Tiden inför Europaparlamentsvalet präglades svensk offentlighet av en tämligen monoman rapportering om Sverigedemokraternas eventuella ”trollfabriker”. De större Europafrågorna lyste i hög grad med sin frånvaro, eventuella ”troll” var det viktigaste. Det hela kan förutom tendentiöst beskrivas som såväl infantilt som provinsiellt och som ett generande misslyckande för etablerad journalistik. Oavsett vilket, valresultatet bjöd provinsiellt betraktat inte på några större överraskningar. Kristdemokraterna tappade ett mandat medan Vänsterpartiet vann ett, Sverigedemokraterna stod still. Det är sannolikt att Vänsterpartiets tydliga ställningstagande i Palestinafrågan bidrog till partiets framgångar. Det är likaså troligt att Sverigedemokraternas motsatta position i frågan inte ledde till något större antal röster men snarare syftade till möjliga allianser med pro-israeliska elitskikt på sikt. Kristdemokraternas existensberättigande 2024 kan i förbigående ifrågasättas, Centerpartiets aggressiva framtoning tycks ha burit frukt. Mer intressant var de små partiernas valresultat, där bland annat Medborgerlig Samling och Alternativ för Sverige i grova drag behöll sina röstandelar och bekräftade att de har lojala och kvalitativa kärnväljare.
Lägger vi däremot ifrån oss de provinsiella glasögonen blir det svenska valresultatet mer uppseendeväckande. Valet till Europaparlamentet präglades i övriga Europa av en högervåg, med såväl populistiska som nationalistiska inslag. I Kroatien fick Hemlandsrörelsen en EU-parlamentariker, i Bulgarien fick ”högerextrema” Vazrazhdane tre. Österrikiska FPÖ gick framåt med 3 mandat, franska RN och Zemmours Reconquete liksom tyska AFD gjorde också riktigt bra ifrån sig. I den mån det idag går ett spöke genom Europa är det folkens spöke, de europeiska folken har börjat vakna. Från denna europeiska våg avvek Sverige, vilket delvis torde ha att göra med att Sverigedemokraterna inte kommunicerar en tydlig europeisk vision. Man behöver inte nödvändigtvis förespråka Imperium Europa för att lyfta fram den europeiska civilisationen och de europeiska brödrafolken, de flesta väljare är för övrigt väl förberedda för en sådan vision idag. Detta oavsett om det beror på att de följer invandringskritiska partiers framgångar i andra europeiska länder eller om det beror på släktingar och turism där. Swexit och byggandet av murar är i sammanhanget inte en positiv vision, de är försvarsåtgärder. EU-parlamentet bör presenteras som en arena för strid, där de europeiska folken tillsammans inte bara försvarar sina intressen utan även skapar en bättre framtid. Det gäller allt från kultur- och familjepolitik till natur och försvar. Mycket av nationalstaten Sveriges suveränitet har diskret flyttats över till EU, delvis är det rimligt att återföra den till nationen men delvis är det även läge att utnyttja den påbörjade högervågen för att forma EU-politiken tillsammans med likasinnade européer. Här har de liberala och etablerade partierna ofta ett mentalt försprång framför högern, om än tillfälligt. Det kan tyckas paradoxalt, då de etablerade partierna är vänner av EU men fiender till det egentliga Europa. Det finns flera möjliga inspirationskällor för en europeisk höger, bland annat David Engels hesperialism, den nya högern och Jean Thiriart.
Noteras kan att tyska Sahra Wagenknechts parti Bündnis Sahra Wagenknecht gjorde ett bra val, partiet är å ena sidan ett klassiskt vänsterparti, å andra sidan avviker det från den gängse vänstern i sin syn på invandring, politisk korrekthet och Ukraina. Den som hoppas på en liknande utveckling i den svenska vänstern bör dock vara medveten om att partiets starka stöd i det forna Östtyskland kan antyda att det är ett östeuropeiskt fenomen jämförbart med Roberto Ficos slovakiska nationalistvänster. Partiets många företrädare med invandrarbakgrund och inslaget av personkult är också värda att nämna.
En läsvärd analys av EU-valet levererar Andrea Zhok på italienska Arianna Editrice, översatt till tyska på Synergon som Mehr als eine reine Proteststimme, aber weniger als eine Stimme für eine echte Alternative. Zhok noterar att de högerpartier som gått framåt, med få undantag, inte bara vänder sig mot massinvandring utan även har en mindre konfrontativ framtoning visavi Ryssland än de etablerade partierna. Det är värt att ha i åtanke när man analyserar det svenska undantaget.
Väl så intressant som det, sett till väljarnas ointresse, än så länge tämligen demokratiskt tveksamma EU-valet är för övrigt stödet för SD bland unga infödda svenskar i allmänhet och manliga sådana i synnerhet. Om detta har Tobias Hübinette skrivit läsvärt bland annat i artiklarna Kring 45-50% av de unga vuxna vita männen sympatiserar just nu med SD liksom över 50% av de vita pojkarna, Om SD:s rekordsiffror i skolvalet i Karlstad och Värmland och Återigen om den tilltagande högerradikaliseringen bland landets pojkar och unga män. Det antyder att på lite sikt kommer den europeiska högervågen att nå vårt land även i EU-valen.
Om skribenten: Joakim Andersen
