En europeisk renässans förutsätter att européerna hittar tillbaka till sina rötter, och kan skapa nytt med utgångspunkt i dem. Av stort intresse är då exempelvis konstnärer som Markus Andersson och neofolkartister som Winglord. Man kan också identifiera musikgenrer som mer tydligt än andra verkar i en europeisk tradition vad gäller teman och estetik. Flera av de många metalgenrerna kan här nämnas, liksom neofolksfären.

Ett intressant band i detta sammanhang är amerikanska Agalloch, med sina rötter i metalsfären har de gradvis kommit att röra sig i riktning mot neofolk. I intervjuer har de också nämnt sin uppskattning för neofolkband som Sol Invictus, Death in June, Current 93 och Blood Axis (liksom band som Burzum, Ulver och svenska Kent).

Ett återkommande tema i Agallochs musik, och den konst de ser som en organisk del av varje skiva, är naturen och dess icke-mänskliga, närmast sakrala kvaliteter. Den svartvita omslagskonsten för ofta tankarna till vargtimmens människobefriade och vagt overkliga atmosfär, liksom till det euro-amerikanska kärnlandet, det Montana som både vad gäller invånare och natur påminner mycket om Skandinavien. I flera av deras verk är människan så frånvarande att det heller inte finns några vokala inslag, vilket också är fullt logiskt. För att hitta tillbaka till det verkliga, det primala och sakrala, måste man för en stund lämna det växande distraktionsmoment som är det mänskliga samhället och alla dess skapelser. Agalloch för här tankarna till Edward Abbey och Pentti Linkola. På så vis är Agalloch sällsynt lämpat att belysa kopplingen mellan natur och estetik, klimat och mentalitet. De nordeuropeiska folken har formats av den hårda nordiska vintern i lika hög grad som av den vackra nordiska sommaren, och flera av Agallochs verk är musik just för vargavintern.

Agalloch embraces nature because we are siding with what is essentially the victim in a relationship where humankind is a disease. Humanity is inherently self-destructive. The best way to separate myself from what I see as a biologically flawed being is to embrace the very thing these individuals seem bent on destroying.
– Agalloch, intervju

För den som till äventyrs enbart skulle ha stött på den mer plebejiska aspekt av metalkulturen som kan sammanfattas med ordet ”supa” kan Agallochs mer experimentella och högkulturellt förankrade musik framstå som en överraskning. Bandets medlemmar har akademiska kopplingar, och inspireras i sin musik bland annat av filmskapare som Jodorowsky, Buttgereit och Bergman. Man har också gjort musik inspirerad av klassiska filmen The Wicker Man.

Agalloch är inget politiskt band, men förmedlar en känsla för naturen och en estetik som enbart kan beskrivas som nordeuropeisk och hednisk. Melankoli, ensamhet och vemod är naturliga inslag i musiken. Man kan också ana en kritisk syn på de monoteistiska traditionerna hos Agalloch, bandet har bland annat gjort yttranden i stil med ”I truely believe that without the abuse of Christianity, Islam, or judaism, we’d be better off as a species. A heathen world is a better world” och en cover på klassiska Kneel to the Cross.

Sammantaget är det i varje fall en kvalitativ och givande grupp, med en europeisk estetik och känsla för naturen. Dagens inlägg blir därför ett antal youtubevideor med några Agallochfavoriter:

Overall, I have a positive outlook for the future of Metal. But, as Boyd Rice would say, we need a gardener – a brutal gardener…
– Agalloch

Intervjuer

Metal-Rules.com
Earache.com
Metal Invader

Relaterat

Steve Von Till
Forseti
Roky Erickson – Night of the Vampire
Melissa Auf der Maur
Glenn Danzig
Nordanvind – Betraktelse av traditionalistiska inslag inom populärkulturen
Rimfaxe – Gudvangen Live 2010
Solguru – Neofolk på uppgång

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.