Hon tecknar bakgrund, professorn.
Det är allt hon gör. Hon riktar inte anklagelse. Hon pekar inte ut. Hon skuldbelägger inte.
Ja, den palestinska motståndsrörelsen hade sina skäl att sätta i verket sin omtalade operation i Gaza i oktober 2023. ”Al Aqsa svämmar över”, som de själva kallade det.
Men det fanns skäl även på andra håll. Och kanske till och med motiv.
Den som lyssnar på professorn förstår att regeringen Netanyahu i hög grad hade egna motiv att åtminstone inte förekomma, inte motsätta sig att den palestinska aktionen inträffade utan istället ta emot den som ett tillfälle att utnyttja i politiken.
Det är torsdag eftermiddag. Torsdagen den 7 november.
Senioruniversitetet i Kristianstad mottar besök av en professor i statsvetenskap.
Professorn ifråga heter Isabell Schierenbeck. Hon är specialist på ”israelisk inrikespolitik”. Schierenbeck är verksam på universitetet i Göteborg.
Under framträdandet hos seniorerna ska Schierenbeck tala om händelserna i Gaza den 7 oktober 2023. ”Israel efter den 7 oktober – Självbild, politik och framtid”.
Man kunde befara det värsta. Man kunde befara att det här mötet skulle komma att urarta till en snyft- och hejafest för judarna och för Israel.
Ja, vi befinner oss i Östermalmskyrkan. Det står ”Blicken på Jesus” på väggen med stora bokstäver. Och ja, Svenska kyrkan har en vänsterflygel som länge har stått med hela sin empati på palestinsk sida.
Men den svenska kristenheten är vid det här laget judevänlig. Judevänligheten tar sig framför allt uttryck i motvilja, ja hat mot sådana som antas vara fientliga i inställningen till judarna. Svenskarna har hjärntvättats att hata och sky ”antisemiter”. Även de kristna.
Den svenska frikyrkan är med få undantag hängivet projudisk och sionistisk.
Det är i stort sett enbart 40-talister i Östermalmskyrkans kyrksal den här torsdagen. 40-talisterna är kanske inte direkt projudiska från början. En del av dem förstod tidigt att det inte var riktigare med massakrer på araber än på judar och vietnameser. Men 40-talisterna har generellt sett blivit grundligt hjärntvättade. De tror på DN och på teve. För många av 40-talisterna är en palestinier som höjer rösten mot judarnas massakrer på hans landsmän inte annat och mer än en ”antisemit”. En som står judarna efter livet. Alla judar. Och det är inte många kristna i Sverige i dag som vågar att höja blicken till Jesus. Inte många förstår att Jesus dog som judarnas syndabock – som den som måste dö för att inte hela folket skulle gå under – enligt Sanhedrian och dess ledare Kaifas. Inte många fattar att ”blicken på Jesus” egentligen inte uppmanar till sionism utan till kristendom och i någon mening till antijudaism.
Man har skäl att frukta det värsta.
Men farhågorna besannas inte.
Tvärtom.
Professor Schierenbeck håller ett mycket sakligt, ja professorsmässigt anförande.
Inte ens frågestunden efteråt blir särskilt projudisk eller sionistisk.
Professorn är ett slags marxist, förstår man. Jo. Anslaget ämne är händelserna i Gaza den 7/10/23. ”Den svarta sabbaten”, som judarna tydligen numera kallar det. Men professorn är angelägen att sätta händelserna i sammanhang. Det sammanhang hon väljer är rimligt nog det ämne hon är specialist på, ”israelisk inrikespolitik”. Och professorns uppfattning om den är att den är full av motsättningar av olika slag. Inte bara den mellan palestinier och judar. Eller ”palestinier” och ”israeler”, som professorn hellre säger. Nej, det finns andra motsättningar som hon menar att man också måste ha kännedom om. Den mellan östjudar och västjudar, alltså mellan aschkenazer och sefarder/mizraher. Mellan religiösa judar och sekulära. Mellan höger och vänster.
Professorn säger många intressanta saker. Flera av dem borde hon ha fått tillfälle att utveckla vidare. Hon säger till exempel att östjudarna, de så kallade aschkenazerna, ofta var och är sekulariserade och politiskt radikala, på sin tid socialister och kommunister. Men hon säger också att det under hela Israels historia är de som har haft makten. De har haft den politiska makten. Men också den ekonomiska makten. Professorn uppger att det var östjudarna som upprättade ”den stora banken”. Vad det nu är för något. Hur kan detta vara? Hur går det ihop? Är det meningen att vi ska tro att östjudarna var både kommunister och förmögna?
Hon säger att de ortodoxa judarna i Israel inte ”erkänner staten Israel”. Jo, det är bekant att ortodoxa judar i exil i många fall anser att sionismen och Israel är ett kätteri. Men de ortodoxa som faktiskt uppehåller sig i Israel, som medborgare!? Vägran att ”erkänna staten Israel” är ju en sak som kan kosta en svensk i Sverige anseende, familj och anställning. Men här konstateras den bara, utan indignation. Det är anmärkningsvärt bara det. Professorn konstaterar detta, som ett rent sakförhållande i israelisk inrikespolitik. Det är objektivitet, det måste man säga.
Vi får veta att de ”religiösa sionisterna”, kahanisterna, är ”fascistiska våldsbejakare”. Det är ju nästan en otänkbarhet i större delen av den svenska offentligheten. En judisk fascist! Finns sådana djur? Är det inte en självmotsägelse? Är en människa inte antingen jude eller fascist? Det är i alla fall så de flesta uppfattar saken vid det här laget. Se bara på hur man omtalar motsvarande förhållanden i Ukraina. Jo, det är rika judar i Ukraina som bekostat både Zelenskij och de fascistiska miliserna. De är judar och fascister. Men för systemmediernas medarbetare är det här ohanterligt, omöjligt. Bäst att inte nämna det alls.
Vi får vidare veta att uppdelningen på höger och vänster i israelisk inrikespolitik, den gäller inte beskattning eller fördelningspolitik i första hand. Den gäller ockupationen av Palestina. Israelerna är höger eller vänster beroende på om de tycker att ockupationen ska företas med våld eller med lämpor, på mera ”demokratiskt” sätt.
Professorn menar att den israeliska inrikespolitiken uppvisar ”en oerhörd splittring”. Inte ”polarisering” så farligt. Israel är inte lika illa ansatt av det som till exempel USA. Professorn menar en ”känslomässig” polarisering. En polarisering som medför att politiska motståndare hatar och vill förgöra varandra.
Det israeliska samhället är fullt med motsättningar, som sagt. Ett trettital partier strider om väljarsympatierna i valen. Styrena är rena lapptäckena. Regeringarna är nästan alltid koalitioner, med många deltagande partier.
Den nu sittande regeringen består av företrädare för åtta olika partier. Ja, regeringarna i Israel är ofta svaga, instabila. Men den här är värre än de flesta. Den har inte, som de flesta av föregångarna, något inslag av centristiska partier. De ortodoxa är företrädda. Men utmärker sig gör framför allt de kahanistiska partierna. De ”fascistiska, våldsbejakande” partierna. Ben Gvir och Smotrich.
Den nuvarande regeringen har en väljarmajoritet med en halv procents övervikt och följaktligen, säger professorn, en mycket svag legitimitet. Inslaget av kahanister medför dessutom att regeringen är i hög grad fallen för politisk avdrift, avdrift i en riktning som är absolut oacceptabel för andra partier och följaktligen föremål för hård kritik. Och polarisering.
Polariseringen är inte från början värre i Israel än på många andra håll, menar professorn. Nej, men regeringen Netanyahu är en avvikelse från genomsnittet. Regeringen Netanyahu har i hög grad polariserat politiken i Israel.
I en föregående regering genomdrev Netanyahu och hans parti Likud den så kallade ”nationalstatslagen”. Det var 2018. Lagen innebar att Israel blev en ren judestat, en stat bara för judar. Av de tidigare tre officiella språken, hebreiska, arabiska och engelska bibehölls bara ett, hebreiskan. Lagen har varit ett rött skynke för vänstern. I den nuvarande regeringen har Netanyahu ivrat för en ”reform” av rättssystemet. Likud hävdar att domstolarna och framför allt domarna är för självständiga och för politiserade, på en gång. Till saken hör att Netanyahu personligen är föremål för tre rättssaker som inte har kunnat föras till slut. Netanyahu åtnjuter immunitet så länge han är premiärminister. ”Reformprogrammet” är inte bara föremål för lite misstro hos sådana som misstänker Netanyahu för att driva politik i egen sak. ”Reformprogrammet” har utlöst en stor protest i befolkningen. Professorn uppger att man vid ett tillfälle hade tre procent av befolkningen på gatorna i demonstrationer. Tre procent låter inte så farligt. Enligt professorn är det ”enormt”. De protesterande har dessutom haft anslutning av tjänstgörande i polis, krigsmakt och spiontjänst som sagt sig vara betänkta på att vägra att lyda order från regeringen, om reformen ginge igenom. Också den saken är något ”enormt” för israeliska förhållanden.
Det var bakgrunden. Med det är professor Schierenbeck framme vid dagens ämne. ”Den svarta sabbaten”. Den palestinska motståndsrörelsens utbrytning ur Gaza den 7 oktober 2023.
Händelsen är som bekant en het potatis, för att uttrycka det lindrigt. Folk har mördat för mindre.
Händelsen är en het potatis även för professorn.
Man måste medge att hon hanterar den elegant. Hon glider helt enkelt förbi den. Hon inlåter sig inte på händelsens detaljer.
Hon nämner den och går fort vidare till följdverkningar och reaktioner.
Men hon säger i förbigående en del ganska uppseendeväckande saker. Ja, Hamas tog gisslan. Men många i gisslan var inte judar; många var ”beduiner” eller ”thailändare”.
Tsahal, denna högt omskrutna armé, dröjde oerhört med insatsen. Många i befolkningen har ställt sig frågan varför. Ville arméledningen inte gripa int? Var det någon som lade hinder i vägen?
Palestiniernas angrepp drabbade nästan uteslutande judar som är regeringens och Netanyahus motståndare i politiken. Det ligger ett band av byar längs gränsen till Gaza. Men det är inga vanliga ”bosättningar” det är fråga om. Invånarna utgörs inte av ”bosättare”, alltså kahanister. Nej, de här byarna befolkas av kibbutzim, av vänsterjudar. Var det en tanke med det, har folk frågat sig.
Regeringen Netanyahu är inte omtyckt i befolkningen. Särskilt Netanyahu är hatad på många håll. Ortodoxa judar, sådana som inte ”erkänner staten Israel”, de ägnar även i normalfallet regeringen en stor misstro. Men misstron är stor och växer även bland sekulariserade och i vänstern. Och den har vuxit kraftigt i styrka efter den 8 oktober.
Professor Schierenbeck beskriver en regering som egentligen inte borde kunna finnas. En regering som knappt hade ett folkligt mandat före den 7/10/2023. En regering som var föremål för de största protesterna i landets historia. En regering som nog inte skulle ha kunnat äga bestånd om det inte hade varit för ”den svarta sabbaten” och det nationella nödtillstånd som uppstod efteråt.
Vem låg bakom tumultet vid Gaza i oktober 2023?
Ja, vi vet att palestinierna gjorde en utbrytning och företog väpnade angrepp på militära och civila mål på den israeliska sidan.
För övrigt är det mycket som inte är klarlagt.
Vi vet att operationen måste ha varit förberedd. Vi vet att andra än palestinierna själva hade kännedom om den. De egyptiska myndigheterna kände till den. Och egyptierna höll inte tyst med vad de visste. De varskodde både de amerikanska och de judiska myndigheterna. Amerikanska befattningshavare har bekräftat att ett besked gick vidare till styret i Tel Aviv.
Vi har goda skäl att tro att styret i Tel Aviv var fullt på det klara med vad som pågick.
Vi vet att flera av de vanliga försvarsåtgärderna på israeliska sida låg nere, tillfälligt.
Vi vet att palestinierna angrep i huvudsak militära mål.
Vi vet att när Tsahal till sist satte igång en insats anställde man en massaker som i hög grad också drabbade gisslan och judar bosatta i de byar där insatsen gjordes. Det är klarlagt att de israeliska myndigheterna har försökt att skjuta skulden för egna övergrepp och mord på palestinierna.
Nå? Var det Netanyahu? Visste Netanyahu vad som var i görningen? Tillät han den palestinska aktionen att ske, därför att han och hans regering låg illa till i den israeliska inrikespolitiken och förstod att han skulle komma att ha stor fördel av ett nationellt kristillstånd där han själv skulle komma att ha ledningen och åtnjuta stora extra befogenheter?
Vi vet som sagt inte säkert. Inte heller efter professor Schierenbecks detaljrika genomgång.
Men en sak är klar, tack vare professorn: Netanyahu hade i hög grad egna motiv att önska sig att det inträffade en krisartad händelse i Israel i slutet av förra året som den som sedan också inträffade.
Om skribenten: Mats Loman
