Bland de mest relevanta dokumentärerna från 2010 finner vi Inside Job, skriven av Chad Beck och Adam Bolt och regisserad av Charles Ferguson. Dokumentären studerar den amerikanska finansmarknaden, och de mekanismer som ledde till den stora finanskrisen 2008. Den är både intressant och oroväckande. Krisen kostade tiotals miljoner familjer deras arbeten, hem och besparingar, och var i hög grad följden av politiska beslut.

Dokumentären spårar detta tillbaka till 1980-talet, då Reaganregeringen avreglerade finansmarknaden. Intressant är att han gjorde detta påverkad av ledande ekonomer, och med en finansminister, Donald Regan, som kom direkt från posten som VD i banken Merrill Lynch. Dokumentären ger ett flertal exempel på diffusa gränser mellan privat, offentlig och akademisk sfär, bland annat visar det sig att när finansminister Henry Paulson som ett led i sin krislösning tvingade AIG att inte stämma Goldman Sachs och de andra bankerna så gjorde han det i egenskap av tidigare VD för just Goldman Sachs. Flera av de ledande ekonomer som förespråkar en fri finansmarknad visar sig också ha mycket lukrativa uppdrag i de banker och finansiella aktörer som vill undvika regleringar. På samma sätt beskrivs de stora finansiella aktörernas lobbyister och kampanjbidrag till båda de amerikanska partierna.

Dokumentären visar också att Bush och Clinton hade mycket nära kontakter med den finansiella oligarkin. Vad gäller Obama visar hans val av personal och brist på verklig politik på området att även hans regering är en ”Wall Street-government”. Bland annat har han utsett Larry Summers, Rahm Emanuel och Mary Shapiro till centrala poster, alla med starka kopplingar till Wall Street och den avregleringspolitik som fick så allvarliga konsekvenser.

En amerikansk oligarki

Flera av de intervjuade i dokumentären menar att Wall Street i praktiken tagit över den politiska sfären, något Obamas utnämningar och den sedan decennier förda politiken också antyder. Under denna period har bankerna blivit större och färre, samtidigt som de anställda blivit betydligt rikare.

1978 tjänade en bankanställd ungefär lika mycket som en genomsnittlig amerikansk arbetare, strax under 40,000 dollar. 2008 hade den bankanställde sett sin inkomst öka till 100,000, medan genomsnittsinkomsten endast ökat marginellt. För de verkliga oligarkerna rörde det sig om betydligt högre summor, dokumentären beskriver hur man tävlade om vem som hade flest hus, privatplan, et cetera. I många fall ingick också droger och prostituerade i internkulturen.

Kombinationen av stora banker och avreglering ledde till en bubbla kring riskabla subprime-lån och derivatinstrument. På kort sikt ledde detta till stora vinster, och därmed mycket höga bonusar och löner för de inblandade. På längre sikt undergrävde de stora riskerna företagens själva existens (även om deras storlek och politiska kopplingar gjorde att de kunde låta skattebetalarna betala förlusterna, enligt konceptet ”privatizing profits and socializing losses”, eller med Noam Chomskys ord ”socialism för de rika”). Incitamenten framstår som direkt patologiska.

Man lät här stora mängder amerikaner ta huslån, lån man sedan sålde exempelvis till pensionsfonder. Eftersom man avlönade de företag som ägnar sig åt kreditvärdering, som Moody’s, bedömdes dessa lån också vara högst kreditvärdiga och säkra (”AAA”). Mot slutet var man internt väl medvetna om att det var, med egna ord, ”ren skit” man sålde till kunderna. Följden blev att miljontals familjer förlorade sina belånade hem, och att pensionssparare förlorade sina besparingar. För att inte hela det finansiella systemet skulle gå under gick dessutom många regeringar in med rena fantasisummor för att rädda de inblandade storbankerna. Endast i undantagsfall utkrävdes ansvar för den politik som förts av de stora finansiella aktörerna, som exemplen med Obamas utnämningar ovan visar har de flesta inblandade tvärtom nya höga uppdrag.

Dokumentären är alltså av stort värde. Den visar hur en osund kultur i den finansiella sektorn kunnat frodas, och i hög grad kontrollera den akademiska och politiska sfären. Det saknades inte varningar inför krisen, men de tystades eller ignorerades. För den som till äventyrs inbillar sig att USA är en fungerande demokrati, eller att Obama skiljer sig från tidigare presidenter, är dokumentären också något av en ögonöppnare. Den visar också vad som händer när den ekonomiska sfären tillåts dominera den politiska, och när en europeisk entreprenörstradition ersätts av en kortsiktig spekulationskultur. Dokumentären bör definitivt ses, även om den kan leda till känslor av helig vrede. Man frågar sig också hur vi ska kunna ha en fungerande demokrati när media så fullständigt misslyckas att ta upp denna typ av relevanta frågor i den löpande nyhetsbevakningen och debatten.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.