Den som följer webblogg Oskorei har vid det här laget märkt att två av våra viktigare teoretiska inspirationskällor är dels de franska situationisterna, dels den amerikanske samhällsvetaren Christopher Lasch. Situationisterna ägnade sig åt att studera hur den senmoderna kapitalismen lägger alltmer tid på att få oss att konsumera det växande överflöd av varor som den producerar (den unga kapitalismen lade däremot mer tid på själva produktionen). Detta för med sig ett Varuskådespel, alltså en kakafoni av påträngande varor som genom reklam och flådiga förpackningar försöker övertyga oss om att just de har det som krävs för att göra oss rika, lyckliga och våldsamt attraktiva. Detta har i längden uppenbara följder för samhället och för de individer som växer upp i Varuskådespelet, men sammanfattningsvis kan man säga att samhället kommer att bli mer och mer ytligt i takt med att Varuskådespelet breder ut sig. Detta gäller allt från skönhetsideal, till kändiskult, och barns matvanor (en tidningsartikel häromdagen visade att barn tycker/upplever att mat är godare om den förpackats i McDonaldspaket, oavsett vad som sedan de facto finns i paketet).
Christopher Lasch å sin sida ägnade sig mer åt att studera hur individen i vårt senmoderna samhälle gradvis blir alltmer narcissistisk, alltså en ytlig individ som har en inre tomhet som den försöker fylla genom att bli sedd och uppskattad av sin omgivning. Lasch kopplade detta inte minst till familjens kris och förändringar i senmodern tid, men man kan lika gärna anse att hans och situationisternas förklaringar och teorier kompletterar varandra. De bidrar inte minst till att förklara varför individer i vår tid så sällan gör motstånd mot den folkmordspolitik som våra folk är utsatta för, och teorier om konsumtionssamhället och hur man effektivt kan bekämpa det bör därför spela en central roll i varje radikal världsåskådning och praktik.
”Statusjakt och titelsjuka gör att vi mår dåligt”
Det är därför med intresse och glädje man i dagens DN Debatt finner ett debattinlägg som närmast hämtats direkt från situationisterna och Lasch. Naturligtvis avses Mats Alvessons ”Statusjakt och titelsjuka gör att vi mår dåligt”. Alvesson är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet. Han skriver bland annat:
Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala. Ökad status är ett nyckeltema…
….
Strategiska visioner och empowerment har trängt ut organisationsledning av mera konventionellt och tråkigt slag. Nya yrken har tillkommit. Tjusiga omskrivningar är mycket populära.
…
Ytterst hänger det här samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om övertalning av folk att köpa överflödet.
Vi lever i en övertalningsekonomi. Förväntan på tjusighet stiger. För politiker blir det frestande att följa samma säljarlogik. Symbolik och statusmarkörer är i viss mening gratis.
Som helhet är det alltså en läsvärd artikel Alvesson skrivit, som tar upp en viktig sida av den senmoderna problematiken. Vad man kanske kunnat tillägga är att den ökade status som man i många fall söker för diverse ”professioner” i realiteten ofta åtföljs av ett kraftigt minskat rörelseutrymme, i och med att standardiserande regelverk ihop med besparingar drabbar allt från migrationshandläggare till parkeringsvakter och socialsekreterare. Alltså, återigen en konflikt mellan en flådig yta och en deprimerande realitet.
Äldre inlägg på temat:
Christopher Lasch och familjens kris
Situationismen – några brottstycken
Situationismen – fler brottstycken
Om skribenten: Joakim Andersen
