Imorgon kommer det danska folketinget att rösta om ett lagförslag som innebär att utlänningar som begår brott i Danmark utvisas. Förslaget kommer med största sannolikhet att röstas igenom, eftersom de båda största vänsterpartierna, Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti, också ger det sitt stöd.
Detta illustrerar hur den danska debatten normaliserats i betydligt högre grad än den svenska. Om en öppen debatt fördes skulle de flesta anse att en sådan lag är av godo. Dels av rent praktiska skäl, som en möjlighet att minska brottsligheten med dess kostnader av både ekonomisk och mänsklig art, dels av andra skäl som kan vara svårare att sätta fingret på. Dessa skäl hänger samman med ett par begrepp som vår demokratiska välfärdsstat vilar tungt på, begrepp som aldrig ges ett namn. De förtjänar att diskuteras öppet.
Reciprocitet och tacksamhet
Svenskarna är ett indo-europeiskt folk. Indo-européerna kallades tidigare ofta arier, de ädla, men av diffusa anledningar är denna typ av självbeskrivning för nordeuropéer idag tabubelagd. Av värde att notera är dock att för dessa indo-européer spelade begreppet reciprocitet en viktig roll. På vanlig svenska kan ordet ömsesidighet användas som en synonom för reciprocitet. Om jag exempelvis gör dig en tjänst så står du i skuld till mig, tjänsten måste betalas tillbaka, och det uppstår med tiden en relation mellan oss. Detta gällde mellan gäster (gästfrihet var centralt för indo-europeerna), mellan gudarna och deras dyrkare (i form av offer som avsågs "betalas tillbaka" av guden genom framgång och beskydd), i samband med bröllop (som också skapade relationer mellan klaner och familjer), och så vidare. Till och med vänskap kan ses som ett utbyte av gåvor. Denna ömsesidighet, som är en sorts nät av kontrakt som binder ihop samhället, förkroppsligades genom den indiska guden Mitra och den germanska Tyr eller Tiwaz.
– Tyr
Vår välfärdsstat är svår att föreställa sig utan reciprocitet, den kan beskrivas som en väv av ömsesidiga relationer mellan medlemmarna av ett givet folk. Bland annat bygger den på en tydlig arbetslinje, den som idag åtnjuter sociala skyddsnät har tidigare arbetat eller kommer senare att arbeta för att bidra till det gemensamma (det finns undantag, men de kan förklaras med att personens föräldrar bidragit till det gemensamma, recirpociteten är till sin natur nämligen också intergenerationell). Kopplade till sociala rättigheter är politiska, den svenska välfärdsstaten var därför också en demokrati.
Den nuvarande massinvandringspolitiken underminerar den reciprocitet välfärdsstaten bygger på. Dels genom att verkligheten står i konflikt med idealet, utomeuropeiska invandrare lever i hög grad på bidrag av olika slag och kommer i många fall ha svårt att komma i egenförsörjning. Dels genom att den ideologi uppbyggd kring ömsesidighet som välfärdsstaten vilar på nu förnekas. Relationen mellan svensk skattebetalare och, säg somalisk, bidragsmottagare är inte ömsesidig. Men i den offentliga diskursen får detta inte nämnas, vare sig som ett problem eller som något som bör åtgärdas. Istället för att vara relationer mellan människor blir välfärden därför en uppsättning rättigheter, förmedlade av en politisk och medial kast. Detta illustrerar i förbigående sagt hur abstrakta ideologier om ”mänskliga rättigheter” står i konflikt med det demokratiska ideal välfärdsstaten byggt på. Den nyanlände kan lätt bibringas uppfattningen att det är landets politiker snarare än landets invånare han eller hon står i skuld till.
Samtidigt försvinner ett viktigt förmedlande led i den ömsesidiga relationen helt ur diskursen, nämligen tacksamheten. Om jag hjälper dig, så kommer du att vilja hjälpa mig i framtiden eftersom du känner en skuld av tacksamhet. Tacksamheten är idag ett lika tabubelagt begrepp som arier eller skam, det upplevs instinktivt av kulturmarxisterna vara mycket opassande att ens nämna ordet i politiska debatter. Detta underminerar välfärdsstaten och demokratin, den som inte kan känna tacksamhet kan heller inte fungera socialt eller politiskt. Det leder förövrigt också till ökad främlingsfientlighet, de känslor av motvilja många känner inför invandrare som inte kan uppföra sig kan sammanfattas i ordet ”otacksamhet”.
Det extrema exemplet på otacksamhet är kriminalitet. Här har vi att göra med individer och grupper som utgör ett direkt förnekande av reciprocitetsideologin. Den outtalade tacksamhetsskuld de befinner sig i genom att ha fått tillgång till svenskarnas eller danskarnas land och välfärdssystem förnekar de genom att dessutom utsätta dessa folk för brott. Att stillatigande acceptera detta är ett ytterligare förnekande av de grunder på vilka den demokratiska välfärdsstaten vilar.
Så, för att summera. En välfärdsstat bygger på en väv av ömsesidiga relationer mellan medlemmarna av ett folk. En viktig förmedlande faktor är här förmågan att känna tacksamhet. Massinvandringspolitiken förnekar grunderna för reciprociteten, både reellt och symboliskt. Reellt genom de ökande kostnaderna och pressen mot sänkta löner och sociala skyddsnät. Symboliskt genom att både det folk som bygger välfärden förnekas, och genom att begreppet tacksamhet trängts bort från det politiska samtalet. När folket förnekas blir effekten att välfärd blir en relation mellan elit och en massa av individer, inte en ömsesidig relation mellan medlemmarna av ett folk. I den mån tacksamhet är på sin plats kommer den då att riktas mot eliten snarare än mot grannen. Värt att notera är att den proportionalitet som ingår i reciprociteten då också försvinner. Det tydligaste exemplet är hur prioriterade grupper kan erbjudas privilegier som de infödda inte åtnjuter. Exempel som sticker många i ögonen, av skäl som blir uppenbara när vi har tillgång till ett reciprokt perspektiv, är hur nyanlända pensionärer genomn äldreförsörjningsstödet kan uppbära samma inkomst som infödda fattigpensionärer, hur den såkallade SFI-bonusen inte ska vara skattepliktig eller hur nyanlända genom särskilda bidrag är betydligt billigare att anställa än infödda. Man kan också nämna nedmonteringen av sjukförsäkringen som ett exempel på hur reciproka och proportionella lösningar ersätts av socialtjänstens universella, på allmosor grundade, lösning. Den proportionella och intergenerationella reciprociteten ersätts av den universella individualismens rättighetsideologi, kort sagt av rättigheter utan skyldigheter.
Även Sverige skulle alltså ha mycket att vinna på en debatt om utvisning vid kriminalitet, särskilt om en sådan debatt kunde föra in begrepp som ömsesidighet, demokrati och tacksamhet i det offentliga samtalet.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
