För något år sedan skrev Simon O. Pettersson en högst intressant och tankeväckande essä om den tyske filosofen m.m. Friedrich Heinrich Jacobi och hans trosfilosofi eller omedelbarhetsfilosofi på Insikt24. Det är för mycket sagt att min text är en kommentar till eller diskussion av hans. Den följer i hans spår, lockad av en uppmaning som den inte riktigt vet vart den kommer att leda. Vi måste pröva oss fram. Låta räven avlyssna isen.

Förnuftet är det organ med vilket vi står i relation till omvärlden, d.v.s. till allt det som är oberoende av oss själva, som inte är vi. Det är med förnuftets distanseringsförmåga som vi gör en erfarenhet till någonting mera än bara sinnesintryck och kroppsliga reaktioner. (Distansen mellan tanken och tankens föremål öppnar för åtskillnader mellan tankens föremål, vilka i sin tur öppnar för kritiska och kreativa jämförelser. Den här blåsippan är blåare än den där. Odysseus är listig som en räv.) Det är med förnuftet som vi inser våra misstag och begränsningar. Det är med förnuftet som vi blir övertygande om sådana saker som att vi har en fri vilja. Eller om att vi begick ett misstag när vi trodde att vi hade det. Det är med förnuftet vi inser att det inte finns något rent förnuft. Det är med förnuftet vi inser vårt oförnuft.

När förnuftet inte vet, när det inte kan avgöra en sak definitivt på objektiva grunder men har en tydlig preferens för en viss uppfattning framför andra, säger det sig att det tror. Tror si, tror så, tror säkert, ganska säkert, med vissa reservationer… Att tro i denna form är precis lika förnuftigt som att veta. Tron kan vara mer förnuftig än vissheten och är också det ofta. Det finns en visshet som är blind. (Den förnuftsbaserade tron har alltid blick för sig själv. Den är självmedveten tro. Denna omständighet kan ibland inge den en känsla av överlägsenhet när den hamnar i sällskap med mindre medvetna trosformer. Upplysningsmannens oupplysta självtillräcklighet.) Det är för att det är förnuftet som tror, när det verkligen är det som gör det, som tron kan vara stabil och varaktig, som den kan få objektiva kvaliteter och vara känslomässigt neutral eller harmonisk, som den – i regel genom ett osynligt förgivettagande – kan vägleda oss i vår dagliga verksamhet. En tro som enbart är känslor är ingenting av detta och kan inget av detta. Den kommer att förändras med känslorna – och känslorna förändras med sinnena, med vad vi kommer i kontakt med och upplever i vår omvärld, vilket givetvis är som sig bör och nödvändigt. Inte heller uppenbarelsen är ensam något att bygga handlingar på. Uppenbarelsens begränsning ligger till skillnad från känslornas i dess fixerade och oföränderliga karaktär. Det finns tro av olika slag och olika grader. Att tro på den fria viljan är ett exempel på förnuftig tro. Att som vittne tro att bilen man såg köra iväg hastigt i skymningen var röd är en tro som i förnuftets namn oscillerar mellan övertygelse och osäkerhet, för vi vet ju hur fort allt gick och att färger kan vara svåra att identifiera under dåliga ljusförhållanden. Att tro på Gud och på ett liv efter detta är en tro av ett slag som många upplysta människor idag dömer ut som grundlös och därför oförnuftig. Men detsamma kan man säga om de upplystas kategoriska avfärdande av denna tro.

Tron på viljans frihet är ett exempel på förnuftig tro. Det är på trosakter av detta slag som vi bygger en stor mängd av de föreställningar och övertygelser som är nödvändiga för oss i vårt dagliga liv. Det är inte på trosföreställningar av det osäkra vittnets typ. De är för osäkra. Vi måste tro att vi vet för att vi ska veta vad vi tror. Inte heller är det på en tro av religiöst slag. För då borde ju alla människor ha samma religion eftersom våra livsvillkor är så pass likartade. Den religiösa tron bygger i sin tur på vårt förnuftsmässiga troende och innesluter i sig en tro på det förnuftiga i att tro. Varken det osäkra vittnets tro eller den gudstroendes tro är oförnuftig, även om det förvisso finns omständigheter under vilka de kan vara det, men vad vi saknar i dessa båda fall som vi har i den förnuftiga trons fall är den inre av våra egna grunder och vårt eget omdöme betingade övertygelsen. Sanningen hos vittnets vacklande tro är hjälplöst beroende av hur världen faktiskt är beskaffad (om bilen var röd eller inte). Sanningen hos den gudstroende är helt beroende av Gud (om Gud finns eller inte – eller snarare om han vill finnas för oss eller inte). Sanningen hos vår tro på viljans frihet är däremot beroende av våra egna erfarenheter och av våra kunskaper om oss själva, d.v.s. av det som vårt perspektivistiska förnuft säger oss är sant. Gud skulle kunna beröva oss vår fria vilja, men determinismen och predestinationslärorna kan inte göra det, för de är blott mänskliga tankeskapelser.1 Det finns inga teoretiska resonemang, hur övertygande och snillrika de än är, som kan vederlägga en erfarenhet. Den kan bara vederläggas av en annan motsatt erfarenhet som överväldigar den genom sin större påtaglighet och klarhet, genom sin större kroppslighet och ofrånkomlighet. Genom sin tyngd och sin smärta – eller tvärtom genom sin lycka och lätthet, sin kanske olidliga lätthet. Det är så det går till när man blir frälst. Jag trodde inte, men nu tror jag, ty jag har sett – och jag har sett att jag har sett. Paulus kastas till marken av sin uppenbarelse på vägen till Damaskus. Nog måste han väl då tro? När om inte nu?

När protestanterna utslungar sitt stridsrop ”Sola fide!” (tron allena) så kan vi svara att det är i våra gärningar lika mycket som i våra ord och känslor som vi visar att vi tror och vad vi tror. Våra gärningar är trosgärningar. När protestanterna säger att frälsningen bara kan komma oss till del genom tron så kan vi svara att den tro som är tron allena inte är vår tro utan Guds och att det är precis denna omständighet som kräver vårt tilltal i både ord och handling. Vi kan tro hur mycket och hur riktigt som helst utan att det hjälper oss det minsta, ty som alla som älskar vet får man inte kärlek bara för att man själv älskar och man kan aldrig genom sin blotta kärlek tvinga eller locka fram kärlek hos någon annan. Effekten blir märkligt nog ofta den motsatta. Det är genom Guds tro på oss – på vår ärlighet, på vår uppriktiga ånger, på våra föresatser (och hur ska vi kunna visa dessa i ord utan handling?) – som vi vinner vår frälsning, genom denna tro allena, för att använda protestanternas älsklingsformel, men Guds tro kan inte på något sätt styras eller påverkas av vår egen tro lika litet som av våra gärningar. Så, ja, Sola fide, men inte Fides mea utan Dei fides.

Men om du nu invänder att Gud inte tror utan vet? (Eftersom han ju måste anses vara allvetande.) Ja, men i så fall är det denna visshet som är Guds tro! Vi kommer här in på den kristna teologins svåraste problem: hur förena Guds allmakt och allvetande med människans frihet och ansvar? Det går inte! Så enkelt är det. Något måste vika och det som måste vika är Guds allmakt och allvetande. Gud måste avstå – och i detta ligger inget chockerande och omöjligt, för det är ju precis det han gör när han skapar världen och allt som ryms i den! (Världens skapelse är både chockerande och orimlig. Det vore betydligt mer logiskt om inget fysiskt fanns än att något gör det. Ändå kan vi inte tvivla på världen. Den övertygar oss genom sitt motstånd. Den får oss att falla och slå oss. Den tvingar oss att springa och söka tröst. Trösten uppenbara sig och omsluter oss med sina armar… Vi befinner oss ständigt på vägen till Damaskus.) I och med skapelsen uppstår något som ligger utanför Gud och som därför inte är alltigenom och i alla avseende beroende av honom. I skapelsens ögonblick avstår Gud från identiteten mellan sig själv och sin skapelse liksom modern i födelsens ögonblick avstår från identiteten mellan sig själv och barnet. När vi tror på Gud tror vi att Gud kan frälsa oss om han vill det och när vi hoppas på vår frälsning hoppas vi att han kommer att vilja detta. Betyder det att vi måste avvisa predestinationsläran? Vi kan inte förena denna lära med tron på viljans frihet, men vi kan inte heller förena den med tron på Guds frihet. Ty predestinationsläran måste predestinera även Gud. Om Gud inte är predestinerad att frälsa Calvin så är Calvin inte predestinerad att bli frälst. Men det går inte att omfatta ett predestinerat väsen med tro. Inte med den kristna tro som är en legering av kärlek och vördnad, fruktan och hopp. Det går inte att stå i en levande relation till ett predestinerande väsen. Det gudomliga Du som ger oss vårt mänskliga Jag upplöses då och försvinner. Så för att Guds gudomlighet ska bestå (och det vill vi ju!) måste Gud kunna tro och denna tro måste vara av en art som ger fattbar mening åt skapelseberättelsen nyckelformulering att Gud skapade människan till sin avbild. Om Gud är fri så är också människan det. Om människan kan tro så kan även Gud det. Och om människan har sina begränsningar så har också Gud det! Ja, så är det verkligen, ty det är i själva verket häri som Guds outgrundlighet består. (Och således mystikens incitament.) Inte i en makt och i en kunskap som övergår allt mänskligt förstånd, ty även om den förvisso gör detta kan vi ana dess art genom att i ett oändlighetsperspektiv extrapolera vår egen obetydliga makt och vårt eget kringskurna vetande, utan i de djupa hemligheterna om de begränsningar som denna makt och denna kunskap måste rymma för att Guds gudomlighet ska bestå. Dessa svagheters innehåll kan vi aldrig utröna. De kan bara uppenbaras styckevis och delt för oss genom vissa av sina följdverkningar, t.ex. änglarnas fall och det mänskliga syndafallet. Predestinationsläran är ett exempel på hur människans teologiska spekulationer kommit att inkräkta på och begränsa omfattningen hos hennes egen tro. Predestinationsteologen befinner sig långt ifrån Kristus. Han har lämnat Kristus och återvänt till ett förkristet tänkande – alternativt passerat det och hamnat i ett politiskt. Hur gick detta till? Det frågar han sig inte. Han saknar nämligen den egenskap som är förutsättningen för att vi ska kunna stå i en levande relation till det som är högre än oss själva: ödmjukhet. Denna relation som är grundförutsättningen för vår mänsklighet. Den som över långsam eld kan bränna en åsiktsmotståndare till döds2 tillhör samma förtryckets ordning som gisslade och korsfäste Jesus. Det är i sak ingen skillnad. Och de har alltid goda argument för sitt handlande, som att det är viktigt att upprätthålla den allmänna lugnet.

Det är bara förnuftet som känner sina begränsningar. Tron gör det inte. Varken den tro som är tillit till en annan människa eller den tro som är hängivenhet inför det heliga. Om den första tron inte vore obegränsad skulle tilltron blandas med tvivel och misstänksamhet och om den andra inte vore det skulle det heliga förlora sin helighet. Förnuftet måste därför moderera och temperera vår tilltro med hjälp av sina människokunskaper och våra religiösa övertygelser med sina insikter om våra intellektuella och moraliska begränsningar. Förnuftet gör det möjligt för oss att hysa social tillit utan att vara naiva och att vara religiösa utan att bli intoleranta eller bigotta. Förnuftet utgör således ett fundament för den levande och praktiska tron. På samma sätt som förnuftet är en slags tradition hos den enskilda människan tar traditionen formen av förnuft hos kyrka, samhälle och folk. När en kyrka splittras måste de som avskiljer sig börja om på nytt. De är då som barn utan föräldrar. Hänvisade till sin smala men ofta vassa individuella rationalitet urartar deras tänkande lätt till extremism utan stödet i traditionens djupare och bredare förnuft. Den katolska kyrkan på Luthers tid må ha varit korrupt, men i kraft av sina traditioner var den likväl sannare än det protestantiska alternativet. Luther själv ville initialt reform, inte splittring.

Den negativa utveckling som protestantismen genomgått sedan söndringen från Rom och splittringen under reformationstiden, genom att först bli furstekyrka och sedan statskyrka, maktens lydiga propagandist och folkuppfostrare, och idag slutligen den i bästa fall virriga och sentimentala och i sämsta fall falska och inställsamma godhetens kult, antyder att denna insikt om trons väsen trots allt var starkare i den ursprungliga kyrkobildningen och kyrkotraditionen. Kanske bättre i den ortodoxa kyrkan än i den katolska, det kan jag inte avgöra. Men det faktum att de protestantiska kyrkorna idag verkar vara i det närmaste konkursmässiga andligt sett måste rimligen ha något med det teologiska innehållet att göra. Omvänt kan den ortodoxa kyrkans relativa frihet från politiska avarter tolkas som ett tecken på teologisk sundhet och sanning.

Jag tror på mitt förnuft. Gör det mitt förnuft till en tro då? Nej, det är fortfarande förnuft. Det är för att förnuftet är förnuftigt som vi tror på det och rättar oss efter det. Medan förnuftet är en aktivitet som vi utövar är den känslomässiga respektive religiösa tron en relation av viss beskaffenhet, en hållning som vi intar till någonting annat. Jag tror på… den eller det. Credo in unum Deum, Patrem omnipotentem, factorem caeli et terrae, visibilium omnium et invisibilium.

Kanske borde vi istället för att tala om tros- eller tillitsfilosofi använda engelsmännens en smula färglösa men inte desto mindre goda uttryck ”common sense” – vanligt sunt förnuft. För det uttrycket inrymmer ju implicit sådant som vi omfattar med en spontan och oreflekterad tilltro. Att det finns en yttervärld, att det finns andra människor, att vi har en fri vilja – det säger ju vanligt sunt förnuft, som man säger. Vi skulle däremot knappast uttrycka oss på detta sätt om Guds existens eller beträffande livet efter detta. Det vore i det närmaste respektlöst, kanske på gränsen till hädiskt nonchalant. Dessutom är common sense något som inte bara enskilda individers handlingar bygger på utan även, via dessa, de handlingar som är gemensamma för det stora flertalet människor och som utgör grunden för den mänskliga gemenskapen – bestående och stabil i kraft av det bestående och stabila hos det vanliga regelbundna och förutsägbara sunda förnuftet. Common sense är lika mycket en social kraft som en individuell – vilket gör det ännu vanligare, ännu sundare och ännu mer förnuftigt. Det är genom sina vittförgrenade och djupgående sociala verkningar som common sense blir en konservativt samhällsbyggande kraft – återhållande, stabiliserande, harmoniserande. Låt oss gå framåt, men långsamt och tillsammans. Följdriktigt nog föraktas denna de obildades konceptuellt enkla och osofistikerade filosofi av den sociala utopismens självutnämnda aristokrati. Men mycket som ser enkelt och okomplicerat ut i ord visar sig få många och vittförgrenade konsekvenser när det upprepas och kombineras i handling. När molekyl läggs till molekyl får vi till slut det seende ögat. När reciprocitet läggs till reciprocitet får vi till slut det goda samhället. Det sker så långsamt och prövande att vi inte hinner bli förvånade. När vi konfronteras med resultatet tar vi det för givet och förstår inte att vi måste vårda oss om det, dagligen och stundligen, för att det ska bestå.

Och religionen då? Är den också vanligt sunt förnuft? Nej, religionen förbinder oss med en främmande sfär som sätter in vår tillvaro i ett annat perspektiv än det praktiska, men däremot är det vanligt sunt förnuft att respekterar religionen och dess institutioner, liksom det är sunt förnuft att respektera alla andra nedärvda institutioner med en lång och betydelsefull historia bakom sig – så länge man kan se att de fortfarande fungerar och fyller en till övervägande del konstruktiv funktion i samhället. Så förhöll det sig knappast med den giriga och avlatshandlande katolska kyrkan när Luther framträdde med sina reformförslag, och det är tveksamt om det förhåller sig så med den protestantiska svenska kyrkan idag. Sunt förnuft är alltså, i all sin blygsamhet och konservatism, även en reformerande kraft och ibland när den ställs inför de värsta avarterna av mänsklig dumhet och fräckhet en t.o.m. revolutionerande sådan. Det sunda förnuftet har sitt eget Montjoie: ”Nu räcker det! Nu är det förbanne mig nog!”

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.