Det postapokalyptiska temat finns ständigt närvarande i det efterkrigstida Väst, oavsett om vi talar om det gamla rollspelet Mutant eller filmerna om vägkrigaren Mad Max. Delvis är det en fortsättning på ett mer tidlöst tema, både Gibbon och Spengler berör det, liksom för den delen Asimov. Gemensamt är en insikt att civilisationen är bräcklig, inte sällan också en vilja att ”återgå till verkligheten”, till en tid när krigare och hjältar inte gjorts otidsenliga av massförstörelsevapen och förvuxna byråkratier. Det postapokalyptiska tillstånd som målas upp säger en del om dess skapare, ofta ett bellum omnium contra omnes som snarare för tankarna till den moderna individualismen än dess pre-moderna föregångare. Ofta men inte alltid (detta är dock inte rätt tid eller plats att utveckla frågan om spelet mellan Land och Meer i Thorulf Skarprättares pyriska era).

Ett inflytelserikt stycke modern kulturhistoria är spelet Fallout, med snart tre decennier på nacken. Det utspelar sig i en värld som för tankarna till bland annat Mutant-Skandinavien, ett brutalt och härjat Nordamerika efter kärnvapenkriget. Såväl tidslinjen som teknologin skiljer sig delvis från vår egen, 1950-talet är exempelvis närvarande på ett annat vis. Eftersom vi genomlever en period av ”stuck culture”, där nyskapande ersatts av uppföljare och ”covers” av såväl musik som filmer, var det sannolikt bara en tidsfråga innan även Fallout skulle ge upphov till en TV-serie. Den post-nukleära värld vi möter präglas tidigt av dikotomin mellan de trygga systemen av skyddsrum, Vaults, och den skoningslösa ytan. Det för bitvis tankarna till Wells eloi och morlocker, där de beskyddade och domesticerade vaultinvånarna påminner om stora barn medan ytans invånare brutaliserats avsevärt. Gradvis visar det sig dock att det första intrycket inte förmedlar hela sanningen, och ett dialektiskt spel mellan yta och skyddsrum tar sin början. Spelet innehöll moraliska dilemman och omöjliga val med bestående konsekvenser återkommer i serien. Så även en betydande portion humor.

”War. War never changes.”
– Fallout

Seriens huvudperson är en vaultinvånare, Lucy Maclean, som tvingas ta sig till ytan och möta en chockerande verklighet. Inte minst börjar hon upptäcka saker även om skyddsrummen. Hon stöter även på en postapokalyptisk riddare, Maximus, som bär en i dubbel mening lånad rustning. Seriens egentliga huvudperson, Cooper Howard, är en ghoul, en prisjägare från tiden före kärnvapenkriget som förlorat det mesta av sin mänsklighet. Spelet mellan denne och Lucy hör till seriens behållningar, där ghoulen representerar en postapokapyptisk överlevnadslogik utan plats för medkänsla eller liknande. Hans vilja att lära ut denna logik till Lucy antyder dock att den inte är total. Howard möjliggör även återblickar till tiden före undergången, och en konspiration som spänner över mansåldrar. För mycket kan inte avslöjas om detta, men även det hör till seriens behållningar.

Samtidigt säger serien en del om vår samtid och dess ideologi. Att seriens romantiska duo inkluderar en vit kvinna och en svart man torde inte förvåna någon, här noterar vi den samtida ideologins misceomana aspekt. Att notera detta är för övrigt ett hatbrott, vilket i sig är intressant, men vi fortsätter vidare till ett annat tema. Vi har här den tidigare nämnda dikotomin mellan de trygga skyddsrummen och den dödliga ytan, med dess givna klassaspekter. Lyckligtvis fastnar detta i serien inte i statisk dikotomi, utan det finns ett dialektiskt spel där deras respektive logik invaderar varandra och där det visar sig finnas en tredje logik som kontrollerar dem båda. Här möter vi det kryptokratiska temat, och genom det dessutom det patricida. Det sistnämnda går idag att identifiera i ett stort antal filmer och serier, från Chaos till Furiosa. Dess kärna är att Fadern, symbolisk eller reell, direkt eller mer avlägsen, representerar en sådan ondska och sådana brott att protagonisten måste taga honom av daga. Det patricida temat genomsyrar populärkulturen men framstår ofta som omedvetet, vilket påminner oss om att ideologier 2024 oftare är icke-verbala än verbala. Vi har att göra med system av associationer och bilder snarare än explicita manifest, det gör dem dock inte svagare.

Oavsett vilket är det en av de bättre filmatiseringarna av ett spel, och den som mot förmodan inte har något bättre att göra med sin tid kan säkert finna nöje i serien. Väldigt bra är det dock inte heller, vilket torde innebära att det bör gå att hitta bättre alternativ än tidsfördriv. Fallout får kort och gott tre indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.

Relaterat

Efter liberalismen – Fallout 3

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.