Den västerländska civilisationen befinner sig uppenbarligen i expressfart på väg mot undergången. När man ska förklara vad detta beror på kan man inte nöja sig med en enda orsaksmodell, utan man bör betrakta krisen ur ett flertal olika perspektiv för att få grepp om den. Ett sådant perspektiv ger den amerikanska kolumnisten Diana West i sin bok The Death of the Grown-Up. Boken recenseras i Brussels Journal här: The Fatherless Civilization (det kan redan här nämnas att jag inte läst Wests bok, men recensionen är värdefull i sig)

Wests tes är att Västerlandets färd mot undergången tog sin början i samband med 1960-talets ungdomsrevolter, ungdomsrevolter som idag är en institutionaliserad del av vårt samhälle och något varje ungdom förväntas genomgå (det kan alltså tyckas något paradoxalt att vårt samhälle förväntar sig att vi ska ”göra uppror” när vi är unga, men det blir mindre paradoxalt om man påminner sig inom hur snäva ramar detta ”uppror” förväntas ske). I samband med detta skedde en värdeförändring i samhället, där ungdomens värderingar, livsstil och ideal kom att ses som mer attraktiva än vuxenhetens. Här kan man inflika att det är den mest ytliga form av ”ungdom” som hyllas idag, eftersom 1930-talets många revolutionära rörelser också hade ”ungdom” som en starkt positivt värdeladdad sida av sin vision (men här sågs det snarare som en synonym till palingenesis, folklig återfödelse och renässans, bäst exemplifierat genom uttryck i stil med ”Svensk ungdom, Sveriges framtid”).

West ser alltså Västerlandet som infantiliserat, ett samhälle av vuxna som strävar efter att leva som barn. Värt att tillägga är att när man som vuxen försöker att leva som en tonåring, så innebär det att man inte är autentisk, sann mot sig själv. Det är alltså en del av den flykt från sig själv som vi ser på bred front i dagens Europa, där människor försöker vända allt från sin etnicitet till sitt arv ryggen, och istället låtsas att de är diverse saker som de inte är och aldrig kan bli.

Ett par citat från recensionen belyser detta:

Whatever the cause, we have since been stuck in a pattern of eternal opposition to our own civilization. Some of these problems may well have older roots, but they became institutionalized to an unprecedented degree during the 1960s.

The welfare state encourages an infantilization of society where people return to childhood by being provided for by others. This creates not just a culture obsessed with youth but with adolescent irresponsibility. Many people live in a constant state of rebellion against not just their parents but their nation, their culture and their civilization.

Denna infantilisering märks inte minst i delar av den revolutionära vänstern, där man likt ett litet barn vill ”krossa” eller ”riva” olika saker, ser sina motståndare som ”svin”, och överlag ägnar sig åt ett stort antal poser och repeterande av diverse fula ord (”fuck capitalism”, eller ”fuck off, nazi” någon?). Har man minsta historiska intresse är man medveten om att detta inte var fallet med den revolutionära vänstern ens så sent som på 1950-talet. Liknande infantila våldsfantasier, och brist på verklighetsinsikt, återfinns dock även i andra politiska subkulturer.

West tycks även skylla samhällets infantilisering på den moderna välfärdsstaten, som tar ifrån människor ansvaret för det egna livet och även berövar kärnfamiljen viktiga funktioner. Här behöver man inte instämma med henne, som den moderna ekonomin fungerar är det ofrånkomligt att ett socialt skyddsnät behövs (och kommer att komma till stånd antingen genom demokratiska val eller revolution, oavsett vad nyliberala purister kan tycka om saken). Däremot ges denna välfärdsstat osunda former och ett osunt innehåll av den Nya Klass av politiskt korrekta byråkrater och gamla 68-or som identifierats och beskrivits av sådana forskare som Paul Edward Gottfried.

Det infantila samhället är också ett nihilistiskt samhälle. Detta innebär att individer som vill leva som tonåringar, eller ”köra sin egen pryl” kommer att försöka undvika alla faror, alla svåra beslut, alla kollektiva öden, allt ansvar. Visar det sig att muslimer blir arga och hotfulla av karikatyrer, så kommer den infantila individen mer än gärna att vika sig. Visar det sig att sverigedemokrater stör det mysiga och konfliktfria konsensus, så vill det eviga barnet heller inte sticka ut och bli illa sedd genom att försvara dessa. Deras världsbild framstår ju dessutom som både ”hård” och ”krävande”, för att inte säga direkt ”elak”. Och det har det eviga barnet lärt sig redan i dagis, att de barn som inte lyder fröken får inte vara med och leka.

The state replaces the father in the sense that it provides for you financially, but it acts more like a mother in removing risks and turning society into a cozy, regulated kindergarten with ice cream and speech codes.

Writer Theodore Dalrymple thinks one reason for the epidemic of self-destructiveness in Western societies is the avoidance of boredom: ”For people who have no transcendent purpose to their lives and cannot invent one through contributing to a cultural tradition (for example), in other words who have no religious belief and no intellectual interests to stimulate them, self-destruction and the creation of crises in their life is one way of warding off meaninglessness.”

According to him, what we are seeing now is ”a society in which people demand to behave more or less as they wish, that is to say whimsically, in accordance with their kaleidoscopically changing desires, at the same time as being protected from the natural consequences of their own behaviour by agencies of the state.”

Det är alltså den passiva nihilism som situationisterna talade om, den nihilism där livet är meningslöst. Det är inte den aktiva nihilismen, där man skapar nya värden.

Som helhet är det alltså en läsvärd recension, och gissningsvis även en värdefull bok, även om Wests förklaring till dagens kris bara kan ge en del av svaret på varför det gått som det gjort. Den måste kombineras med svar från både Spengler, situationisterna, Marx, Nietzsche, Kevin MacDonald och många andra.

Tänkare som Christopher Lasch har varit inne på liknande tankegångar, av intresse för vad som händer i situationer där barn i praktiken växer upp utan vuxna torde också Bettelheims studier av barnen i mer radikala kibbutzer vara.

Äldre inlägg av intresse:

Pat Buchanan – Death of the West

Sex and the City

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.