Takashi Miike är en av de mer kontroversiella japanska filmskaparna. Han är förmodligen mest känd för Ichi the Killer, som kretsar kring den sadomasochistiske yakuzan Kakiharas sökande först efter sin brutale chef, och därefter efter den mytomspunne mördare som han hoppas ska kunna ge honom ett ultimat kok stryk. Ichi the Killer innehåller ett antal scener där människor gör varandra mycket illa, men det är hela tiden motiverat och ingår i en studie av drivkrafterna bakom det hela (från dödslängtan och snedvriden sexualitet till mer sociala krafter som pengar och hjärntvätt). Samtidigt tillhör Kakihara de mest minnesvärda karaktärerna i hela yakuzagenren. Takashi har fått en betydande kultstatus utanför Japan, något som nog beror både på den, som det då ansågs, extrema Ichi-filmen och på hans extrema produktivitet.
Man kan identifiera ett antal teman som återkommer i flera av Miikes filmer. Detta är inte minst yakuzan (den japanska motsvarigheten till maffian), utanförskap i olika former (ofta genom att huvudpersonerna tillhör olika minoriteter eller är nykomlingar på annat vis), olika former av perverterat beteende (från Kakiharas sadomasochism till de beryktade mjölkscenerna i Gozu), ett mörkt sinne för humor (både Visitor Q och Ichi the Killer är exempel på detta), och en mytisk symbolik som inte sällan för tankarna till Yukio Mishima (och tar upp teman som reinkarnation och metamorfos). I några filmer märks också ett budskap som går ut på att följa sina drömmar och vara sann mot sig själv (inte minst den märkliga Zebra Man och den fina barnfilmen Great Yokai War), ofta finns även en surrealistisk underton som för tankarna till Twin Peaks. Miikes filmer är också alltid gjorda med en väldigt säregen estetik (oavsett om det gäller den märkligt underhållande Yatterman eller den något segdragna samuraivästern Sukiyaki Western Django). Miikes kultstatus är välförtjänt, trots att hans produktivitet också gjort att en del av hans skapelser mer har karaktär av dussinfilmer.
13 Assassins
Bland Miikes nyaste filmer är 13 Assassins av särskilt intresse. Den utspelar sig några decennier innan Meijirestorationen. Samurajlivsstilen har i mycket försvunnit, några få längtar efter en ny ”age of war”. Samtidigt är många aspekter av det komplexa traditionella japanska samhället intakta, bland annat samurajens trohet in i döden till sin länsherre. I denna fredliga era finns det ett mörkt inslag, shoguns brutale och galne halvbror Naritsugu. Naritsugu sprider skräck där han drar fram, han har uppenbart psykopatiska drag, bland annat stympar och skändar han kvinnor. Filmen inleds med att en samuraj utför harakiri i protest mot Naritsugus beteende, den enda utväg som står öppen. Många inser att shoguns halvbror kommer att leda till blodiga konflikter, som kommer att drabba det japanska folket. Shogun själv inser dock inte detta, vilket leder till en konflikt som löper genom hela skeendet. Hur förlika lojaliteten mot Japan med lojaliteten mot de överordnade?
När shogun rentav planerar att göra Naritsugu till sin rådgivare inser dock sir Doi att något måste göras. Han är bunden av sin lojalitet till shogun, men kan sammanföra några av Naritsugus offer med en man som är samuraj i ordets fulla mening, sir Shinzaemon.
How fate smiles on me. As a samurai in this era of peace… I’ve been wishing for a noble death. Now fate has called me here. See, my hands won’t stop trembling. It’s a warrior’s battle shakes.
– Shinzaemon Shimada
Shinzaemon samlar en samling äkta samurajer, några av dem är ronin (herrelösa samurajer). Naritsugus trogne försvarare, lord Hanbei, är en av Shinzaemons gamla kamrater från ungdomen. Mellan dem äger ett spel präglat av både list och brutalitet rum. Hanbei har tillgång till mängder av soldater, och har lagen på sin sida. Shinzaemon har en liten grupp hårdföra samurajer, men måste agera i lönndom. Redan från början anar hans män också att det de gör visserligen är det rätta, men att det är högst osannolikt att någon av dem kommer att komma levande ur det.
Kring denna konflikt väver Miike ett spännande nät. Shinzaemon, spelad av Koji Yakusho, är en dödsföraktande krigare och listig ledare som gör ett bestående intryck. Han är malplacerad i den era av fred där ödet placerat honom, och griper möjligheten att förverkliga samurajens kall att kämpa för det goda. Mot honom står den bortskämde och psykopatiske Naritsugu. Spelad av Goro Inagaki gör även lord Naritsugu ett bestående intryck. I girardsk anda är han Shinzaemons mörkare motsvarighet. Även Naritsugu vantrivs i eran av fred, ”let’s bring back the age of war” uttrycker han, men hans världsbild präglas av en nattsvart indelning mellan herrar och slavar. Samtidigt har han en romantisk inställning till livet, och uppsöker gärna faran. Shoguns halvbror är alltså en komplex karaktär som bidrar till skeendet. Vid hans sida finns Hanbei, som å ena sidan slits av sina kval när han tvingas bevittna Naritsugus övergrepp och ohedervärda beteende, å andra sidan är fast besluten att vinna det spel han spelar med Shinzaemon.
Kring dessa tre huvudaktörer finns Shinzaemons samurajer. Några av dem mejslas ut mer som personligheter än de andra, det bestående intrycket är deras lojalitet in i döden för Shinzaemon och deras överlägsenhet i strid. Shinzaemon väljer sina krigare väl.
Both you and I were born samurai. Ours is not to wonder why. Ours is to obey our fate and die.
– Hanbei
13 Assassins är samtidigt en vacker film, med flera av Miikes estetiska kvaliteter. Skildringen av shogunatets Japan är tidstypisk och välgjord, och man kan ana flera hyllningar till Akira Kurosawa (likheterna vad gäller handlingen i exempelvis Seven Samurai är uppenbara). Konflikten mellan lojalitet till ett land och lojalitet till dess ledare löper som en röd tråd genom filmen, liksom Shinzaemons syn på det hela som ett spel, en vadslagning med det egna livet som insats.
My gamble is more exciting than yours, with the same odds.
– Shinzaemon
Filmen är också skickligt uppbyggd. Under den långa inledningen får man lära känna huvudpersonerna, och ges en inblick i Naritsugus dåd. Länge manövrerar också Shinzaemon och Hanbei sina pjäser på spelplanen utan att blod spills. Därefter kulminerar filmen i en lång, episk och mycket våldsam slutstrid.
Sammantaget är det alltså en klart sevärd film. Huvudpersonerna är minnesvärda och skådespelarinsatserna goda, Miike skildrar en social och existentiell frågeställning, och filmen är också välgjord vad gäller allt från tidsanda till estetik. Det är inte hans bästa film, men en riktigt bra samurajfilm.
Relaterat