De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei har inte investerat några känslor i familjen Bernadotte, en familj som på flera sätt ger ett borgerligt intryck (vilket man givetvis kan se som en form av representativitet, om man så önskar). Ett samhälle kan ha praktisk nytta av den enande symbol en kung är, samtidigt så befinner sig familjen Bernadotte ljusår från det regala idealet hos både japaner och européer som skildrats bland annat av en traditionalist som Julius Evola. Någon ”kung av Guds nåde” kan vi här inte tala om, knappast heller om någon ”imperator”. Mediadrevet mot den svenske monarken har dock haft sådana inslag och proportioner att det är svårt att avhålla sig från att kommentera det.
Det hela inleddes med att boken Den motvillige monarken skickligt marknadsfördes genom att olika uppgifter i den på förhand publicerades i media. Bland annat fick vi veta att Camilla Henemark kan ha varit kungens älskarinna. Centralt för den fortsatta utvecklingen var dock påståenden om att kungens sällskap skulle ha haft såkallade ”kaffeflickor” närvarande vid sina fester, flickor som ”förväntades ställa upp”. Såvitt känt har dessa påståenden inte kunnat bekräftas, men de har bidragit till att ge den fortsatta mediarapporteringen en outtalad, men mycket effektiv, underton. Detta outtalade inslag är i praktiken misstanken att kungen utnyttjat prostituerade. Situationen blir extra komplex då påståendet nu bara dröjer kvar som ett undermedvetet spår, en outtalad association, och därför inte går att försvara sig mot eller bemöta.
Paralllellt med detta har en mindre framträdande debatt förts kring drottning Silvia, och familjens ”nazistkopplingar”. Delar av det svenska etablissemanget delar här med den historiska antisemitismen uppenbarligen åsikten att skuld är kollektiv och ärftlig. Denna debatt har dock pågått i flera år, och inte fått något större medialt genomslag.
Diskurser i konflikt
Har du slutat slå din fru än?
– exempel på moment 22
Gradvis har den svenska journalistkårens historiska försiktighet och respekt i rapporteringen kring kungafamiljen helt luckrats upp, något som kulminerade i den intervju där kungen dementerade påståendena om sin vandel.
Här kan man identifiera vad som närmast framstår som en koordinerad kampanj med republikanska förtecken, intimt förbunden med radikalfeministiska sentiment och intressen. Det är i grunden tämligen ointressant om vår monark besökt strippklubbar, eller haft en älskarinna. Det rör sig här om saker som ägt rum i hans privata sfär, saker som hans familj kan ha synpunkter på men som endast påverkar hans offentliga funktion när media gör det till centrum i en utdragen kampanj. Att det skulle gjort honom sårbar för utpressning framstår som något av ett pseudoargument.
Historiskt har många kungar haft älskarinnor, tidvis har det snarast setts som positivt med en viril statschef. Vad vi här bevittnar är hur en ny logik invaderar den kungliga sfären, en logik som kan betraktas som anti-viril. Denna nya logik har både borgerliga och radikalfeministiska inslag. Borgerliga genom kravet på en specifik sexualmoral, kopplat till en monogam kärnfamilj som nu görs till norm även för kungar. Radikalfeministiska genom den indignering som väcks av själva förekomsten av strippklubbar, ett fenomen som påminner om den asymmetriska relationen mellan ekonomiskt bemedlade män och ekonomiskt mindre men estetiskt mer bemedlade kvinnor. Denna indignering hade rentav kunnat ses som ett uttryck för en vilja till jämställdhet om den även väckts när feministernas ”medsystrar” utnyttjar sina ekonomiska medel och svenska medborgarskap för att finna den presumtiva kärleken i länder som Gambia. Men på ett symboliskt plan är det mer betydelsefullt och betydligt mer upprörande när en rik, svensk man utnyttjar en kvinna än när en rik, svensk kvinna gör något motsvarande. Därför har de queerteoretiska försvararna av en regal sexualmoral också lyst med sin frånvaro.
En intressant historisk koppling kan göras till den period som föregick Franska revolutionen och dess mord på kungafamilj, tjänstefolk, schweizergardister och andra som kunde knytas till den gamla ordningen. Även här hade kungen åren innan det direkta angreppet angripits genom sin sexualitet, här i fiktiv form genom en veritabel flodvåg av pornografiska noveller med kungafamiljens medlemmar i huvudrollerna. Denna taktik var framgångsrik dels genom att den reducerade dem till det rent biologiska, vilket bekräftade ressentimentets ”dom är inte bättre än nån annan/mej”. Dels genom att det är en förlust redan när man bemöter dem i ord. Som en Littorin nyligen fick erfara finns det inget som är svårare att försvara sig mot än anklagelser som rör den sexuella sfären, särskilt när de som i fallet med kungen endast delvis är explicita.
En republikansk kampanj
Det handlar om grundläggande demokratiska principer: ämbetet som statschef ska inte gå i arv.
– Expressen
Mediadrevet har samtidigt kommit att tas som intäkt för en republikansk offensiv. Denna inkluderar, föga förvånande, socialistiska Aftonbladet (inklusive en bitvis tendentiös journalistik). Aftonbladets Karin Pettersson angriper kungen eftersom han svarat på frågor om han gått på strippklubb, samma frågor som media under en längre tid krävt svar på. Man behöver inte vara rojalist för att något kunna inse den känsla av Moment 22 som här måste ha infunnit sig hos den motvillige monarken.
Även borgerliga ledarredaktioner har dock stämt in i den republikanska kören. Expressen kräver att Reinfeldt ska utreda frågan om vårt framtida statsskick, med republik som ett alternativ. Dagens Nyheter skriver att:
Man behöver inte vara republikan för att se de betydande nackdelarna med vårt nuvarande statsskick, men det underlättar.
Vi ser här en ny borgerlig media, som inte längre håller fast vid sådant vi länge förknippat med högern. Det svenska etnos är inte längre av intresse, och så heller inte vår monarki. Mentalt har delar av svensk borgerlighet anpassat sig till den situation där Sverige reducerats till en administrativ enhet i en amerikansk, transnationell ordning. En situation där eliten också fått transnationella förtecken. Svensk borgerlighet för idag en invandringspolitik som innebär att vi får en mer amerikaniserad demografi, och på liknande vis har vår monarki inget egentligt värde för en sådan borgerlighet, eller en sådan transnationell elit. Obama är för dem betydligt mer meningsfull än nationella symboler som vår kung.
Om man ska sammanfatta situationen kan man alltså konstatera att en klass på uppgång, den transnationella nya klassen och då särskilt den del som återfinns i media, nu är redo att angripa företrädaren för en äldre elit. Här handlar det också om två olika idéer som hamnar i konflikt. Den nya klassen är transnationell, och radikalfeministiskt anstruken, monarkin är en symbol för nationalstaten. Många vanliga medborgare har därför också reagerat med irritation på mediadrevet, som de inte upplever är motiverat. Föga anar de att det för medias nya klass är väl befogat. Den som så önskar kan också se det ur ett genusperspektiv. Det månghövdade angreppet på monarken kan då ses som ett ovanligt tydligt exempel på att vår tid domineras av vad som kan kallas ett rent ”kärringvälde”, med alla de sentiment och den grundläggande världsåskådning ordet innebär.
Frågan är om den självutnämnda tredje statsmakten inte missbrukat sina grundlagsskyddade privilegier när förtal och utpressning hör till hörnstenarna i rapporteringen. Som en närmast religiös yttrande och tryckfrihetsvän blir jag djupt bekymrad. Det finns anledning att ställa frågan vem som granskar de kontakter och vänskapsband som tydligtvis finns mellan vissa journalister och gangstervärlden.
– Anne Ramberg
Som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg noterat bygger drevet också på dubbelmoral. För kungens vänner är det otillåtet med kontakter med kriminella, medan media i drevet använder deras uppgifter flitigt.
Man kan avslutningsvis alltså konstatera att även om vår monark inte hanterat situationen på ett imponerande vis, gör medias agerande att det är svårt att sympatisera med deras republikanska agenda.
Relaterat
Ett antiliberalt perspektiv på kungahuset
Om skribenten: Joakim Andersen
