger honom också en möjlighet att utforska det moderna samhällets och kulturindustrins konflikt mellan traditioner och moderna ikoner i en fantasyversion. Personbeskrivningarna är också bra och fängslande, och särskilt då huvudpersonens utveckling under skeendet. Det är alltså en bra och genomtänkt fantasyroman som Gaiman skrivit.
Anansi Boys
Om Gaiman i American Gods delvis utgår från en specifikt nordeuropeisk mytvärld och en specifikt nordamerikansk modernitet, så rör han sig i ”uppföljaren” Anansi Boys istället i en mer universell och tidlös mytvärld. Här står afrikanska djurfabler i centrum. Sådana djurfabler är dock inte specifikt afrikanska, utan återfinns i många kulturer. I Sverige har vi till exempel gamla sagor om Mickel Räv, ”Rödluvan och Vargen”, och ”hur björnen förlorade sin svans”, sagor där djuren kan tala, umgås, lura varandra, och är arketyper. Anansi Boys har delvis den mörka underton som genomsyrar American Gods, men den är inte lika mörk och ödesmättad. Istället finns det en humoristisk underton, något som Gaiman lyckas riktigt väl med, och som förmodligen inspirerats av de västafrikanska djurfablerna om spindelguden och trickstern Anansi. Trickstern är gudarnas skämtare, och Anansi är Västafrikas motsvarighet till den nordiske Loke.
Boken följer Anansis söner när de upptäcker sitt arv, och likt American God kretsar det mycket kring huvudpersonernas upptäckt och accepterande av vilka de egentligen är. Det är en välskriven bok, som är roligare än American Gods men saknar dennas filosofiska djup.
Om skribenten: Joakim Andersen
