Enligt de Maistre vilar samhället ”til syvende og sidst” på bödeln. Statens våldsmonopol är dess kärna, den stat som förlorar våldsmonopolet upphör de facto att vara en stat. Ett samtidshistoriskt fenomen av betydande intresse är därför den ambivalens med vilken vår offentlighet betraktar den repressiva funktionens representanter. Denna skepsis är ett arv från 1968 års anti-auktoritära sentiment. Dess effekter i en mångetnisk verklighet är allvarliga.
I mångetniska stater konkurrerar olika grupper om både materiella och immateriella värden, bland annat pengar, territorium, kvinnor, status och makt. I avsaknad av tydliga gränser och konsekvenser kan denna konkurrens ta sig synnerligen brutala former. Några exempel är de såkallade flashmobs i USA, där afro-amerikanska män i stora grupper samlas för att misshandla och förnedra vita, liksom upploppen i London efter att en polis i samband med en eldstrid skjutit en afrikanskättad man till döds. Den som upplever dessa exempel som ”rasistiska” kan påminna sig historiska pogromer eller 1990-talets våld mot invandrare som andra exempel på vilka former försvar av etniska intressen kan ta sig. Idag är det dock huvudsakligen immigranter som står för denna typ av våld, inte minst det som i kollektiv form riktas mot staten (detta utvecklas av Stefan Hug i Migrantengewalt, en bok som kommer behandlas framöver).
Dessa fenomen, liksom de återkommande upploppen och angreppen på räddningspersonal i vissa förorter, är en tydlig utmaning av statens våldsmonopol. Deras etniska sammansättning gör att de i hög grad också kan betraktas som led i etnisk konkurrens, genom att fördriva polismakten från sitt bostadsområde har man de facto flyttat fram sina positioner rejält. Med ett partiellt eller lokalt våldsmonopol kommer både pengar, territorium, kvinnor, status och makt automatiskt.
Anti-repressiv kortslutning
It was 100% racial. I had a black couple on my right side, and these black kids were running in between all the cars, and they were pounding on my doors and trying to open up doors on my car, and they didn’t do one thing to this black couple that was in this car next to us. They just kept walking right past their car. They were looking in everybody’s windshield as they were running by, seeing who was white and who was black. Guarantee it.
– Eric, Irakveteran och vittne till en flashmob
Den naturliga reaktionen från en stat vars våldsmonopol utmanas är att återta det. Dels eftersom statens primära uppgift är att trygga medborgarnas rent fysiska säkerhet, dels eftersom en fungerande stat inte accepterar konkurrenter på det egna territoriet. Detta sker dock inte i de europeiska och nordamerikanska stater som utmanas av det Hug kallar migrantengewalt.
Denna brist på reaktion är tillräckligt uppseendeväckande för att kräva en förklaring. Förklaringen bör sökas i medias grepp om den offentliga diskursen, och i sentiment från 1968. Sådana sentiment är bland annat synen på kriminella och minoriteter som offer för strukturer, liksom en mycket ambivalent syn på representanterna för statens våldsmonopol (polis och militär). Värt att notera är att det rör sig om sentiment, vilket är ett mer djupgående och ofta mindre medvetet fenomen än exempelvis en åsikt. Många journalister har exempelvis svårt att känslomässigt skilja mellan en polis och en fascist, mellan auktoriteter och förtryckare.
Detta innebär att rapporteringen om hanteringen av dessa fenomen i etablerad media antingen är icke-existerande, som i fallet med de nordamerikanska flashmobs, eller fokuserar på verkliga eller misstänkta misstag begångna av den yrkesgrupp som representerar statens repressiva aspekt. Det kan vara sådant som att någon i en pressad situation använt uttrycket ”apajävlar”, det kan också vara sådant som att den skjutne i London konsekvent beskrivs som en ”fyrabarnsfar”. Detta är inte i sig ointressant, men i en situation där statens våldsmonopol utmanas av större grupper avslöjar rapporteringen ett bristande sinne för proportioner från medias sida. Den avslöjar också ovan nämnda sentiment.
Problemet i ett samhälle vars offentliga bild av verkligheten medieras av journalister är naturligtvis att dessa sentiment leder till att statens företrädare de facto accepterar återkommande utmaningar lokalt, för att undvika negativ rapportering. Vilket i sin tur leder till att utmaningarna eskalerar över tid. En liknande sedvanerätt kan förövrigt identifieras när det gäller den utomparlamentariska vänsterns angrepp på misshagliga demonstrationer. Kombinationen av mångetnisk konkurrens och de anti-auktoritära sentiment som dominerar mediala och politiska skikt med rötterna i 1968 är explosiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
