Den svunna veckans största nyhet var överenskommelsen mellan den borgerliga regeringen och Miljöpartiet om invandringspolitiken. Överenskommelsen innebär dels att såkallade papperslösa invandrare, det vill säga sådana som saknar laglig rätt att befinna sig i landet, ges rätt till sjukvård, skolgång och möjlighet att starta företag. Vidare ska man undersöka möjligheterna att underlätta för invandring av familjeskäl, och möjligheten att få uppehållsstillstånd av ”synnerligen ömmande skäl” (något Miljöpartiet anser tillämpats alltför strikt tidigare).

Det är ännu oklart hur mycket ändringarna kommer att kosta. Regeringens företrädare talar om några hundra miljoner, men erkänner samtidigt att ingen vet hur många papperslösa som finns i landet. Man kan också misstänka att en sådan lagändring blir ett incitament som ökar antalet, och därmed även kostnaderna.

Reaktioner

Reaktionerna på överenskommelsen har varit relativt förutsägbara. Invandringskritiska röster har reagerat skarpt, men inte fått särskilt mycket utrymme i media. Borgerliga röster, som Dagens Nyheter, har välkomnat utspelet. Ibland med märkliga resonemang, som nyss nämnda DN som dels menar att överenskommelsen är bra för att den utesluter Sverigedemokraterna, dels välkomnar den med följande argument:

För Sverige måste hitta en väg ur den fyrkantiga synen på människor. Arbetsmarknaden är dynamisk, inte statisk. En indisk kock stjäl inget jobb från någon annan, snarare skapar han nya genom att ta bussen till jobbet, köpa mat i affären och kläder till barnen. En rejäl arbetskraftsinvandring, som i Kanada till exempel, kan bidra till att slipa ned trösklarna till arbetsmarknaden för asylsökande. Arbetskraftsinvandring kan rent av vara det allra bästa integrationspolitiska instrumentet. Därför bör det användas mer.

Med tanke på den låga utbildningsnivån och höga arbetslösheten bland invandrare från bland annat Somalia och Afghanistan får detta antingen tolkas som ett förtäckt krav på framväxten av lågkvalificerade låglönesektorer (de special economic zones vi hittills bara känt från Tredje världen), eller medvetet intetsägande newspeak värdigt en Orwell och möjligt endast under förutsättning att media stillatigande accepterar det och inte tillåter motargument.

Man finner dock kritiska röster även bland tyngre borgerliga skribenter, något som antyder i vilken grad regeringen här för en direkt extrem politik. Svenska Dagbladet argumenterar på ledarplats mot den ”snällism” som väglett lagförslaget, och som i likhet med den mesta ”snällismen” på lite längre sikt inte har avsedda konsekvenser:

Personer som gör allting rättsstaten säger åt dem att göra och tragglar sig genom asylprocessen löper risk för utvisning medan människor som bryter mot lagen underst öds med vård och undervisning. Det är, med förlov sagt, en sorts diskriminering mot dem som handlar rätt.

För det andra innebär denna utvidgade tillgång till välfärdssystemet att begrepp som asyl och medborgarskap urholkas och förlorar i tyngd.

Svenska Dagbladet noterar också, med andra ord, att fri invandring inte är en framtidsfråga och att detta kan bli en pyrrhusseger för de inblandade partierna. De har nu visat sitt rätta ansikte i synen på invandringspolitiken, något som kan komma att neutralisera Reinfeldts försök att attrahera även sverigedemokratisk opinion genom viss retorik och symbolik. De självutnämnda ”realister” som länge hyst illusioner om möjligheten till en bättre politik i frågan från borgerligt håll torde nu också vara antingen desillusionerade eller retarderade. Även Merit Wager, tillräckligt intressant och respektabel för att flera borgerliga bloggare ska länka till henne, har reagerat på överenskommelsen. Vi ser här alltså konturerna av en spricka mellan extrem och något mer verklighetsförankrad invandringspolitik i det borgerliga lägret. Och i denna latenta konflikt torde de flesta inse värdet av att välja den sida där Maud Olofsson inte återfinns:

I dag är det att vara anställd som gäller, men oavsett om man är anställd eller startar ett företag ska man ha möjlighet att komma till Sverige och bidra… se de här personerna som en hjälp för att bygga Sverige.
– Maud Olofsson (C)

Annars har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet varnat för att överenskommelsen kan leda till lönedumpning. Detta för oss osökt vidare till ett klassperspektiv på frågan.

Senmodern klasskamp – två perspektiv på staten

Miljöpartiet och Moderaterna har gjort ett starkt val i Stockholm, och har också lyckats attrahera medias intresse. Man antyder alltså något det nya politiska landskap som tar vid efter det gamla, det vi varit vana vid. Där finns ett borgerligt parti som anammat flera politiskt korrekta frågor och en del symbolik från den gamla vänstern, och som därför upplevs fräscht av vissa mellanskikt (såsom journalister). Där finns också ett miljöparti som anammat den politiskt korrekta världsåskådningen fullt ut, och därför attraherar snarlika mellanskikt. Dessa båda partier kan sägas representera etablissemangets två poler, och anammar också båda den politiskt korrekta världsåskådningen. Hårddraget kan man här tala om ett postmodernt höger- respektive vänsterparti.

Mot deras konsensus står så Sverigedemokraterna. De attraherar inte i lika hög grad mellanskikt, utan det Gramsci kallade "classi subalterni" (småföretagare, arbetare, lägre medelklass, sjukpensionärer et cetera).
– In your face – kort valanalys

Vi kan urskilja två sätt att se på staten, med kopplingar till skilda sociala gruppers intressen. Å ena sidan finns det traditionella idékomplex som är uppbyggt kring polerna nationalstat – demokrati – medborgarskap (möjligen kan den första polen döpas om till välfärdsnationalstat, och man kan lägga till polen reciprocitet men det blir språkligt något otympligt). Detta är den modell den svenska arbetarklassen byggt under den period den haft politiskt inflytande, det är också en modell som har mycket gemensamt med den syn på demokrati som företräds av Alain de Benoist från den Nya Högern.

Politiska och sociala rättigheter kopplas här till en nationalstat, vars färdriktning avgörs genom demokratin. Medborgarskapet är här centralt, då det är gränsen för det politiska och medlemskapet. Internationellt möjliggör detta en samnationalism och solidaritet, där världens folk bygger egna nationalstater och ofta samarbetar i olika frågor. Avgörande för denna modells vitalitet är att landets styrande identifierar sig med folket.

Mot detta står ett annat perspektiv, beskrivet av Hardt och Negri i Imperiet och av Lasch i The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy. Det kopplas till en framväxande global, amerikansk världsordning, och representeras av sociala skikt som i minskad grad identifierar sig med en viss nationalstat och dess folk. Robert Steuckers beskriver i en intervju vår nuvarande ”political personnel”:

Needless to say that such a personnel is corrupt but not only that. It is brainwashed and duped by all kind of silly ready-made ideologies or blueprints, invented mostly in American think tanks, their European counter-parts and the main media agencies. To summarize it, these ideologies aim at weakening the societies by mocking their traditional patterns of behaviour, at generalizing the ideological assets of neo-liberalism in order to let globalization be thoroughly implemented in every corner of the world and at reducing Europe to remain once for ever a disguised colony of the United States.

Dessa sociala skikt har i hög grad internaliserat en amerikaniserad inställning till det politiska, och de kan därför inte heller greppa medborgarskapets betydelse. För dem har andra politiska distinktioner kommit att stå i centrum, och medborgarskapet devalveras som följd härav. Mediakollektivet och Miljöpartiet består i hög grad av sådana sociala skikt, men även växande delar av de borgerliga partiernas personal och, i viss mån, sympatisörer. En transnationell klasskamp tar därför form, där social- och sverigedemokrater förenas av sin syn på nationalstaten som det politiska subjektet. Denna kamp försvåras dock av att även socialdemokratins ledarskap i hög grad påverkats av de tendenser och det synsätt Steuckers beskriver. Var och en bör dock fråga sig om sociala rättigheter är något vi tar oss som ett folk, eller om det är något vi tilldelas av en, förhoppningsvis, välvillig transnationell elit. En transnationell elit som förövrigt har svårt att se hur en svensk sjukpensionär skiljer sig från en ”papperslös”, och betraktar socialpolitik som en form av allmosor baserade på nöd snarare än reciprocitet.

Relaterat

Tristan – Borde vi sätta regeringen under tvångsförvaltning?
In your face – kort valanalys
Sans papiers
Antiliberalism och fri invandring
Avmodernisera Miljöpartiet
Borgerlighet i kris

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.