En kulturs beundran för en annan är som regel ett vittnesbörd om den beundrande kulturens vitalitet och öppenhet, om fruktbarheten hos den mentalitet med vilken den möter sin omvärld. I detta avseende är den frihetliga och expansiva anglosaxiska kultur som växte fram efter medeltiden och som kom att utgöra grunden för det brittiska imperiet den kanske mest beundransvärda och högstående av människans alla kulturskapelser. Dess beslutsamhet och disciplin, hårdhet om man så vill, var alltid förenad med nyfikenhet och upptäckarglädje, med en vilja att förstå – och, förvisso, att lära sig dra nytta av vad man upptäckte och förstod. Men vad är då denna önskan att dra nytta av, att göra bruk av, om inte den praktiska kärleken till livet och dess möjligheter, varförutan det som återstår är blott såsom en ljudande malm, en klingande cymbal? Om beundran kan förefalla som en väl positiv karaktäristik i detta sammanhang så klargör den dock kontrasten till, säg, de mongoliska erövrarnas attityd, där lusten att stapla berg av människors avhuggna huvuden var ett mer framträdande drag än önskan att tränga in de tankar huvudena rymde, eller Kinas syn på jordens andra folk som barbarer som ska underkasta sig den Himmelska ordningen och dess kejserlige representant och i sitt eget intresse acceptera rollen som ödmjuka tributgivare. Den som tror att Kinas kommunistparti har frigjort sig från denna tretusenåriga sinocentrism misstar sig. Det finns trots allt en unik form av ömsesidighet, av att vilja se den andre sådan han ser sig själv, hos den brittiska mentaliteten. Det faktum att merparten av det brittiska imperiets forna kolonier kvarstått som medlemmar av Samväldet är talande. Och om vi nu frågar oss varifrån denna attityd kan ha kommit så finns det goda skäl att erinra om att denna en gång så fruktbara och livgivande engelska mentalitet har en av sina rötter, kanske rentav den viktigaste, hos de nordmän som under vikingatiden kom till England först från Danmark och Norge och som sedan i form av Vilhelm Erövrarens lätt förfranskade normander gjorde sig till landets härskare genom segern vid Hastings. Den nordiska vikingakulturen har således i två parallella högriskprojekt sått fröet till såväl det stora Britannien som till det som i sinom tid skulle bli det Ryska imperiet. Dessutom var vi ju snuddande nära att upprätta en förbindelse över Atlanten nästan femhundra år före Columbus. Det är intressant att spekulera över vad som kunde ha hänt om Amerikas ursprungsbefolkning fått möjligheten att inspireras av nordisk organisationsförmåga och äventyrligt entreprenörskap. Vilket utomordentligt kreativt kulturskapande barbari som en gång var vårt, kan man inte låta bli att utropa! Med ett sådant barbari vem behöver då kultur?

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.