”Ur lidelser spirar åsikter, andlig lättja kommer dessa att stelna till övertygelser”, säger Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (I:637) på sitt vanliga övertygande kategoriska sätt. Många av våra viktigaste övertygelser har inget med lidelser att göra utan med vanor och alltså handlingar. Vi är övertygade om att fruktträden kommer att blomma till våren, att stegen kommer att hålla för vår vikt, att bilen kommer att starta när nyckeln vrids om o.s.v. därför att vi har sett och gjort det så många gånger förut och vet att det kommer att hända igen eller fungera som förväntat. (Och om dessa exempel tycks alltför okomplicerade och banala tänk då på den summa av liv som de representerar!) Lidelser är en form av överskottsenergi. Under svåra och knappa förhållanden har människor sällan tid eller råd med lidelser. I synnerhet inte med långvariga och ofokuserade sådana. Om folk måste hålla sig sysselsatta med praktiska ting så utvecklar de inte några onödiga eller verklighetsfrämmande övertygelser. Så förenas de inte till samhällsomstörtande massrörelser på dessa övertygelsers grund. Så låter de sig inte lockas och luras av dem som erbjuder dem befriande övertygelser som lindring för reella svårigheter. (Den svenska fattigdomens betydelse? Fast i den oandliga materiella fattigdomen ligger också fröet till konsumismen och dess nyhetsmagi.) Att de övertygelser som lidelserna ger upphov till ofta är av detta slag – överflödiga, opraktiska, överdrivna, orimliga – ligger i sakens natur. Ty för att bibehålla sin styrka får de inte låta sig hämmas och begränsas av de praktiska realiteterna, av vanor och normalitet. För att förbli vad de är måste de tillåta sig allt. Det är den andliga lättjan som ger dem denna frihet, som släpper dem lösa och låter dem springa vart de vill – med människan hängande och slängande efter sig. Med uppbjudande av alla sin krafter kämpar hon för att inte tappa greppet om kopplet och bli lämnad kvar i vardagslivets ödemark.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.