Den senaste tiden har den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt befunnit sig i ett blåsväder som tidvis närmat sig stormstyrka. Hans politiska framtid är osäker. Händelserna runt Juholt illustrerar flera aspekter av dagens politiska verklighet och kan därför vara av intresse att närmare studera. En sådan analys bör lägga fokus på personen Juholt, det socialdemokratiska partiet, och media som del av den nya klassen.

Which way, Håkan Juholt?

Håkan Juholt har inte imponerat som ledare, och har delvis sig själv att skylla för den uppkomna situationen. Oförmågan att skilja på en ledares privatliv och politiska kvaliteter är en del av den moderna sjukan, för en genuin högerradikal är det tämligen ointressant vad en ledare gör privat så länge det inte påverkar hans förmåga att föra en konstruktiv politik. Politik är ett hantverk och en konst. I Juholts fall finns det dock brister i den personliga ekvationen som spiller över på den politiska sfären. Detta gäller dels hans relation till privatekonomin, en brist som gjort honom sårbar för angrepp från fiender inom partiet. Juholt kan inte rå för att hans partner är dömd för förskingring, men man kan fråga sig vad det är för kvaliteter hos honom som attraherat en förskingrare. Att han, med den position och den väl tilltagna lön han har, medvetet skulle ha tillförskansat sig olagliga pengar är däremot en tämligen absurd tanke.

Minst lika allvarlig är hans notoriskt ryckiga ledarstil. Denna leder oss vidare till den andra faktorn i vår lilla ekvation.

Socialdemokratins krympande smörgåsbord

Håkan Juholt leder ett parti i strukturell och ideologisk kris. Socialdemokratiska partier befinner sig i kris i hela Europa, med undantag för några sydeuropeiska länder, och Sverige är inget undantag. Men i Sverige har historiskt socialdemokratin haft en så dominerande ställning att man närmast kan jämföra med situationen i en enpartistat. I sådana stater förs mycket av den politiska kampen inom partiet, och flera falanger existerar. Spelet mellan dessa falanger kan vara både hårt och intrikat, både vad gäller den förda politiken och fördelningen av tunga poster. Ett sådant parti kommer också att attrahera en oproportionerligt stor mängd rena opportunister, cyniker och rent korrupta element.

Den svenska socialdemokratin har idag förlorat denna position. Existensen av falanger och opportunister inom partiet motsvarar dock knappast den nya situationen. Lägger man till detta att man har att göra med ett parti i ideologisk identitetskris är det föga överraskande att de olika falangerna är fullt kapabla att ägna sig åt interna strider som kan slita partiet i stycken. Detta förklarar delvis också oförmågan att hitta en kapabel ledare, liksom svårigheterna för en socialdemokratisk ledare att föra en konsekvent politik.

Det har hävdats att Juholt angripits av högerfalangen för sin ekonomiska politik, det har också hävdats att det är hans försiktiga rörelse i riktning mot en invandringskritisk diskurs som varit orsaken till den proverbiala dolkstöten i ryggen. Båda dessa faktorer kan ha spelat in, och båda ansatser är lösningar på partiets kris. Å ena sidan måste socialdemokratin utveckla en ekonomisk politik som på allvar angriper den borgerliga regeringen, partiet måste bli konfrontativt. Juholt har gjort flera ansatser i denna riktning. Å andra sidan är en sådan politisk offensiv meningslös så länge den kombineras med en mycket omfattande invandring, då många väljare inser att de största vinnarna i en utökad välfärdsstat är de nyanlända som aldrig bidragit till den och som i många fall väljer ”det nya landet” baserat på just bidragssystem.

Detta gör att den objektivt rimliga lösningen för socialdemokratin är att ekonomiskt röra sig åt vänster, och i kulturella och sociala frågor åt höger. Detta vill falanger inom partiet dock inte veta av, det försvåras också av existensen av en journalistkast och en medial ägarstruktur som inte kan beskrivas som gynnsam för partiet.

Media och den nya klassen

Det politiska livet domineras i hög grad av media. Media domineras i sin tur av ägare, vilka med undantag för Aftonbladet är att betrakta som borgerligt sinnade. Studier har bekräftat att dessa under det senaste valet gav socialdemokratin en mer negativ rapportering än de borgerliga partierna (detsamma gällde Sverigedemokraterna kan man misstänka). Samtidigt befolkas media av journalister, vilka kan betraktas som ett socialt segment bland andra sociala segment. De har ofta samma bakgrund och samma utbildning, de umgås i samma kretsar, et cetera. Att de skulle utveckla en gemensam världsbild, en gemensam sensibilitet, är föga förvånande. En sådan världsbild är ofta implicit, baserad mer på hur saker ”känns” än på medvetna faktorer. Och för den mediala kasten ”känns” socialdemokratin i nästan lika hög grad som Sverigedemokraterna som något som inte ligger i takt med ”tiden”. En socialdemokrati som rör sig åt vänster ekonomiskt ”känns” lika fel, detsamma gäller en partiledare med mustasch och bitvis folklig framtoning. Det som tilltalar kärnväljarna är inte nödvändigtvis det som tilltalar journalistkasten.

Redan för flera år sedan beskrev Metroskribenten Johan Staël von Holstein social- och sverigedemokrater som bakåtsträvare, präglade av för mycket jante och för lite zlatanism. Frånsett sina brister i övrigt var von Holstein här profetisk som företrädare för den nya klass journalisterna tillhör. Att som Juholt gjort inte entydigt och omedelbart ansluta sig till amerikanska bombningar av den galne Khadaffi, att ge diskret stöd till Reepalus tankar om ”medborgarskap på prov”, att ställa sig mer öppen än Mona Sahlin till stöd från Jimmie Åkesson, allt detta är sådant som stryker den nya klassens sensibiliteter mothårs.

Juholts dilemma är kort sagt att det som kan tilltala väljarna inte nödvändigtvis tilltalar den nya klassens medlemmar, vare sig inom partiet eller i media. Detta är en gordisk knut som möjligen hade kunnat klyvas genom en konfrontativ och tydlig retorik. Förutsatt att det inte funnits några lik i garderoben, något som mot bakgrund av snedrekryteringen och antalet opportunister och rena degenerater i de politiska partierna framstår som en verklighetsfrämmande tanke.

Avslutningsvis kan man konstatera att ett samhälle som styrs av en hysterisk journalistkasts sensibiliteter inte kan beskrivas som en demokrati, de flesta av oss inser att detta är ett större problem än Juholts slappa relation till sina kvitton.

Relaterat

Solguru – Media vs. Ljugholt
Socialdemokratin bortom folkhemmet
Maurice Glasman och Blue Labour
Daniel Suhonen – Drevet mot Juholt styrs inifrån S
Fria Tider – ”Juholts stöd för utvisningar orsakade drevet”
Max Nordau – Degeneration
SvD – Falangstriderna tar inte heller time-out

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.