Ibland undrar man om vi alla bor i samma land. Så kände jag i morse när jag läste om ett avhopp från Statens Kulturråd, där avhopparen talar om ett ”chockartat möte med kulturvärlden”.
Johan Staël von Holstein avgår alltså som styrelseledamot i Statens Kulturråd, på grund av att han planerar att engagera sig i sitt företag IQube. Detta är i sig självt inte särskilt intressant att konstatera. Intressantare är då hans reflektioner kring situationen i den svenska kulturvärlden, vilka förtjänar att återges i sin helhet:
”Jag trodde inte att den (kulturvärlden) var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. Kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Det är bara rödvinskommunister som går på teater.”
God morgon, von Holstein. Vad trodde du? För mig och många andra är det fullständigt omöjligt att förstå hur det fortfarande kan finnas människor, högermänniskor, som överraskas av den här typen av förhållanden. Läser de inte tidningar, eller ser de andra saker i tidningarna än jag? Givetvis är det i grund och botten så här enkelt: von Holstein representerar inte någon egentlig ”höger”. Han är liberal, av finaste modernt svenskt märke, och utgör därmed en utspädd version av samma kulturella vänsterextremism han tror sig kritisera. Lite mer yttrandefrihet, lite mer ekonomisk ”frihet” i bemärkelsen utsugning, och lite mer individualism i bemärkelsen självupptagenhet. Utöver det – intet.
Med andra ord saknar han helt de intellektuella redskapen att bemöta den monumentala halvbolsjevism som dominerar hela detta land – han känner att något är fel, men vet inte vad. Att ifrågasätta själva grundvärderingarna i sig själva skulle aldrig falla honom in, eftersom han tar dem för givna och i grunden inte kan frigöra sig från dem.
Påståendet att Sverige är en ”sossediktatur” och att klimatet är insnöat, inskränkt och fundamentalt ofritt, i allt ifrån media till akademisk verklighet, görs ganska ofta numera, men ingen vet vad de ska göra av det. Anledningen är helt enkelt att de glömt bort hur det är att tänka utanför de här banorna. ”Demokrati” har blivit liktydigt med en hel serie principer, och alla dessa är givna och omöjliga att ifrågasätta. Kvar finns ett spelrum kring marginalfrågor, ett utrymme som givetvis minskar när man kommer närmare kulturelitens epicentrum. För extremismen ökar på universiteten och i kulturelitens institutioner, det säger sig självt. Går man ut och säger sig vilja avskaffa kärnfamiljen i öppna debattartiklar kan det mycket väl ta tvärtstopp, men i sina likars sällskap kan man säga vad man vill. Så länge man säger samma sak. Förmodligen är det något sådant von Holstein har upptäckt, även om jag kan tänka mig att det rör sig om betydligt simplare och fånigare frågor, där hans antagligen bondförnuftsorienterade åsikt bemötts med föraktfulla fnys av de Uttolkare av Den Dialektiska Materialismen som hann ur kulturrevolutionsoverallerna precis i tid för att börja försvara demokratin mot extremister och heterosexuella.
”Det är viktigt att få in liberala och höger-värderingar i kulturvärlden som motpol till kultureliten” låter Holstein meddela. I vilken utsträckning liberala idéer är kapabla att utgöra motpol till kultureliten är han själv ett sorgligt exempel på, men stryker man just den biten får man nog ge honom rätt.
Om skribenten: Solguru
